Gomorron!

Imorse hade jag en telefonintervju om das kleine nya radioprogram Clara Henry i P3 som börjar sändas om en vecka och en helg. Journalisten frågade hur många program vi ska sända. Jag svarade 50. Hon säger:

– Oj! Du kommer ju vara blekast i landet.

På skämt, såklart. Men ändå ilar ett sting av panik genom kroppen, för jag vet ju att hon har rätt, jag jobbar inomhus hela sommaren och ve den vite som fortfarande har ljus hy i augusti.

Jag har alltid varit blek. Vit-rosa hy, som blir knallröd i solen, som sedan utvecklar fräknar, som sedan blir vit igen. Har masskonsumerat brun utan sol de senaste åren för att ens orka stå ut med alla ”här, jämför din arm med min?” efter att alla andra pressat ohälsosamt många timmar i sträck på balkongen.

Jag vet att jag har svårt för att bli brun. Jag vet att solen gör mer skada än nytta för mitt pigment. Jag vet att jag definitivt är i riskzonen för hudcancer, med alla mina hundratals födelsemärken, och att SPF 50+ bör vara min bästa vän. Men ändå får jag fullkomlig panne av vetskapen att mina soltimmar i sommar är lika med noll. Jag vill också bli brun. En måste ju bli brun.

Varje år försöker jag intala mig att embracea mitt pigment. Det går bättre och bättre. I år tänker jag sitta där i min kvava radiostudio och sända Sveriges bästa radioprogram och tänka ”haha. Det är inte jag som får cancer. Suckers.”

Hälsningar från skuggan.

PS. Följ @cissiwallin på instagram! Hon har postat flera inlägg om ämnet på sistone. Preachar nu henne för att göra saken mindre hetsig.

Idag gjorde jag något helt sjukt. Jag gick på lägenhetsvisningar. That’s right. I PLURAL. Två stycken. Lord have mercy.

Såhär känner jag nu. Jag gillar inte att gå på visningar. Speciellt inte när jag vet att jag har 39 dagar kvar att bo där jag bor just nu och desperat måste hitta nytt. Ännu mer speciellt inte när det jag tittar på kostar flera miljoner kronor.

Nej. Nej tack. Det är bra med er nu.

Facepalmar livet. En av dem är lite dyrare och har två rum med bra arbetsplats, den andra är lite billigare (”billigare” lol wtf) med bara ett rum, men däremot en balkong.

Jag gillar båda. Men båda har ju plus och minus. Samtidigt som jag bara vill köpa, jag vill bara få det gjort, jag måste ju bo någonstans.

Såhär tänker jag. En lägenhet per sida, det bästa och det sämsta överst på sidorna, annat plus och minus som jag tänkt på underst.

Vad hade ni valt??? Om ni bara utgick från det jag skrivit, samt att båda lägenheterna låg equally centralt och var fräscha? Vad är det viktigaste för er i en lägenhet?

Näe. Jag ger upp. I’m too young to die. Adjö.

Okej. Så idag var jag på vårdcentralen på nytt.

Ändå ganska taggad. I september fick jag ju njurbäckeninflammation, vilket ni hängivna blogreadurs säkert minns (om inte – klicka här). Det löste sig, allt blev bra, men på återbesöket visade det sig av en slump att jag hade onormalt låga järnvärden. Hade länge funderat på om jag har järnbrist, eftersom jag måste sova minst åtta timmar för att ens orka ta mig upp på morgonen. Jobbar jag kväll måste jag ha förmiddagen ledig, annars pallar inte kroppen, och jag kommer ändå behöva ta en powernap vid 15 för att jag är så fruktansvärt jävla skittrött. Det kändes som att hur mycket jag än sov så var jag fortfarande helt mörbultad.

Så jag fick medicin: ett receptbelagt järntillskott, som dessutom skulle hjälpa kroppen att ta upp järn lättare. Började äta dem och upplevde ingen superstor skillnad, mer än att jag plötsligt, efter några veckors pillerknaprande, kände mig… normal. Som en människa igen. Jag blev trött på kvällen men var pigg på dagen. Jag kunde till och med jobba över, och inte känna mig sliten alls dagen efter. Skitskönt.

Åt tabletterna i drygt två månader. För två veckor sedan tog de slut. I början kände jag ingen skillnad, men de senaste dagarna har jag börjat bli trött igen. Plötsligt funkar inte åtta timmars sömn. Plötsligt funkar inte en åtta timmars arbetsdag utan minst en powernap. Så nu var det dags för ännu ett återbesök på vårdcentralen.

Och nu, 200 kronor och fem minuter i ett läkarrum senare, känner jag mig som på bilden. Besviken. Trött. Irriterad.

Jag fick inte ta något blodprov, trots att det var vad jag hade bokat tid för. Det kunde jag tydligen bara göra på morgonen, så jag måste komma tillbaka för ännu ett nytt besök. När jag sa att jag börjar bli utmattad igen, skrattade läkaren åt mig. Hon sa att järnet inte försvinner ur kroppen på två veckor. Nähä. Då är väl tröttheten bara något som jag hittar på :–)

”Äter du kött?” frågade hon mig. Nej, svarade jag, jag är vegetarian. ”Hur ska du då kunna få järn i dig?!”. Well, järntillskotten har funkat helt underbart. ”Men du kan inte bara äta massa tillskott! Äter du fisk?”. Nej, jag är vegetarian. ”Du måste äta fisk! Äter du blodpudding?”. Nej. Jag är vegetarian. ”Nähä. Vad ska du göra då, då?”

Jag bokade tid för att få hjälp. Jag betalade inte ett läkarbesök för att någon skulle skratta åt mig och vifta bort mina upplevelser som placebo. För varje gång jag besöker en vårdcentral så tycks mitt förtroende sjunka mer och mer. Som den gången jag hade svinkoppor i 6 månader och inte fick antibiotika för att det, enligt läkaren, bara var akne. Eller som den gången jag hade brännande nässelutslag över hela kroppen, varje dag i ett år, var på vårdcentralen tre gånger och blev hemskickad alla gånger, utan något lindrande men med rådet att ”försök stressa lite mindre” (det visade sig senare vara mina p-piller som låg bakom det hela). Eller som nu senast, när jag gick till akuten med njurbäckeninflammation och möttes av en ointresserad receptionist som sa att jag borde gå hem och ta ett graviditetstest.

Svenska vården är skitbra. Jag skulle aldrig säga något annat. Jag betalar mer än gärna högre skatt för att alla ska ha rätt till billig vård. Men jag är så fruktansvärt jävla trött på att aldrig bli tagen på allvar.

Igår spelade danska bandet Lukas Graham på Mosebacke i Stockholm. Jag var där. Hur var det, undrar ni? Well, korta versionen: sköna snubbar utan tröja. Eller för all del, den långa versionen – varsågoda:

Igår var vi säkert tio pers som traskade upp för backen till Södra Teatern. Universal Music arrangerade gig. Köade i fyrtio minuter i fel kö. Hamnade i rätt kö. Då drog de om rätta kön så att vi hamnade sist i rätta kön. Köade ytterligare tio. Sen kom vi in!!!! Glädjen!!!!

Såg först Tori Kelly. Aldrig hört innan men sjukt bra. Akustiskt och gullig med publiken. Vilket är ca allt jag begär.

Sen, mina damer och herrar (eller ska jag säga ”ladies and gentlemen” som följande band sa ungefär två gånger i minuten under sin scentid). Sen hände det. Det som revolutionerade min kväll.

Lukas Graham.

Här följer en lista på fyra sätt som detta danska superband förändrade mitt liv:

1. Det första jag lägger märke till är att alla i bandet presenteras med smeknamn. Basisten heter Mr. Magnum. Trummisen heter The MILF Master. Här känner jag bara wow. Coola killar. Tuffa grabbar. Vad mycket sex de måste ha. *dreglar*

2. Det andra som gör att jag hajar till är basisten. Han är först med att klä av sig tröjan, efter att sångaren tre gånger i följd uppmanat publikens kvinnliga deltagare att skrika. Han blundar och biter sig i läppen medan han spelar. Han älskar sitt liv. Och sig själv.

3. Strax efter att basisten strippat, följer en sång om just en strippa. Bandet har tydligen varit på strippklubb och skämtar internt om vilken het natt det var. Men deras favvostrippa är inte kvar nästa gång de kommer. ÅH NEJ! Vem ska de nu betala för sin rätt att få se kvinnliga kroppsdelar? Det visar sig att favvostrippan utbildat sig och numera jobbar som undersköterska. Sångaren uppmanar publiken till en slow clap. Vi alla skrattar, såklart, för vi vet ju att kvinnor inte riktigt har the brains att utbilda sig och borde hålla sig till att sälja sina kroppar istället. Därefter får vi höra låten Strip No More, som handlar om just denna strippa som de uppmanar till att komma tillbaka.

4. Slutligen, innan jag zonade ut helt, hör jag sångaren säga ”Ladies, stop wearing makeup and doing your hair, you don’t need it”. Här tappar jag hakan. Ögonen tåras av lättnad. Jag får för första gången i livet ett uns av självinsikt. Plötsligt förstår jag att det såklart inte spelade någon roll att jag sminkade mig imorse. Jag borde inte ha gjort det alls, för Lucas Graham tycker att jag inte behöver det. Men där står jag som ett fån med nyllet fullt av glamm, enbart för att Lukas Graham ska gilla mig, och så säger Lukas Graham att jag inte borde fixa mig! Plötsligt fattar jag att det i själva verket är rätt skönt med folk som berättar vad jag borde och inte borde göra med mitt utseende. Det är skönt, för om ingen berättar det kommer jag ju stå där och sucka och stöna åt att jag måste sminka mig vareviga morgon, för alla andras skull. För vem sminkar sig för sin egen skull liksom. xD Face palm.

Sen märkte jag att jag hade en finne i näsan. Det var superintressant. Så jag lyssnade dessvärre inte på resten. Men är säker på att Lukas Graham hade många fler visdomsord och briljanta låttexter att dela med sig av.

Okej, snabb kvällsuppdatering: flera har bett mig fixa så bloggen går att följa via bloglovin. Har ingen aning om hur. Den hittar inte ens bloggen när jag söker på den för att försöka claima den som min.

Bloglovin-pro’s, HUR GÖR JAG?

Ge mig utförliga beskrivningar. Jag är sämst. Tack på förhand. Ta det vackert.