Min underkäke värker nåt så groteskt på grund av de förbannade gummibanden.
Till frukost fick jag sörpla i mig en mosad banan och yoghurt, och att jag fick i mig någon lunch över huvud taget är helt jävla amazing.
Får gå runt och gapa för att inte tänderna ska nudda varandra.
Ni förstår inte hur illa detta är.
Jag kan inte ens tröstäta.

MEN ÄR MINA FAMILJEMEDLEMMAR FULLSTÄNDIGT OKAPABLA ATT TUGGA MED STÄNGD MUN ELLER VAD!?

Det finns mycket jag äcklas av, men mycket få saker som äcklar mig så mycket som när någon tuggar med öppen mun.
Oturligt nog så har jag blivit född i en familj där inte en enda jävel kan stänga matluckan när det tuggas utan alla slänger i sig maten med vidöppna käftar som värsta neanderthalarna.

Om man sedan, nära att springa från bordet under gälla gallskrik, ber personerna i fråga att tugga med stängd mun istället så får man en mördarblick till svar och sedan är dagen förstörd.

Skjut mig, tack.

Men WHAAT i hela fridens namn det är inte klokt ju.

Får dåligt samvete över att jag inte hinner uppdatera (ja, faktiskt. och jag skäms lite över det) pga skola, träning och annan livsviktig shit, så jag drar iväg några mobilbloggningsnymodighetsgrejer, ni fattar. MEN DE KOMMER INTE FRAM. Och jag har rätt lösenord och allt. Och rätt mailadress. Men trots att jag använt detta fiffiga bloggsätt ända sedan augusti så verkar nya telefonen inte fatta hur man skickar mail.

Har bara en sak att säga: AUUUUUUUUUUUUH.
Vilket innebär att ni får hålla utkik. De kanske dyker upp någon gång inatt.
Vi får se.
Fred på jorden, adjö.

Hej jag heter Clara och jag har en groteskt ful robotkäft.

Det ser hemskt ut och jag kan varken le eller prata normalt. Den skaver mot läpparna och uppe i gommen löper en metallstång i vilken det fastnar mat som vägrar försvinna. Alla tjatar hela tiden om att få se, men ingen utom Rebecka (som själv haft räls) verkar förstå hur illa upp man tar, även om det bara är ett snällt och oskyldigt "Får jag se?".

Jag kan inte äta eftersom det gör så hemskt ont bara tänderna nuddar maten och det är knappt så jag förstår att denna djävulsmaskin ska sitta i käften i två hela år.
"Men tänk vad fina tänder du får sedan, då!"
Jag uppskattar stödet, men just nu finns inget positivt alls med att ha den där och jag hatar den väldigt väldigt mycket.

God natt.

Sista kvällen som icke-mongolidt mobboffer med robotkäft.
(jag är alltså inte redan det, syftar på bottom-right-bilden)
Men yes, det stämmer – imorgon klockan nollsju-tretti ska jag befinna mig på Mölndals sjukhus för att fästa fula metallploppar på min tänder. Räls, kallar de det.

tänder: say goodbye to freedom.