Idag vaknade jag klockan sju. Det snöar i Stockholm. Kan ärligt säga att jag inte tycker att det är superjobbigt.

Morgonens största dilemma var klädvalet. Vill vara varm på flyget (för att inte tala om varm påväg till flyget i aprilsnöstormen) men behöver ju inte direkt vinterkappa i Indien. Blev en merch-tröja och en hoprullad sarong runt halsen. Ser ut som världens mest rutinerade backpacker.

Men alltså. Indien. Det ska bli så hiiiimla roligt
Har ju inte avslöjat än vad jag ska göra där, men nu är jag en rebell och säger att det kommer bli något för youtube. Med mig och Keyyo. Alltså. I can’t even.

Detta underhöll jag mig med igår. De har ju rätt skev kvinnosyn, så knäna bör döljas för att undvika misogyna män, och eftersom jag enbart har brutalt mönstrade byxor fick jag agera modemedveten och matcha ihop tio outfits till dagarna. Poängen för överambitiös-het trillar in. Klirr klirr.

Nä, okej, nu ska jag vara social med fotograf-Erik i flygtaxin. Vi hörs. Adios.

…………. jag har vaccinerat mig.

Se sorgen i mina ögon. Se den, ta in den och känn den. Känn smärtan när nålen under tre sekunder penetrerade min vänstra överarm. Känn yrseln när blodet rusade till huvudet i panik. Känn skräcken i de korta, snabba andetagen som ofrivilligt uppstod trots att jag intalat mig att andas lugnt för det kommer gå bra.

Det roliga var att jag helt glömt bort att vara nervös. Jag promenerade glatt till kliniken, lyssnade på M.I.A, nynnade lite, gick upp för trapporna, klev in genom dörren, fyllde i en blankett, fick vaccinsrekommendation. Skitlugn, hela tiden.

Sen tog de fram sprutan. Och jag tänkte, vänta lite nu. Jag är ju ganska rädd för det här.

Aja. Jag fick mitt jävla vaccin i alla fall. Nu ska jag bara dit en gång till för ytterligare två sprutor, så är jag fit for Indien. Ni kan kalla mig superwoman.

Minns ni när jag tog blodprov förra året?

Det mindes jag extra väl igårkväll. Mindes hur världens tjockaste nål penetrerade mitt lilla, oskyldiga armveck och pumpade ut litervis av tjockt, rött blod som fyllde ett kubikkilometer stort provrör. Mer eller mindre. Det är så jag minns det i alla fall.

I april åker jag till Indien (SÅ KUL!! ska berätta mer när det närmar sig). I Indien finns sjukdomar. Mot sjukdomar behöver en vaccin. Vaccin innebär sprutor. Sprutor innebär fruktansvärda minnen från blodprovstagningar förra året.

Jag hade svårt att sova inatt. Var inte direkt höjden av taggad, om vi säger så. Vaknade med magont och kände mig snurrig när jag gick den femton minuter långa promenaden till vaccinkliniken. Gick in i väntrummet och försökte dämpa min livrädda huvudvärk med positiva tankar. Du är inte rädd. Du kan ta spruta. Du är inte rädd.

Fick komma in och fylla i en blankett om jag någonsin dött av något vaccin (typ). Berättade vart jag skulle resa, hur länge och hur jag skulle bo. Blev rekommenderad vaccin mot Hepatit A & B. Som var slut.

Slut. Sista dosen blev insprutad i någon annans arm igårkväll, ungefär samtidigt som jag började kallsvettas av tanken på långa, stickande nålar. Så jag fick boka in en ny tid och gå hem igen. Jaha.

Är asbesviken, trots allt, för nu måste jag ju gå igenom samma nervösa plåga på nytt. Ugh. Jag har en bra hårdag i alla fall. Det är alltid något.