En dryg halvtimme till Idol och jag ropar

YIPPIE!
HOORRAY!
HOOZZA!

Härmed tänkte jag förklara min kärlek till TV4’s enda vettiga program.

Det hela började för X antal år sedan, då jag gick i fyran eller femman. Jag fick inte se på Idol för min kära beskyddare från allt ont (dvs min mamma) eftersom Idol var ett förnedringsprogram som gick ut på att få människor att må dåligt. Därför satt rebelliska lilla jag och kollade på repriserna hemma efter skolan, och stängde snabbt som attan av TVn sekunden mamma klev innanför dörren.

Ett par år senare märkte jag att min kloka livsbeskyddare inte alls brydde sig speciellt mycket om vad jag tittade på klockan åtta på fredagskvällar, och att det kanske bara var bra för mig att för en gångs skull inte lyda varenda vink mina päron gav mig.

Så, det jag egentligen tänkt säga med denna totalt meningslösa text är:

I LOVE IDOL.

Eller nej. Snarare

I LOVE LAUGHING AT STUPID PEOPLE SINGING LIKE CRAP ON SWEDISH TELEVISION

vilket uppenbarligen är vad Idol går ut på.

Alla 94or med gitarr som tror att de är så jävla unika gillar jag däremot inte. Men högklassig underhållning fyra kvällar i veckan tackar jag inte nej till.