För typ fem dagar sen slog jag i mitt ena lår i garderobsdörrskanten. (Jag vet inte. Fråga inte.) Min första tanke var – eftersom jag är queen på att få stora jävliga blåmärken över hela kroppen utan att ha en aning om hur jag lyckas – detta måste jag komma ihåg.

Idag har jag, mycket riktigt, ett litet blåmärke på höger lår. Det som däremot gör mig förbannad är att jag har ett ännu större på vänster lår.

Alltså näe. Jag har ingen aning om vad jag gjort för att lyckas få ett mindre och ett mördarblåmärke på exakt samma ställe på båda låren. Jag blir fan provocerad. Nu får det vara nog. Jag avgår från livet. Kommer ge mig själv utegångsförbud snart. Skärp mig.

…………. jag har vaccinerat mig.

Se sorgen i mina ögon. Se den, ta in den och känn den. Känn smärtan när nålen under tre sekunder penetrerade min vänstra överarm. Känn yrseln när blodet rusade till huvudet i panik. Känn skräcken i de korta, snabba andetagen som ofrivilligt uppstod trots att jag intalat mig att andas lugnt för det kommer gå bra.

Det roliga var att jag helt glömt bort att vara nervös. Jag promenerade glatt till kliniken, lyssnade på M.I.A, nynnade lite, gick upp för trapporna, klev in genom dörren, fyllde i en blankett, fick vaccinsrekommendation. Skitlugn, hela tiden.

Sen tog de fram sprutan. Och jag tänkte, vänta lite nu. Jag är ju ganska rädd för det här.

Aja. Jag fick mitt jävla vaccin i alla fall. Nu ska jag bara dit en gång till för ytterligare två sprutor, så är jag fit for Indien. Ni kan kalla mig superwoman.

Hej bloggys. Hur mår ni? Jag har haft världens chilligaste dag. Och då menar jag som i chill. Inte chilli. Vaknade, skrev manus till nästa Alwaysvlogg medan jag åt långfrukost och varvade med youtubeklipp på barn som säger roliga saker. Åkte till Splay för möte med Micke the Manager Man. Åt falafellunch och satt sedan på Espresso House i några timmar och skrev bok.

Hade varit en helt perfekt dag, om det inte vore för att jag har ont typ överallt. Det är sant. Jag skulle kunna dra alla ställen på min kropp som smärtar just nu, men jag tror att adamsäpplet och uppåt är ungefär det ni orkar stå ut med ikväll. Lyssna noga nu.

Kolla ovanför mitt ögonbryn. Ser ni bulan? Japp. Innebrännar-finne extraordinaire. Aj som fäään.

Jag har varit oavbrutet täppt och ultrasnorig sedan typ två veckor tillbaka. Detta är inget konstigt, det är något helt vanligt i mitt liv som kommer och går, utan att jag för den sakens skull blir sjuk. Däremot brukar jag blöda näsblod om jag är på väg att bli förkyld, och detta hände i förrgår. Sedan dess har näsborren som blödde varit konstant öm. Det gör ont bara att tvätta ansiktet. Wat.

Igår bet jag mig i läppen när jag åt. Skrek FITTJERKER (tack, T9, för bästa svärordet) och fortsatte äta. Bet mig igen. Skrek lite till. Såret lugnade sig och jag gick ut på kvällen. Ungefär runt midnatt, mitt på dansgolvet, började en känsla misstänkt likt fläskläppskänslan uppenbara sig i min nedre läpp och jag insåg att det var såret som utan orsak börjat svullna upp. Kom hem strax efter 01, åt en macka och bet mig. Och bet mig igen. Och igen. Och det blödde. Och skinnslamsorna hängde. Och jag skrek lite till.

Ja. Aj. Ska inte gå in på fler detaljer.

Och som om ovanstående inte vore nog, tror jag att jag håller på att bli förkyld på riktigt. Mina halsmandlar känns lika stora som frickin tennisbollar. Tänk er känslan av att ha försökt knö ner två tennisbollar i halsen. Exakt så känner jag nu. Tror jag. Jag har aldrig testat att knö ner tennisbollar i någon kroppsdel alls, men jag har ju fantasi liksom.

Min enda tröst är att jag är inne på mensdag 4 och jag har inte haft minsta lilla antydan till mensvärk. Lovar att jag kommer utveckla endometrios under natten, bara för att.

Klockan är tjugo över nio, det är måndag morgon, jag har med största sannolikhet gått upp en timma för tidigt (idag skulle vi filma hemma hos mig och de sa att de skulle komma tjugo minuter innan, vilket jag trodde var 0840, men icke) och jag blev precis mindblown.

I förrgår kväll åt jag upp halva mitt kylskåp. Eller inte kylskåpet, men innehållet. Jag var så brutalt hungrig. Knappt ens hungrig, bara sugen på något. Och med något menar jag halva kylskåpets innandöme.

Igår satt jag på bussen till set och mådde dåligt över allt. Stressad över boken, ilska över hatkommentarer, prestationsångest över inspelningen och vanlig ångest över cirka allt annat i mitt liv.

Igår kväll smsade jag med en person och stämde träff till idag. Personen var så motvillig, så irriterad. Det märktes så himla tydligt i sättet han skrev att han verkligen inte vill träffa mig. Vem väntar liksom sju minuter på att svara när jag själv svarade på tre? Han hatar mig.

Idag vaknade jag med samma ångest och motvilja inför allt jag ska göra idag. Och då bara slog det mig.

Jag har PMS.

Har inte haft PMS sedan innan jag började med p-piller (som jag började med för att minska min pms-ångest. Och sen slutade med för att jag fick allergiska reaktioner). Eller ja, inte mer än att vara lite svullen och trött i alla fall. Men det blev så självklart i samma sekund som jag insåg att jag har mens nästa vecka. Jag har PMS. Jag är en PMS-tant.

Så nu har jag ångest över exakt allt, utom att ha ångest över ångesten. Det är skönt i alla fall.