Jag är fortfarande lite skakis, det är oklart om det är en långdragen bakfylla eller om jag fortfarande bara är lite skärrad från i torsdags. I torsdags invigde Bubbleroom sin första fysiska butik och jag spenderade kvällen rädd, full och ganska road i ett hav av modebloggerskor. Kvällen bestod av mig obekväm (ofta i ett hörn) med ett stadigt grepp om en drink och spanandes med skräckblandad förtjusning på alla glansiga Restylane-fyllda läppar. Lyssnade på en del snack om Paris Hilton(lever hon fortfarande?) av två sliriga snubbar med backslick. Stirrade lite på Katrin Zytomierska(hon finns tydligen på riktigt) och lyssnade på bloggprat. SÅ mycket bloggprat. Jag blev SÅ fascinerad av allt prat och hur mycket pengar modebloggerskor faktiskt tjänar på att fota sig själva i någon trendig liten outfit. Är inte det helt sjukt? Det verkar liksom vara där alla branschens pengar hamnar.

Jag har aldrig varit så nära den där delen av branschen, jag har liksom aldrig kunnat ta i den, utan bara dömt den på avstånd. Jag var ju bara tvungen att se hur den där delen faktiskt ser ut. Den där så fruktansvärt okritiska delen av branschen. Jag kanske är krass nu men det är ju sant. Det var spännande att faktiskt se alla stureplansbloggerskor prata om sina pälsar irl.

Inbjudan bestod av 2 lax att handla för på Bubbleroom och ett guldkort laddat med 20% rabatt på alla framtida köp. Jag satt under middagen och funderade över hur sjukt mycket pengar de lagt på oss alla under hela kvällen, men precis då sa en bloggerska- ”det är fan ingenting, tänk på hur mycket pengar de tjänar på att alla som är här skriver någonting om det i sin blogg imorgon?”. Och det är väl sant, fatta hur mycket pengar de tjänar på det. Fatta vilket jävla utbyte. Vilken jävla business alla kindpussar är.

Ni kanske undrar vad jag gjorde där (det gjorde jag också under mina svagaste moments) men jag känner ändå att en journalist måste göra research, hur smärtsamt det än är och hur ont huvudet än gör dagen efter.

Begreppet normcore har cirkulerat i media de senaste veckorna och är fortfarande kanske ganska oklart? För min egen del har mycket instagramhashtag-förvirring och irritation uppstått och jag tänkte därför försöka reda ut och diskutera hashtagfavoriten – och begreppet normcore.

Efter en del avancerad research (google, klick, ”normcore”, klick) kom jag fram till att det handlar om en stil, normcore är den senaste klädtrenden. Veckorevyn förklarar trenden under titeln: ”Det här är nya klädtrenden ‘normcore’ –så standard att det sticker ut”. Efter allt jag har läst på internet kring detta ämne känner jag att Veckorevyn fan lyckades bäst med att pedagogiskt förklara stilen. De förklarar på följande vis: ”Hipstern är död. Den nya trendiga New Yorkaren ser ut som en supervanlig genomsnittsamerikan, medvetetet klädd i mamma-pappa-mode som en statist i serien Seinfeld.”

Denna nya stil handlar alltså om att se ut som någon slags genomsnittsamerikan (vit, heterosexuell, man, medelålders, kristen) från 90-talet. Utöver Jerry Seinfeld och Larry David tänker jag lite på hur min egen pappa såg ut när jag gick på lågstadiet. Han, liksom de flesta andras pappor, var väl iklädd vita grova strumpor, ljusblå illasittande jeans, någon awkward skjorta och anonyma sneakers. Helt mellanmjölk alltså, standardsvennen, för jag själv är ju vit och medelklass uppväxt i en liten bekväm bubbla. Normcoretrenden är en slags självmedveten – att vara omedveten om (och totalt frånkopplad från) mode – stil. Att smälta in i mängden och se vanlig ut, fast vanlig som ens svennepappa gjorde på 90-talet.

Normcore handlar om att omfamna denna vita medelklasspappans icke-unikhet, att bara vara en i mängden och att inte sticka ut. Det är någon slags anti-modestil, men normcoretrenden fungerar på samma sätt som alla andra trender, även om den vill kalla sig för en anti-trend. Mode har alltid visat på vilken klass en tillhör och har alltid använts som ett medel för maktutövande. Normcoretrenden utövar makt på samma sätt som vilken trend som helst, om inte ännu mer. Det är en viss grupp i samhället som kan starta en trend och det är den gruppen som sedan har möjlighet att behärska och följa trenden. Vad som har ansetts som accepterad och normativ klädsel har alltid bestämts av den grupp i samhället som tillhör normen, därefter har den klädseln bara varit tillgängligt för dem. Så de som står utanför normen eller samhällets gränser har liksom inte fått vara med och leka.

I fallet normcore är det dock verkligen att göra trend av att vara den som får göra trend. Och det är väl det som är det obehagliga? Att göra en trend av att se ut som den som står högst i samhällshierarkin – medelklasspappan. Det som gör det hela ännu mer skevt är väl att sedan kalla det för en icke-trend och att en genom den skulle göra något slags avståndstagande från modets hårda tyglar?

En skulle dock kunna se det som att denna märkeslösa anti-modetrend kanske fler människor har tillgång till? Några kanske bara råkar vara normcore, exempelvis alkisen som fortfarande har på sig sina byxor från 90-talet? Är hen normcore? Nej, de som behärskar normcoretrenden är de som vanligtvis inte har några problem med att smälta in i mängden och att inte sticka ut.

Folk får klä sig hur fan de vill. Men jag känner att begreppet normcore kan vi omedelbart göra oss av med.

#normcore #nomore

Casa Cava – Mode, identitet och bubbel

Så blev det fredag igen och lilla Plura väntade Casa Cava-besök. Som sagt kommer jag varje fredag att bjuda över intressant folk som inspirerar mig stilmässigt för att dricka en massa bubbel och diskutera deras relation till mode, smink, stil, identitet och allt därtill. Denna fredag fick jag besök av geniet Hanna Johansson. Besöket inleddes med lagom mycket mode och avslutades med alldeles för mycket bubbel, lite så som jag hade tänkt mig att Casa Cava alltid ska vara.

Hanna Johansson

Hur ser du på mode? Vad är mode för dig?

– Mode för mig är ett system, ett jättetöntigt akademiskt svar, men jag ser på mode som jag ser på typ ekonomi. Förut jämförde jag mode med konst eller film, som har att göra med gestaltning eller fantasi. Men nu ser jag på mode som betydelsefullt för vår samtid på samma sätt som ekonomi är, väldigt betecknande för den här tiden. Mode är något som vårt samhälle i västvärlden är präglat av, att vara en vara, och konsumera sig till en identitet.

Hur ser du mode som bransch?

– Det finns ofta ett avstånd mellan branschen och industrin, och många uppenbara problem med det. På ett privat plan har jag mycket problem med modeindustrin, och har problem med att vara en person som skriver om mode. Det är någonting jag måste avveckla. Industrin är så dubbel, den etablerar destruktiva ideal, samtidigt som den är ett forum för oliktänkande.

Hur ser du på att mode ses som en ytlig bransch?

– Det är inte så konstigt. Det handlar ju om yta. Varje person som är normalt analytiskt begåvad fattar att det finns någonting under ytan. Branschen ses som ytlig för att mode behandlar just yta. Men jag tänker lite – är konstbranschen ytlig, alltså nu är jag så jobbig, för att det är en behandling av yta när pensel möter duk?

Hur ser du på mode som identitetsskapande?

– För egen del så har mode varit en del av mitt identitetsskapande, det blev så när mode började kännas intressant för mig. Jag var en sån anti-mode-person tills att jag var 13. Jag hade strumpor i sandaler och batiktröjor. Sen gick det upp för mig att jag kunde klä ut mig till alla andra eller klä ut mig till mig själv.

Hur förhåller du dig till stil?

– Jag kollar ganska mycket på vad andra har på sig och tar ställning till om jag vill göra exakt samma sak eller om jag vill göra exakt tvärt om. Om jag känner någon som klär sig fint, kan jag ta inspiration från den personen. Det är lite att jag ser någonting fint och vill vara lik det fina.

Hur ser du på din egen stil?

– Jag har en rätt snygg stil. Haha. Jag vet inte. Den kan pendla. Har ingen direkt tanke kring min stil. Min drivkraft just nu är bara att ha på mig kläder som gör mig maximalt snygg. Förut var det mer saker som skulle identifiera mig.

När är du maximalt snygg?

– Att känna sig snygg är en känsla, det betyder kanske inte att man är snygg. Jag känner mig snygg i plagg med öppen rygg, för att jag gillar min rygg. Eller när jag har på mig något med någon minigrej som är lite utöver det vanliga. Kommer jag någonstans i kostym så känner jag mig väldigt snygg för att det är något speciellt, en del av en uniform.

Vad har du på dig, vad täkte du när du satte på dig det?

– Klänning skuren i någon slags boxare-halterneck från Ann-Sofie Back med öppen rygg och vita lite utsvängda byxor från Filippa K. Klänningen är ny, jag ville ha något nytt på mig. Byxor kändes bara rätt, jag känner mig som en rnb-tjej när jag har kort klänning, så jag kände bara att jag var tvungen att ha byxor till.

Vad är ditt favoritmodemärke eller -modeskapare? Har du nåt/någon?

– Yves Saint Laurent. Haha. Jag blir blödig när jag pratar om honom. Han var en av de första modeskapare som jag bekantade mig med. Hans person fascinerar mig och allt det han gjorde, han skapade och bidrog med någonting som känns meningsfullt och unikt även idag. Han är fantastisk. Jag känner så mycket för honom som modeskapare. Jag hittade en gammal dagbok där det bara stod helt melodramatiskt: ”YSL har dött”. Jag tänker att jag måste ha varit ganska ledsen.

Vem eller vad är din största modeinspiration?

– Carolyne Bessette. För att hon var snygg. Och hon hade den bästa accessoaren ever: en ashet kille. Och Fran Lebowitz som har haft i princip samma kläder på sig sedan sjuttiotalet.

Vad har du för relation till smink?

– Jag är rätt dålig på att sminka mig, jag kan inget grundläggande men jag tycker om det. Jag har haft mycket läppstift. I tre års tid hade jag alltid läppstift, varje dag. Jag älskar hudvård, jag gör min egen deodorant och sånt. Jag skulle kalla min relation till smink ganska lustfylld.

Vilket är det bästa plagget du äger?

– En cocktailklänning från Acne som är kungsblå. Jag hade klänningen en massa i skolan när jag var typ 16, och har haft på mig den i många situationer som är positivt laddade.

Vilket är det sämsta plagget du äger?

– Jag har typ inget, det låter jättestörigt. Eller jag har många trosor som jag hatar. Mina päron är lantisar så jag kan inte förmå mig att slänga något som inte är trasigt. Jag har liksom en del fula och alldeles för stora trosor, varje gång jag tar på mig dem så känner jag bara: fy fan för dig.

Hur ser du på trender?

– Lite som på vädret. De finns. Min syn på vädret är att jag verkligen gillar alla väder, alla väder är kul på sina sätt. De är alltid beroende av vart de utspelar sig. Jag har svårt att värdera trender och det är omöjligt att distansiera sig från dem, de bara finns där, som vädret.

Vilken är den fulaste trenden ever?

– Jag ska inte säga fulaste, men jag tycker faktiskt att rent historiskt är den tid vi lever i just nu och de senaste 20-40 åren en del av den skevaste trenden. Det är för första gången trendigt att se utsvulten ut och att ha synliga ben. Jag tycker att det är fint men det är jobbigt att jag tycker det, och att det är en trend. Det är hemskt att det går trender i kvinnokroppar. Varför ska man ens förhålla sig till sin kropp på det sättet? Som en trend?

Hur ser du på att modebranschen är så ätstörd?

– Roten till det hela är väl att mode är fixerat vid vad som är nytt. Det som är nytt är ungt, och då smalt. Det är en slags perversion vid skönhetsfixering.

Finns det hopp för branschen?

– Hela modeindustrin och modebranschen har funnits rätt länge nu. Så jag tänker att det kanske kommer en modernistisk rörelse inom modebranschen – att någon trollar branschen. Att mode är en bubbla som om 50 år kommer att spricka eller utvecklas. Kanske att någon kommer att störta allting.

Ytterligare en anonym modell har nu gått ut med att ha blivit utsatt för sexuella trakasserier under en fotografering med modefotografen Terry Richardson. Verkligen ytterligare en modell. Jag undrar lite hur många anklagelser som måste komma ut innan hans karriär dör. Det är så fruktansvärt skevt att han får fortsätta att arbeta, alltså att folk fortsätter att anställa honom och bara ser förbi hans vidriga våldtäktsfasoner. Terry ditt ärkeäckel. Snälla försvinn från jordens yta. Snälla gör det bara.

Om ni orkar (för en blir faktiskt riktigt deprimerad): Läs detta, och detta.

Jag bläddrade igenom Svenska Dagbladet lite sådär som en gör tillsammans med morgonkaffet, fast helt ouppstyrt samtidigt som jag tittade på RuPaul’s Drag Race klockan 23. Under detta bläddrande såg jag att utställningen David Bowie is kommer att visas i Berlin mellan den 20 maj och 10 augusti på Martin-Gropius-Baumuseet. Utställningen visades 2013 mellan mars och augusti på Victoria and Albert Museum i London vilket jag helt sorgligt nog missade. Utställningen behandlar David Bowies roll som artist och kulturell ikon och visar upp en rad Bowie-relaterade produkter, bla. handskrivna låttexter, fotografier, musikvideos, instrument och (framförallt intressant för en modefanatiker som jag) hans fantastiska kreationer och scenkläder.

Jag kommer genast att köpa en biljett till Berlin för att se utställningen, vilket alla andra också borde göra. Tills dess: jag uppmanar alla att se filmen Velvet Goldmine. En helt sjukt bra film som handlar om glamrockstjärnan Brian Slade (läs: David Bowie) och rockstjärnan Curt Wild (läs: Iggy Pop), den innehåller en massa sexual tension, grym musik och helt fantastisk kostym. En dör modedöden.

Velvet Goldmine 1998