I onsdags presenterades Minna Palmqvists uställning Intimately Social på Galleri Bon, utställningen visades sedan under lördagen och söndagen denna helg. Förlåt (till er som har missat den) för att jag är helt seg och skriver om det först nu, men utställningen var så himla fin och Minna Palmqvists jobb bör verkligen uppmärksammas. Hon är ett geni. Så hon får ett inlägg, trots- en vecka senare.

Minna Palmqvist (Foto: Frida Vega Salomonsson)

Minna Palmqvist startade upp sitt modemärke 2009 vilket var som en slags fortsättning på hennes magisterprojekt från Konstfack ”Intimately Social”. Projektet utvecklas hela tiden och jobbar som en utmaning av de traditionella modesäsongerna. Projektet utforskar vår fixering vid kvinnokroppen och hennes ateljétillverkade visningsplagg fungerar som ett ifrågasättande av rådande kroppsidéal då de har oönskade kroppsattribut konstruerade i och på plaggen. På Galleri Bon visade Minna Palmqvist delar av projektet med verk gjorda från 2007 fram till idag.

Det är SÅ viktigt att lyfta fram modeskapare som arbetar på ett samhällskritiskt och framförallt feministiskt vis, eftersom att det sorgligt nog är SÅ få som gör det. Utställningen var liten och intim med fullt fokus på Minnas verk. Det var spännande att kunna spana på hennes verk på nära avstånd och NÄSTAN kunna ta i dem, jag vet att en inte får vara fullt så nyfiken och kladda på konst med fingrarna, men det är trevligt när en kan göra det mentalt. Att verken presenterades utan modeller med speglar ovanför som huvuden, så att en såg sitt eget ansikte där, kändes bara genialt. Det blev till lite som en förlängning av tanken att alla kroppar kan vara klädda i mode. Det kanske inte var den tanken bakom det, men jag tänker att det kanske kan vara det och jag tycker att det är fint att se det så. Att vem som helst kan klä i plaggen. Det krävs liksom ingen klassisk modekropp för att bära Minna Palmqvists plagg.

Minna Palmqvist presenterade också ett feministiskt manifest hon skrivit tillsammans med skribenten Lisa Carlsson:

WE BALANCE ON THE EDGE OF A NERVOUS BREAKDOWN

APPLY GLOSS WITH A PERFECT TOUCH AND COVER OUR FACES.
WE ARE AMBIVALENT.
TOGETHER WE FORM A MUTUAL CORE WITH OUR STRONG, BROKEN HEARTS BEATING FOR CHANGE AND OUR FEET STUCK IN THE MUD.
WE SHARPEN OUR TEETH AND BITE OUR TONGUES.
MRS. SHE’S TOO BIG NOW SHE’S TOO THIN. YOU DIDN’T KNOW WE HAD IT IN US.

WE WALK A THIN LINE BETWEEN STRENGTH AND DECAY;

TAILORED JACKETS BURSTING AT THE SEAMS AND LACED BRAS DROPPED BELOW OUR KNEES. TAKE IT TO THE EDGE, PUSH IT OVER, MAKE IT FALL.
WE SLEEP SOUNDLY IN SILK PYJAMAS, DREAMING OF SISTERHOOD.
WE ARE TAUGHT TO KEEP UP APPEARANCES, TO MAKE OURSELVES SMALLER.
BUT IT IS NOT BECOMING TO MAKE LESS OF OURSELVES THAN WE ARE.

LIGHTNESS AND WEIGHT;

WITH TSHIRTS COVERED IN STAINS, WE SHINE BRIGHT LIKE DIAMONDS.
RUNNING FAST IN SHARP STILETTO HEELS TO KEEP UP, WANTING TO BELONG.
MOVING SLOWLY IN WORN-OUT SNEAKERS WITH A BURNING DESIRE TO BE LEFT ALONE.
WE MOLD OUR BIG HUNGRY BODIES LIKE CLAY AND OUR HIPS DON’T LIE.
YOU OFFERED US HARMONY IF THINGS WERE DONE YOUR WAY.
WE DECIDED TO TAKE THE FIGHT.

FACADE AND REALITY.

WE ARE BOTH FACT AND FICTION.
SO TANGLED UP WE SOMETIMES DON’T KNOW WHAT’S WHAT.
WE SPEAK OUR MINDS WITH LIPSTICK SMUDGED ON OUR TEETH.
WE AGE AND WAKE UP LIKE THIS.
FLAWLESS.
SWEATING CRYSTALS AND BREATHING HARD.
AND WE DON’T THINK YOU CAN HANDLE THIS.

OUR BODIES ARE NOT YOURS TO JUDGE.
OUR MINDS ARE NO-ONE’S TO REPRESS.

WE BREAK DOWN.
WE RISE.
WE DECONSTRUCT.

AND IF YOU COMPLAIN ONCE MORE YOU’LL MEET AN ARMY OF ME.

Han är ju en ändå en duktig fotograf. #hycklare

Jag har fått en sjukt pinsam tv-rutin. Den är verkligen pinig, men kanske inte helt oväntad. Sitter alltså ca 60 min per vecka fastklistrad framför ovanstående könsuppdelningspremiering. Modellkillarna tävlar á la lågstadie-fotbollsmatch mot modelltjejerna. Top Model Sverige har utvecklats från ett IQ-befriat modellprogram som främjar ätstörningar och en stereotyp tonårs-kvinnoroll till att även uppmuntra den brutalt uttröttade könsuppdelningen. Och jag kan inte sluta titta. Programidén är att killarna ska tävla mot tjejerna. Killarna ska göra en fotografering, tjejerna ska göra en. Under fotograferingarna gestaltar de stereotypt sitt kön, en av modellkillarnas främsta kritik är att han poserar för feminint och ”fjolligt”. Modelltjejernas kroppar ser alla likadana ut, och modellkillarnas kroppar får se olika ut. Utöver den lilla kille vs tjej-konstellationen är det självklart endast en icke-vit modell med i tävlingen som ”superstylisten” Jonas Hallberg konstant exotifierar och kallar för ”african queen”. För er som inte har sett programmet (om ni aktivt undvikit det eller bara missat det helt) kommer här en liten sneak peak på programmets nytillskott KILLARNA:

Sidenote: Varför kan inte programledaren (och supermodellen) Caroline Winberg prata ordentligt? Hon är lite som Victoria Silvstedt (och Maria Montazami), hon verkar liksom ha fått lite svårt för Svenskan efter att ha vistats SÅ mycket i USA.

I tisdags var det release för boken Salong Flyttkartong och jag var helt exalterat där med min kamera(aka min telefon) och mitt anteckningsblock(aka min hjärna).

Linnéa Sjöberg

Boken är en sammanställning av konstnären Linnéa Sjöbergs konstprojekt Salong Flyttkartong– en mobil hemmatatueringsstudio som existerade under loppet av två år. Den mobila tatueringsstution flyttade omkring och erbjöd spontant tatueringar och blev till ett slags ständigt pågående performativt konstverk. En limiterad upplaga av boken har också producerats och visades även den upp på releasen. Den limiterade upplagan Act before thinking är en porträttserie bestående av totalt sju killar (en bok dokumenterar en kille) som varit delaktiga i Salong Flyttkartong och även fungerat som inspirationskällor för projektets karaktär. Boken hålls helt genialiskt och opretentiöst ihop av plastfolie som vanligtvis används för att skydda tatueringsutrustning. Linnéa Sjöberg har minst sagt gjort en intressant dokumentation av ett slags socialt experiment och en avklädd och intim uppvisning av identitet.

Hela releasens aura var i fantastiskt samspel med bokens. Utöver att releasen var helt grym hittade jag också någonting enastående, nämligen en ersättare för min våta t-shirtdröm Jesus was a ginger: Linnéas t-shirt. Jag menar HUR många har inte skämsigt jagat slattar på krogen? Och HUR bra stämning skulle det inte bli om alla bara erkände det? Alla behöver den där tröjan.

Casa Cava – Mode, identitet och bubbel

Denna gång fick Casa Cava riktigt finbesök. Jag fick nämligen besök av Philip Warkander – världens första modedoktor och årets vinnare av Stockholmsprisets modekategori. Philip var lite för intelligent för mig tror jag, eller för intelligent för sig själv. Jag blev ganska många gånger förvirrad innan jag förstod det genialiska han hade sagt. Det finaste han sa under kvällen var det han sa om trender: ”Trender, de är som tomtebloss, när de har brunnit upp då har de brunnit upp och det finns en poesi i det som påminner om livets flyktighet.”

Philip Warkander

Hur ser du på mode? Vad är mode för dig?

– Mode definieras av att det är en ritualiserad form av förändring, som inbegriper både en industri men också en kreativitet som hela tiden måste röra sig framåt, det måste hela tiden utvecklas och bli något nytt. Mode är väldigt poetiskt på det sättet, för det för oss in i framtiden. Kläder är ett verktyg jag använder mig av för att förstå omvärlden samt för att förankra mig själv i min samtid.

Hur ser du mode som bransch? Är den ytlig?

– Mode som bransch är rätt mångfacetterad och paradoxal eftersom den präglas av extrem originalitet och oändlig piratkopiering. Vad är ytligt, egentligen? Mode är en industri där ytan tas på allvar.

Känner du dig som en del av modebranschen?

– Många har väldigt svårt att se kopplingen mellan akademi och industri, och jag har länge varit en av dem. Men ju längre tid jag har varit i akademin, desto bättre har jag insett vilken påverkan den skulle kunna ha på branschen, genom att erbjuda kritiskt tänkande. På samma sätt kan akademin lära sig av industrins mer dynamiska inställning till kunskapsskapande.

Hur ser du på mode som en del av identitetsskapandet?

– En av modets primära funktioner är att skapa skillnader mellan kategorier av folk. Mellan man och kvinna, landsbyggd och stad, fattiga och rika. På så sätt synliggör mode många av de orättvisor som finns i samhället men bär också på möjligheten att göra gränser otydliga. Mode både förstärker och ifrågasätter orättvisor.

Vad spelar mode för roll i skapandet (och uppvisandet) av kön?

– En helt central roll. Det är en av modets främsta uppgifter. I skärningspunkten för många modefrågor finns frågan om kön. Jag tänker på den klädda kroppen, där mode under lång tid förstärkte idén om att mannen var det tänkande subjektet och kvinnan var det tänkande objektet. På senaste tiden har mode haft som funktion att ifrågasätta idén om att vi bara har två kön. På så vis kan det också finnas en subversivitet i modeuttrycket.

Hur samspelar mode och sexualitet?

– Genom att titta på mode kan vi förstå samhälleliga och kulturella ordningar. Mode kommunicerar på ytans nivå sådant som handlar om vårt inre liv. Mode kan skapa en brygga eller koppling mellan vårt inre liv och det yttre, och på så sätt synliggöra sexualiteter samtidigt som det ifrågasätter den här typen av uppdelning mellan yta och innehåll.

Hur förhåller du dig till stil?

– Jag försöker att inte fastna i en särskild smak. Smak är en konsekvens av den kontext vi befinner oss i. Jag försöker ofta att ifrågasätta varför jag tycker något är fint eller fult. Jag försöker fråga mig själv varför jag tycker att det är fint, varför har jag de preferenser jag har? Vilka värden reproduceras genom min smak och på vilket sätt kan jag ifrågasätta eller rubba på detta?

Hur ser du på din egen stil?

– I dagsläget har jag ett praktiskt problem, jag har min garderob i olika städer. Primärt i Paris. I helgen när jag var i Stockholm fick jag därför använda kläder som var upp till tio år gamla, det var det enda jag hade på plats. Det blev en tidsresa till en tid som jag har lämnat bakom mig eftersom kläder är en så stor del av vårt känsloliv, det var en märklig upplevelse.

Hur speglar mode din sinnesstämning?

– Jag var doktorand i fem år, vilket inte är ett glamouröst yrke, speciellt inte i Stockholms universitets lokaler. Jag satt i fem år och var endast fokuserad på mitt sätt att tänka, och därför var jag mest klädd i väldigt sköna kläder. När jag blev klar med min avhandling var det första jag gjorde att köpa en Gucci-kostym. Som en symbol för att nu, äntligen, kan jag klä mig i något extravagant och obekvämt. Jag måste vara klädd i något bekvämt när jag jobbar, så när jag är ledig har jag gärna någonting obekvämt på mig, och det älskar jag, det understryker att jag inte behöver prestera utan kan utforska mode på andra och friare vis än det akademiska.

Vilket är ditt favoritmodemärke/modeskapare?

– Gucci är för mig som en sexig italiensk dröm jag älskar att befinna mig i. Annars Moncler Gamme Bleu som är så innovativt att jag vid varje ny visning inte kan ta in det jag ser, det är som om min hjärna sprängs. Jag älskar när mode är så nytt att du överhuvudtaget inte kan förstå vad du ser, när det blir complete overload. När jag gick in i deras nya butik i Paris i höstas trodde jag att jag hade fått en hjärtattack, jag hade bröstsmärtor och svettningar och kunde knappt tänka, men sen förstod jag att jag bara var kåt av allt det nya. Jag kände mig förflyttad till en plats jag aldrig sett förut, en version av framtiden, och det gjorde mig knäsvag. Så ska mode fungera. Jag tycker att mode ska vara en fysisk upplevelse som påverkar dig på alla möjliga nivåer.

Vilket är det bästa plagget du äger?

– Jag köpte nyligen en vit midjekort skinnjacka från Moncler Gamme Bleu som inte alls såg ut som något jag ägt tidigare. Det var så spontant att jag var tvungen att roama i provrummet för att överföra pengar.  Jag gillade den eftersom den tvingade mig att tänka helt nytt, den passade inget jag redan hade i garderoben. När jag såg den visste jag att jag inte kunde lämna butiken utan den.

Vilket är det sämsta plagget du äger?

– Jag äger inga dåliga plagg, men jag äger fula plagg. Men de fyller ändå sina funktioner, för jag kan vara bakis eller ha influensa och då behöver jag något som känns som en stor filt. Jag skäms inte över plaggen men jag vet att jag inte kan träffa folk i dem. På 90-talet var modet väldigt 60-talsinspirerat, då hade jag byxor som jag fick stryka pressvecken på fem gånger per dag. Det där 60-talsciterandet var väldigt tidskrävande för mig.

Vad har du på dig nu?

– Jag gjorde en intervju imorse om Cheap Monday, så jag har Cheap-jeans på mig nu. Jag har en stickad Margiela-tröja som är varm och ett linne under så att jag kan ta av mig om jag blir för varm. Någonting intressant är att jag aldrig får komplimanger för tröjan sedan jag tog bort de kända Margiela-stygnen bak på tröjan. Vilket blir ett tydligt exempel på hur mode fungerar som distinktion.

Hur fungerar mode som en social distinktion?

– Om mode är en form av social stildistinktion, spelar det roll vilka varumärken du är klädd i, men de spelar roll beroende på vilken kontext du befinner dig i. När jag undervisade på en praktisk yrkesutbildning, kommenterade studenterna att jag matchade fint. Jag hade en Gucci-klocka och en Gucci-väska, men för dem var Gucci inte koden, utan bara matchning. Vilket visar på hur kontextbunden varumärkets makt egentligen är. Om jag annars befinner mig i sammanhang där folk läser just varumärket Gucci får den rödgröna färgkombinationen en helt annan mening, men där läste studenterna bara att jag är piffig. Det blev som en blixtbelysning av klassamhället.