På förfrågan från läsare har jag skrivit en kort krönika om vad som hände i lördags kväll. Det gör så jävla ont att veta att det kan gå så mycket värre än vad det gjorde för mig, men folk måste komma ihåg att det aldrig är offrets fel, det är alltid förövarens. Ge fan i min drink.
~
Jag vaknar på söndagsmorgonen med ett leende på läpparna. Det är dagen efter YouTube-galan Guldtuben och jag har vunnit kategorin Årets Vlogger. Med ett smått bultande huvud men med en mysig slags stolthet efter minnet av gårdagen vänder jag mig om i sängen, för att se något jag inte väntade mig. Min bästis, men även en internetvän som jag bara träffat några gånger tidigare, ligger sovande bredvid mig. Jag blir förvirrad. Vänder mig tillbaka och känner pulsen stiga medan jag ser stora, beige-bruna fläckar på lakanet strax bredvid mitt huvud. Jag försöker fatta varför, men trevar förgäves i minnesbanken i takt med att huvudvärken bultar hårdare.
Plötsligt klarvaken reser jag mig ur sängen. Jag måste på toaletten. Det ligger smutsiga papperstussar över hela mitt golv och vid sidan av sängen står en hink med ett innehåll som är misstänkt likt spya. Jag vacklar fram och sätter mig i panik på toastolen. Huvudet snurrar. Varför minns jag ingenting?
”Det går bra. Clara, vi är hemma snart. Det är lugnt.” En bild från natten blixtrar förbi mina ögon. Det är svart, jag tror jag blundar, min internetvän försöker desperat att hålla mig i stående position men benen bär inte.
.
Jag ställer mig upp, tvättar ansiktet i handfatet och borstar tänderna. Sminket från gårdagen är borttvättat men jag vet inte vem som tog bort det. Mina ytterkläder ligger i en hög i hallen men jag vet inte vem som låste upp dörren. Maktlösheten är överväldigande.
Jag sätter mig i soffan. Hittar min mobil och ser nio olästa sms från människor som undrar om det kanske blev lite för mycket igår. Jag vet inte ens vad jag ska svara, för allt jag minns är att jag bara druckit en öl. Dansade. Skrattade. Och så fick jag ju den där drinken i båset.
… helvete. Den där drinken. Det är det sista jag minns. Resten är blankt.
Mina vänner vaknar och kommer ut till mig i vardagsrummet. Tillsammans går vi igenom natten, minut för minut, tills jag lyckas få en ganska klar uppfattning om vad som hänt under de timmar som aldrig registrerades i min hjärna. Vi kommer fram till att det antagligen var någon typ av drog i min drink; det finns ingen annan rimlig förklaring.
.
Jag vet att en alltid ska hålla ögonen på sin dricka, förlåt, men jag tänkte ju på annat. Jag vet att en inte ska ta emot alkohol av främlingar, förlåt, men de drack ju själva och var trevliga.
Jag vet också att det är olagligt med droger. Jag vet att ”våldtäktsdrog” är ett vedertaget uttryck, trots att jag har svårt att förstå att det faktiskt existerar. Jag vet att jag ofrivilligt tappade kontrollen över min kropp för att någon annan tyckte sig ha rätt till den. Jag vet att jag hade tur, för det kan gå så mycket värre, och om jag inte haft så många vänner i min närhet den kvällen så hade jag inte lyckats ta mig hem. Alls.
Jag vet också att när jag nu går ut med vad som hänt så är det jag som kommer få fingrar hytta åt mig, eftersom det var jag som var oaktsam med vilken typ av dricka jag tog emot. Som vanligt. För tjejer borde akta sig mer, och jag borde varit försiktigare.
Eller… om det kanske är män som borde sluta utnyttja kvinnors kroppar mot deras vilja? Jag vet inte. Blandar ihop dem så lätt.
