Idag kom skolkatalogen.

Varje förening på min skola fick sitt egna gruppfoto. Eftersom jag vid det här laget tar för givet att ni är medvetna om min extrema dorkyness vad gäller Harry Potter behöver jag nog inte säga mer än att jag är med i föreningen Dumbledores Army.

Minns ni mina Hogwartsskor?

Yes indeed, de satt spikade på mina fötter och jag studsade fram (mer eller mindre) av stolthet.

Och idag kom skolkatalogen.

Och fotografhelvetet har klippt bort understa kanten av Dumbledores Army-fotot.

Och mina skor är inte med i bild.

AVADA KEDAVRA DIN JÄVEL
*cut*
 

Idag hade jag + fem andra homo sapiens bokat adventsmys här i stugan.

Bortsett från det faktum att jag idag har världens mest hektiska dag (träna barn, plugga inför morgondagens prov, göra radiointervju och så vidare i all oändlighet) kände jag mig helt okej. Tills jag kom på att jag var tvungen att städa också.

Nu ska ni veta att jag faktiskt dammsuger en gång i veckan, men det betyder inte att man måste flytta på kläderna som ligger på golvet, i sängen, på skrivbordsstolen och i fåtöljen för att kunna suga upp lite skit med ett brölande rör. 

Så jag började med fåtöljen. Separerade smutsigt från rent, långärmat från kortärmat, träningskläder från vardagskläder från festkläder.

Och sen gjorde jag samma sak med sängen.

Och med skrivbordsstolen.

Och med golvet.

Efter det rensade jag bort drygt tio miljoner papper och läxor från mitt skrivbord samt slängde ner örhängen, armband och klockor från nattduksbordet till smyckesskrinet.

Sist av allt dammsög jag hela skiten. Om jag vägde mig nu skulle jag antagligen ha gått ner en fyra, fem kilo.

Som bilden säger: det var för rent.

Och nu får jag sms.

Clara, jag fattar inte hur jag ska hinna idag, måste plugga till psykologin.. 

Förlåt men jag kan inte komma, tåget går inte! 

Alltså, Clara… går det ens bussar upp till dig i det här vädret? 

Resultat:
Jag ställer in vårt adventsmys, är forever alone och har städat hela rummet helt i onödan.

Måste säga att det är det sistnämnda som svider mest.

Jag läser psykologi i skolan. Just nu lär vi oss om Freud och hans smutskastning av skolbarn.

Käre Freud ansåg nämligen att allt man gör, det gör man av egen maskin. Man gör alltså ingenting utan att inte vilja det innerst inne, oavsett vad det är.

Alltså. Om man till exempel som elev har ett stort prov en morgon och råkar försova sig just den morgonen, då har man gjort det med flit eftersom man egentligen helst vill slippa provet.

Haha, jävla Freud, du fattar ju ingenting tänkte jag och bläddrade vidare i det psykodynamiska perspektivet.

Idag vaknade jag av att det var ljust ute. Vad lustigt, tänkte jag, det brukar ju vara mörkt vid den här tiden annars.

Sedan insåg jag att klockan var tio.

Och efter det insåg jag att vi idag hade terminens största naturkunskapsprov.

(Freud, stop laughing and stfu)

Har ni någonsin tyckt att det varit fysiskt ansträngande att titta på Idol?

Har vilopulsen någonsin legat på 114?
Har era knän någonsin felt so blue att de faktiskt blivit blå på riktigt?

Eller har ni någonsin diskuterat alefanter i en kvart och inte förrän efter åtskilliga konstiga blickar insett att det heter elefanter?

Jag vet inte när jag var sjuk senast, men nu har tamefan gudarna bestämt sig för att straffa mig på riktigt. Jag är yr, matt, förvirrad och blå (och då menar jag på fullaste allvar färgen blå) och jag insåg precis att jag får en träningsvärksliknande känsla av att skriva blogginlägg.

Nu ska jag ta på mig lite mer kläder (har ju bara två tjocktröjor och två mjukisbyxor på mig redan) och gå och invänta döden. Farväl.
 

Angående bilden ovan: Jag är inte emo. Jag lovar.

Idag var jag hos tandläkaren. Jag skulle flyttat ett sånt metallploppsfäste, så att mina tänder äntligen skulle bli raka. Det lyckades min tandläkare glömma av. Jag påminde henne, men hon vinkade av mig med ett Äsch det tar vi nästa månad HEJDÅÅÅ. 

En helt onödig extramånad med skrot i käften, alltså. Löv my life.