Dagispraktik dag 5, status:

• Nelly, sötaste ungen på hela förskolan, satt i mitt knä idag. Jag dog nästan. Jag ville ta med mig henne hem, men jag vågade inte fråga. Trodde att hennes päron skulle ta illa upp.
   
• Kajsa spydde upp säkert en hel veckas måltider på gungan. Diagnosen fastställdes snabbt och lätt som magsjuka. Kajsa grät och grät och ville sitta i mitt knä tills mamma kom och hämtade henne. (Jag har ännu inte berättat detta för min mor. Hon kommer få spel.)
   
• Max E. kallar mig fortfarande för Mamma.
   
• Mycket trevligt lunchsällskap av Landvetterskolans sociala 94-or. Alla nior på Landvetterskolan tycks veta vem jag är och jag förstår inte hur.
  

… stod det i spårvagnen. Jag tog kort på det. Ska visa er nån dag.
Börjar så smått känna en hatkärlek till bloggen, inte fan vill jag sitta här och skriva halv nio en torsdagskväll – imorgon ska jag upp tidigt och min skrivmaskin väntar. Har så himla mycket att få ur mig, över på ett papper i min älskade skrivmaskin, trodde och hoppades och pang bom krasch så är allt förstört men det kan lika gärna vara jag som överdriver.

Hmm. Känner att detta inlägg får hamna under kategorin Övrigt ointressant.
Det passar rätt bra där.

Dagispraktik dag fyra, status: Max E. har börjat kalla mig mamma. Inte bra.

Dagens I-landsproblem: Bussar som inte kan gå vid vettiga tider.

Dagispraktik dag 3, status:

• Dagisbarnen är nästan bättre än mig på att tappa saker. Men bara nästan.
• Amanda käkar fortfarande fil med händerna och Kani kastar iväg sina mackor när hon är mätt (dvs efter två, max tre tuggor).
• Max och Shayan har en passion för att skrika och tävlar om vem som kan skrika högst och ljusast innan fröken kommer och säger till.
• Gick hemåt idag med en brinnande huvudvärk. Vad kan det bero på, tro?

Nina saved my day igår genom ett halvtimmeslångt buss-samtal. Välbehövt.

Dagens I-landsproblem: Jag får ingen lön för att tampas med ettåriga monster.

Idag gick förmiddagen åt till att vandra runt på gymnasiemässan, som gjorde mig om möjligt mer förvirrad än vad jag redan är. Jag måste helt enkelt komma in på Katrinelund. Måste. Annars vet jag inte vart jag tar vägen…
(ingen skola => ingen utbildning => inget jobb => nörda facebook dagarna i ända?)

Update: Okända-flickan rusar fram till mig, slår armarna om mig och ropar Claaaaraaaa!! när jag kommer till dagiset. Vet fortfarande inte hur hon kan mitt namn.

Dagens I-landsproblem: Det är ett sjuhelsikes jobb att få på en overall på en ettåring.

Man lär sig nya saker varje dag när man praktiserar på ett dagis.
Idag har jag lärt mig säga "Ååh vad fint!" och låta som att jag verkligen menar det.

Första rasten kommer en för mig helt okänd flicka framtill mig och utbrister:
"Jag vet vad du heter!"

Moi: Vad heter jag då?
Flickan: Du heter Claaara!
Moi (tänker): Vad sjutton… (säger): Hur visste du det?
Flickan: Hihihihihihihii!
Mysteriet med tankeläsar-flickan är ännu olöst.

Jag visste inte att småbarn var så söta. Inte heller att de sölade så mycket.
Amanda, ett år, äter filmjölk såhär:

1. Tar fil på skeden
2. Tar filen från skeden, med handen
3. Stoppar handflatan i/på ansiktet
4. Slickar filen från fejset. Eller, så mycket som möjligt. Låter resten sitta kvar.
5. (Låter fröknarna städa efter henne medan hon flinar lömskt)

Dagens I-landsproblem: När folk inte svarar i telefon fast man försökt tusen gånger. Speciellt när det gäller något viktigt, tex att man inte kommer till prao:n imorgon eftersom man ska på gymnasiemässa.