Förlåt för gammal spaning men människor är allt som oftast rasande på helt orimliga saker. Och i denna förbannade tid har jag gjort ett lite extra förbannat fynd. Jag har hittat Sveriges argaste pingisblogg.

Allt började med att jag och min kille (vars alldeles underbara blogg ni kan läsa här) gick vilse i Mölnlycke på grund av att vi var väldigt inne i en diskussion om varför pingisspelare skriker ”OSSA!” när de gör nåt bra. Vetgirig som jag är satte jag på mig research-hatten och hittade snart till sajten som ”Sumoklick – pingisbloggen för oss som limmar.” Genast blev jag intresserad. Kunde det vara en blogg för pingisspelare som inte kan ta ett nej i raggsammanhang? Nej, nej, nej, så fel jag hade. Det var en blogg för alla som älskar pingis men HATAR PINGISSPELARE. Det var ett gossip girl för JO Waldners lärjungar.

Sumoklick uppdaterades, precis som alla andra bloggar värda att printa ut och göra fondtapet av, hyfsat intensivt under en väldigt kort period vintern 2009. Första inlägget är från den 1 februari, och det sista från 21 mars. Men låt oss för guds skull börja från början.

När man startar en blogg vill man förstås inleda starkt (mitt första inlägg på detta lilla internetaltare handlade till exempel om världens roligaste Youtube-kommentar, jag låtsas uppenbarligen ofta att jag har kunskap om allt i hela världen), det vet både du, jag och Sumoklick. Det här är hans första post.
Jaharå. Allas vår pingiskorre börjar med att rakt av limma ett par myshån på elitseriens sämsta svenska pingisspelare. ”Håll dig till poker, snälla?” är en diss jag planerar att börja använda på daglig basis. Och VEM ÄR 14-ÅRINGEN SOM PETAT JIMMY OYAKANGAS?!

Dagen efter var det dags igen. Den här gången skulle elitseriens sämsta vinnarskalle utses. Och priset gick till *ossaossaossa* GAO WEI – mannen utan minne!

Jag gillar tanken på en pingisspelare som, likt Gao Wei, glömmer bort slag mitt i matcher. Plötsligt står han där, racket in hand, i en livsviktig match mot Jimmy Oyakangas, och stirrar med tom blick på bollen som kommer farande mot honom. Så bestämmer han sig. Det bästa sättet att få den vita pricken tillbaka till andra sidan nätet är att kanalisera sin barndoms favoritcasanova. Han ba lägger den:

En annan sak väl värd att uppmärksamma:  An Shu är tydligen pissdålig på att ossa. ”När An Shu ossar smälter limmet” som man brukar säga. Eller ”När An Shu ossar får Mao Zedongs lik soulpatch.” Nåt av dem är det!

Sumoklick fortsätter på ungefär samma sätt i exakt fem inlägg till. I ett inlägg roastar hen (äh let’s face it: han) dampingis och droppar fräscha sägningar som ”Borde det inte vara gratis choklad till alla också? Fria bindor? Sex And The City avsnitt på storbildsskärm mellan matcherna med saft och bullar? Och inte minst – läppglans till alla som kan få till ett varv med skruv på bollen i serven!” Inte för att vara *tjej* men hade det varit sådär att spela pingis hade jag tränat backhand med Gao Wei varenda jävla dag.

I ett annat skriver han om ”Skummaste div 1-spelarna.” Där har vi en clickbaitartikel Omtalat hade dödat för. ”Skummaste div 1-pingisspelarna – vi har hela listan!” I den kan vi bland annat läsa att om Aidin Ostad ”leder kan han hota dig med stryk eller helt enkelt bara fuska.” It’s hard out there for a pingisbitch.

Men nu till mitt absoluta favoritinlägg bland Sumoklicks många starka alster:

Kan man klaga på fler pingisrelaterade saker i ett enda blogginlägg? Kan en pingisblogg vara argare än Sumoklick? Kan någon blogg vara argare än Sumoklick? Kan en människa använda skällsordet ”vilket lik” bättre än Sumoklick? Kan man älska en blogg så mycket som jag älskar Sumoklick?

Svaret är: NEJ, DET ÄR HELT JÄVLA OMÖJLIGT!!

PS. Vet du varför pingisspelare skriker ”OSSA!” när de gör något bra? Hör gärna av dig. Jag tittar på dig, superintelligenta och kunskapsfyllda man. För en gångs skull vill jag verkligen att du ska pilla dig i hjärnan och servera mig fakta på pingisracket. Puss! DS.

PS2. Är du Sumoklick? Hör för GUDS SKULL av dig. Har dock en känsla av att du kanske inte direkt har Nöjesguiden som huvudsaklig nyhetskälla. Men det kanske är fördomsfullt av mig. DS2.

Trodde du att du skulle bli av med mig bara för att jag slutat på Nöjesguiden? Hah, think again! Jag tänker fortsätta konsumera internets finest och fulest, och kan förstås inte låta bli att rapportera om mina fynd.

Om du någon gång under det senaste halvåret haft wi-fi har du förstås redan ”sprungit på” gorillan Harambe. Om du istället levt ”off the grid” din jävla tönt kommer här en halvkort summering:
I maj 2016 tog sig ett barn ner i en inhägnad på Cincinnati Zoo. I inhägnaden bodde en gorilla som fått namnet Harambe, vilket enligt halvsäkra källor betyder ”working together, pulling together, helping each other” på swahili. Det trodde du inte när du klickade på den här länken va, att du skulle få utbildning på köpet? Du har mycket att lära av mig, ska jag säga!

Hur som helst. Harambe greppade tag i pojken och började släpa bort honom, och ett par minuter senare sköt en anställd apan för att rädda pojken. Så han dog. Apan dog. Och alltihop filmades och lades förstås upp på Youtube. För vad är vi för sorts människor om vi inte laddar upp saker på Youtube? Jag vill inte leva i ett samhälle där allt inte hamnar på Youtube. Jag vill ha FLER saker på Youtube!

Folk blev, inte helt otippat, rasande över hur situationen hanterats och snart poppade Justice for Harambe-upprop upp överallt. Och är det något vi lärt oss är det att upprop gör reell skillnad här i världen. Skoja, ingen har någonsin åstadkommit något genom upprop, förutom att få bättre koll på skolbarn och även i de fallen händer det att man tappar bort en unge eller två. Upprop kan framför allt inte återuppliva en stackars gorilla. Vad det däremot kan göra är att väcka internets märkliga krafter, vilket var exakt vad som hände i det här fallet. Snart var Harambe ett meme modell märkligare.

Den goda gorillan placerades exempelvis bredvid andra storheter som dött 2016 och det såg ut ungefär såhär.

Som så ofta här i världen (wow, jag låter uråldrig) blev saker snart ännu konstigare. Enter det underbara fenomenet ”Dicks out for Harambe.” På riktigt, jag blir typ fnissig bara jag tänker på dicks out for Harambe. Det är för dumt. Och för kul. Och ännu roligare och dummare blir det när man tänker på att allt började här:

En liten kille med fejkpistol lovade alltså minnesblottning, och så var det igång. Subredditen /r/dicksoutforharambe föddes, hashtagmotsvarigheten började trenda, över hela världen var män (pojkar) redo att med stolthet visa det en mor verkligen inte bör älska till gorillans minne. Försök föreställa dig följande: en stor samling män (pojkar), med kuken på svajande display, marscherar mot Cincinnati Zoo för att ”avenge Harambe”. Är det inte starkt så håll det för dig själv. Vi andra har ett moment här.

Det slutar förstås inte där. Någon hackade zooets (stavning?!) twitter, därefter uttalade sig representanter därifrån och bad världen lägga ner, vilket världen förstås inte gjorde. Harambes minne lever kvar och fram med snoppen för apan-sköjet med det.

Sörjer du fortfarande gorillan? Är du en sån trött jävel som föredrar att umgås afk? Eller vill du helt enkelt bara visa kuken för en grupp nyfunna vänner? Då föreslår jag att du beger dig till Rådhusparken i Jönköping vid 15.00 den 23 september. Där vankas det minnesstund för Harambe. Dicks out, kamrater. Dicks out.

Jag ber om ursäkt för att jag nu kommer ge den ”skönaste snubben” i din kompiskrets ännu ett Youtube-klipp att spela på förfesten, men fler människor borde verkligen se Björn Afzelius och Triple & Touch spela Pata Pata på Hovdala Slott. 

Året var 1989, årstiden var sommar, vädret var dåligt. Men det hindrade inte ett härligt gäng svenskar från att bege sig till Hovdala Slott för att insupa Triple & Touch live tillsammans med Björn Afzelius. Döm dem inte, det här var enklare underhållningstider. Eller ja, egentligen är det exakt lika enkla tider idag – då som nu tycker många svenskar att det är en utmärkt underhållning att se Lasse Kronér knäppa fingrarna ett par timmar.

Det finns gott om höjdpunkter i det här klippet, där en samling glada, supervita män i riktigt dåliga frisyrer har en fantastisk stund tillsammans medan de approprierar en sydafrikansk låt på ett sätt som till och med gör Jimmy Åkesson lätt queasy. Oroa dig inte – jag kommer lista mina highlights alldeles strax. Men först: insup detta stycke, förslagsvis med en skämskudde the size of Lasse Kronérs flint nära till hands.

DE SJU MEST ABSURDA ÖGONBLICKEN NÄR TRIPLE & TOUCH OCH BJÖRN AFZELIUS SPELADE PATA PATA PÅ HOVDALA SLOTT

1. Redan tolv sekunder in i klippet inser vi att något är lite märkligt med den här spelningen. Triple & Touchs fjärde medlem, som enligt en tråd på Familjeliv.se med rubriken ”Vem är snyggingen?” heter Håkan Johansson (fast Håkan Glänte nu) dansar in med ett leende som inte skådats sedan Pablo Escobars glansdagar och torkar sig odiskret diskret under näsan. Kuriosa om Håkan: Han slutade i bandet senare samma år och är enligt (i ärlighetens namn halvsäkra) källor lika gammal som Lasse Kronér. Det sistnämnda är intressant eftersom de ser ut att komma från olika sekel.

OBS! Nu säger jag inte att Håkan tagit kokain. Att påstå något sådant skulle vara förtal, och det sysslar jag verkligen inte med.

2. Lite drygt åtta sekunder senare får vi se ett gulligt barn med en dansstil som inte ens en mor kan älska.

3. Det här klippet är en snabblektion i det svenska folket mot slutet av 80-talet. Och är det något vi kan lära oss av dessa fyra minuter och 25 sekunder är det följande: alldeles för många hade alldeles för stort dans-självförtroende på den tiden. Och alla älskade tydligen Pata Pata. Lex 1.00.

4. Just när du inte trodde att det kunde bli mer cringeworthy bestämmer sig gänget på scen för att det kan och ska bli värre. 1.22 är det dags att droppa meningarna ”Pata Pata is the name of a dance we do down Johannesburg way. And everybody starts to move as soon as Pata Pata starts to play.” Det är bara det att Göran Rudbo droppar raderna på ett sätt som man bara kan anta är hans bild av hur en ”afrikan” låter. Han hänger sig därför åt en rekordrasistisk imitation, ivrigt påhejad av glada Håkan och gänget.

5. Runt 2.22 inleds en ny era i klippet – det är äntligen dags för det efterlängtade klarinettsolot! Jag tror att det är en klarinett i alla fall, vi bestämmer att det är nu. Så: Aldrig tidigare, eller senare, har ett klarinettsolo tagits emot med sådan uppskattning. Triple & Touch kryper tätt intill solisten och lyssnar uppmärksamt, som vore han den första killen att få knulla i ett högstadiekompisgäng. Håkan skaffar sig stankface för han är så peppad, och Lasse, underbara Lasse, knäpper fingrarna som aldrig förr. I hela en minut och femton sekunder pågår det där solot. En. Minut. Och. Femton. Sekunder. Klarinettsolo.

6. Vänta nu – har de här kvinnorna anställt ett paraplyhållar-barn?

7. Vid 3.25 dyker det härliga gänget framför scenen upp för kanske tredje gången och de är nästan mina favoriter. För jag tror att de är ironiker. De har gått för att kolla på Triple & Touch på ett slott ironiskt. Och så kommer Pata Pata, en låt som de älskar (helt ironiskt) igång och så dansar de allt de orkar, alldeles, alldeles ironiskt. Låt mig påminna dig: Det här är hela två år innan Killinggänget startade, och jag är ganska säker på att den här goa trion var inspirationen.

Så, där har du det. Ett stycke svensk historia, ett av svenska YouTubes mest obehagliga klipp. Nu tar vi helg.

/Karin

UPDATE: En man vid namn Petter har informerat mig om att instrumentet heter sopransax. Tack Petter, din gamle hjälte! Sopransaxsolo är dock ett alldeles för krångligt ord för att skriva mer än en gång, så klarinetten blir kvar.

Det är inte varje dag man springer på en sån perfekt storm av snubbkultur som när Tommy Chong, ena halvan av komikerduon/stoneridolerna Cheech & Chong, gör en AMA på Reddit. Just därför var det extra förvånande när en supergullig stämning infann sig i tråden.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tillbringade en och annan sekund på Reddit ändå. Jag skulle ljuga ännu mer om jag påstod att jag inte blev toknöjd när en notis jag skrev för ett gäng månader sedan diskuterades i r/Sweden av folk med fräcka alias som ”PornandDrugs” och ”ramsesbc”. Är ganska säker på att min karriär peakade där, när fyra snubbar, varav åtminstone en har ett landskapsvapen (?!) som avatar, la varsin kommentar om nåt jag skrivit om knark. Rätt in i memoarerna!

Såhär i efterhand har jag väldigt svårt att förstå varför jag klickade på något med rubriken ”I’m Tommy Chong, half of Cheech & Chong, founder of Chong’s Choice & 78 yr old comedian, director, writer, activist, dancer, and I forget the rest…AMA!”, men det gjorde jag i alla fall. Mestadels är det typ sådana här frågor: ”Vad är det smartaste du kommit på när du varit stenad?” och: ”Visste du att Restaurang XXX i XXX har döpt en maträtt efter dig? Det är en pizza i en burgare i en burrito i en taco i en glasstrut inlindad i bacon.”

Men så dök det här upp:

Och här är bilden i fråga:

Och då! Då hände det här gosiga.

Det här är så fint att jag nästan kan förlåta Reddit för att de myntade den världsäckliga termen ”The Fappening”.

Fick du plötsligt en högst förståelig längtan efter att lyssna på Donny Gerrards Wildflower? Håll till godo.

/Karin

Netflix satte för ett tag sedan igång med det största projektet known to man. De skulle köpa upp och publicera varenda alster som varenda svensk killkomiker någonsin producerat.

Och de har än så länge lyckats otroligt bra, vilket jag vet alldeles för väl eftersom råkar vara ihop med en svensk killkomiker som gärna använder mitt Netflix-konto för att kolla på andra svenska killkomiker. Därför får jag bara förslag som Özz Nüjens två (!) specialer, Soran Ismails underbara resa och Best of Henrik Schyffert, trots att det enda jag kollar på är Pretty Little Liars och OINTB, samt Blackfish varje gång jag är bakis och ”vill känna saker”.

Men det här inlägget ska inte handla om de utmaningar jag möter i mitt förhållande utan om utan något annat. För i mitt ändlösa scrollande genom ett hav av skojiga snubbar snubblade jag över något anmärkningsvärt – nämligen David Batras best of. Eller ja, det anmärkningsvärda är väl snarare titeln på David Batras best of. Den heter – håll i dig nu – Lustigcurry.

Man kan ju tänka sig hur det såg ut i spånmötet som till slut landade i det här. I timmar satt de, och David droppade omslagsförslag efter omslagsförslag. ”Jag tänker att jag kanske kan ha slips och kostym och sådär…? Kan bli en kul motpol till allt skoj?” SF-gubbarna (notera att Lustigcurry är en SF-produktion) såg tveksamma ut. ”Okej, men om jag kanske bara står rakt upp och ned på en scen med en mick…?” Tystnad. ”Nåt från Kvarteret Skatan? Folk gillar väl Kvarteret Skatan?” Ingen. Respons. Alls.

Så höll det på i timmar, tills David Batra uppgivet droppade den. ”Men okej, om vi gör en grej på att jag är indier då? Bollywood-känsla, några tjejer i sari, sådant där lustigt typsnitt, den grejen?”

SF-gubbarna sken upp. Det var det här de väntat på, men inte direkt kunde be om själva. Nu låg den vackra exotifierande vägen mot miljonerna vidöppen framför dem. ”Ja! Bra David, nu är vi nåt på spåret! Vad tror du om att kalla den… Lustigcurry!”

Och så blev det. Inte nog med att David Batra plötsligt stod där med ett omslag och en titel som båda var åtminstone borderline rasistiska – de var borderline rasistiska mot honom.

Tänk så går det lite mer än två år och Anna Kinberg Batra blir statsminister. Då har alltså Sverige en statsminister som har en man som har en best of på Netflix. En best of som heter Lustigcurry. You can’t make this shit up.

/Karin