Gomorron kompisar. Hur mår ni idag? Jag är på väg till en INSPELNING!!!

Nytt, säkert jättehemligt miniprojekt för en viss svensk TV-kanal med IJustWantToBeCool. Allt är alltid så himla hemligt. Ni kan väl låtsas att jag inte sagt något.

Annars då? Igår gästade jag Soran Ismails, Petter Bristavs och Aron Flams podcast Till slut kommer någon att skratta. Jag har inte iTunes så vet inte hur ni hittar den där, men HÄR kan ni lyssna på den annars.

Detta hände:

BEBIHUNDEEEEEEEEN! Den var så liten. Bara några veckor gammal. Ögonen var fan större än tassarna. Jag höll på fullaste allvar på att dö. Magen knöt sig och jag fick någon sjuk, ångestliknande känsla i kroppen över att jag inte äger en sån liten själv.

Jag gillar inte ens hundar. Men denna gillade jag. Den luktade gott. Ja. En hund som luktar gott. Såna hundar, som dessutom är typ två centimeter i diameter, gillar jag.

Klockan är mycket för att vara en onsdag, jag har precis kommit hem från att ha varit på stand up-krog med Johanna, jag borde skriva på min bok men skjuter upp det till imorgon eftersom jag känner mig alldeles för trött och okreativ, MEN. Kompisar. Men. Tony Irvings favoritord. Eller Dermot Clemingdons. Clemengted. Clermader. Jag har aldrig följt Let’s Dance.

MEN.

Jag har något jag måste lätta från mitt hjärta. Något jag ikväll valt att kalla Dagens Preach. När jag flyttade in i min nuvarande tvåa i Stockholm hade jag själv inte många ägodelar, men jag hyr lägenheten möblerad så fick låna allt som fanns för tillfället. Bland annat, och detta är dagens stora men samt preach: duschskrapan.

Jag har bildgooglat i säkert fem minuter på alla möjliga kombinationer av orden vit + svart + prickig + duschskrapa men hittar ingen bättre bild än den här:

Den där duschskrapan. Vit med tre svarta prickar. Den räddar dagligen mitt liv. Av alla saker som borde finnas i en lägenhet har jag inget duschdraperi, vilket komplicerar saker och ting när ens favorithobby inte är att blöta ner ett helt badrum. Min duschskrapa, däremot, drar vattnet av golvet som om hen aldrig gjort annat. Vilket hen antagligen inte gjort. Men ni fattar. Moses tyckte det var svårt att sära på Röda Havet, i jämförelse. Likt Nevadas öken lämnar den inte en droppe så långt ögat kan nå. Dagens Preach går utan tvekan till min duschskrapa. Den är världens bästa duschskrapa.

Shoutout till mollysmix.blogspot.se som frälste internet med duschskrapebilden. Nu insåg jag att jag i och för sig bara kunde gått in i badrummet och fotat min duschskrapa, istället för att googla fram en bild på nån blöt jävla hund. Varför är jag en sån dålig bloggerska.

Sista dagen i Los Angeles. Jag har längtat efter stranden hela veckan – vilket inte blir bättre av att knalla runt i ett svettigt convention centre när det är trettio grader ute – och idag skrek jag av lycka när jag skymtade havet bakom tusentals sandiga turister.

Andra gången i livet jag är på Muscle Beach (passande namn) i Santa Monica. Jag var manisk med solskyddsfaktorn. Smörjde in mig var tionde minut i ren skräck att åka därifrån som en soltorkad tomat.

Vid kl.13 gick Splay-herrarna iväg för att ha möte och jag låg kvar en timma. Duschade, knallade och köpte nya vans (!!!) och mötte sedan Micke för att åka och göra en video-collab med den här:

Och den här:

Smoukahontas! Tjejen på youtube som pratar hittepå-språk som verkligen låter som riktiga språk, ni vet? Vi bondade efter hennes shoutout igår. ASCOOL tjej. Med världens sötaste jävla hund. Skrek högt när den kom struttande in i rummet. Många skrika-högt moments idag, känner jag.

Tänkte berätta mer utförligt vad vi gjort när jag är hemma på tisdag, med tanke på att internet här och därmed även min bloggförmåga varit lika välfungerande som denna lägenhetens brandlarm (som gick av inatt igen) (falskt alarm, igen). Nu ska vi äta italienskt. Haj.