Var börjar man?

Vi har haft idrott. Dumma, dumma jag lämnar skolväskan i omklädningsrummet och när lektionen är slut grabbar jag sakerna och kutar till bussen som ska gå om fem minuter. Stoppar ner handen för att ta upp plånboken. Men… vänta.. Var är den?

B O R T A . 
S T U L E N .

Tack, tack så hemskt mycket. Jag svär som en full irländare.
Nu måste jag spärra massa kort.
ID-kortet är borta. Kontokortet är borta. Busskortet, bibliotekskortet och träningskortet är borta.

Finns dock en ljusare del av det hela…
Bra jobbat små djävulska vänner, säger jag bara – ni kommer inte åt pengarna på kortet för ni har inte koden.
Och visst känns det härligt för er att skolan polisanmält händelsen? Visst känns det härligt, att om det kommer ut vilka ni är, så är ni anmälda för stöld? Jag hade som max 3 kronor och 50 öre i lösa pengar.
Bra jobbat, smartasses.

Alltså,

HUR FAN TÄNKTE MAN NÄR MAN VAR LITEN?

Ni vet den ramsan man alltid sjöng när man var mätt,
Tack för maten den var god
mitt på bordet stod en ko

Hallå eller?
För det första: GOD och KO rimmar inte. Inte någonstans.
För det andra: Vad i hela fridens namn gör den där kossan på bordet, av alla ställen? Man kan la sjunga "Mitt i hagen stod en ko" eller vad som helst, men på bordet? Vad har den där att göra?
Nej jag vet inte. Barn är konstiga.

Jag och Rebecka samlade in pengar till shipibo-indianerna, remember?

Nu blir de nog glada, med ett extra fint kuvert också. Stay metal!

Varför kan inte jag spela såhär på piano?
(och varför gör jag alltid, reflexmässigt, ett mellanslag mellan P och Å när jag skriver på?)
 

Mamma: Clara, vill du vara så snäll att behålla din musik för dig själv? Sänk!
Pappa: Musik, inom citationstecken…