Gokväll blögreadurz.

Ikväll ska jag göra något som ni inte sett på år och dar. Jag ska… ladda upp… systemkamerafoton.

Oh my lord. Ni ska alltså få se något annat än grumliga webbkamerapics och dassiga mobilbilder. Denna dag kommer för alltid att bli ihågkommen. Men först, sätt på en passande låt. Förslagsvis den här skitfeta Phoenix-liveversionen av låten med ett väldigt passande namn:

Nu så. Nu är ni redo. Välkomna till bildversionen av min och Antons Romresa.

Detta gick vi förbi varje dag. En stor rondell längst ner på gatan där vårt hotell låg, där ena änden pryddes av ett stort jävla slott. Eller, som det heter i folkmun, Monumento Nazionale a Vittorio Emmanuele II. Som vi alla vet exakt vad det är, mer än helt jävla sinnessjukt stort och pampigt.

Och för er som ba ”Anton? Vem? Är det hennes pappa? Hennes hemliga tvilling? Hennes livvakt?” så är det mannen ovanför. Han kan konsten att bära upp en lensflare.

Vi åt italiensk glass. Riktigt dåligt beslut när det är 14 grader och blåser kyligt. Vårsol on the outside, dying on the inside. Bästa smaken: cookies and cinnamon.

Jag bad Anton att ta en bild när jag hoppade. Han fick lite prestationsångest, eftersom jag använder min kamera helt manuellt, men jag ställde in alla inställningar åt honom och han tog den här bilden på första försöker. Hybrisen var ett faktum.

Ruiner. Ruiner överallt.

Okej förlåt på förhand för nu kommer jag låta sjukt carpig, men ibland gillar jag att hellre fota människor än det som en egentligen ska fota. Här står vi vid Fontana di Trevi. Den syns i nederkant. Skitfin fontän. Inget ont om den. Men tanten var sötare.

Ännu en bild där Anton lämnade tillbaka kameran med världens stoltaste flin. Här gick vi i en park, det var fredag, det var varmt, det var soligt och jag kände för att rycka halsen av en blomma och sätta den bakom örat.

En fontän på Piazza Navona. Bästa piazzat. Alla torg som går att kalla piazza är de bästa torgen, men detta var det bästa av piazzor. Förstår ni vilket bra piazza det är då.

Plötsligt förstod jag hur folk klarade sig utan mobiler och internet förr i tiden. Kartor is the shit.

Ingen speciell bokhandel alls men Fjanton var gölli.

Kanske min favoritbild från resan? Därinne bor fucking PÅVEN. Vi gick aldrig in, för det var världens längsta kö trots lågsäsong, och dessutom var det lördag och Antons födelsedag och vi ville hellre till Trastevere (vilket var en av grejerna som kom upp när vi googlade ”hipster + rome” för att hitta saker att göra).

Här står jag framför Peterskyrkan och gör en JÄTTEROLIG min HAHAHAH!

Födelsedagsbarnet. Han fyllde 27. Smälte alltså väldigt väl in bland alla gamla italienska gubbar som satt och drack espresso på uteserveringarna.

Tips om ni åker till Rom och inte gillar espresso: beställ inte ”kaffe”. Beställ ”CAFFÈ AMERICANO”. Annars får ni espresso. Ett av mina värsta trauman hittills.

Sådär! Hur kändes det? Är ni okej efter 14 bilder eller var det lite too much to handle efter så lång bildtystnad? Själv är jag nöjd. Det känns bra. Bilderna är fina. I’m out.

Hej followerz. Häromdagen insåg jag att jag har en kamera. Jag lyckas glömma bort det emellanåt, och sen får jag någon slags utomjordisk, spirituell insikt när jag ser den på hyllan och kommer på att jag faktiskt kan ta bra bilder.

Så: igår var jag och Johanna i Hagaparken. KOLLA VAD FIIIIINT

Vi promenerade säkert en mil. Det kändes så i alla fall. Min snoriga näsa och slemmiga hals håller med.

Varje gång jag pratar om Johanna börjar jag automatiskt nynna på Toto. Meet you all the way, duduru, Johaaannaaa yeaaah. Varje gång blir jag lika besviken när någon påpekar att Toto sjunger om Rosanna.

Obligatoriska det-är-höst-och-jag-äger-ett-par-skor-bilden.

Här hände något.

Oj.

Och fina löv. Guuud vad fina. Mmmm. Pritti. Höst. Löv. Gult. Tekoppar, filtar och tända ljus. Amen.

Ja, det var väl det. Nu ska jag fortsätta låtsas som att jag gör viktiga grejer framför min dator. Hejdå.

Hej kompisar! Nu är jag hemma från Lund. Sitter med en kofta istället för byxor (inga frågor på det, tack) och har svarat på mail och ätit godis den senaste timmen. Multitasking på högsta nivå.

Var jätteduktig bloggerska och fotade asmycket med min systemkamera i Lund, så jag tänkte visa hur det såg ut. Låt mig få presentera: Lund Comedy Festival i femton bilder.

Var där med dessa (inbjudna gäster) och Simon (mentalt stöd). Joel sa Clara, fota här, så ser det ut som att Victor är asförbannad på mig och detta blev resultatet. Kul va.

Det allra första vi gjorde var att åka från Lund till Malmö. Jag skulle till Sveriges Radio för att träffa…

Emma Knyckare! Och vara med i hennes radioprogram Knyckare i P3. Perukerna är pga Roliga Timmen. Emma böjer sig ner så att folk ska tro att hon är jättekort.

Sedan stannade vi i Malmö några timmar. Satt på en uteservering i spöregn (under parasoll, alltså, vi är inte dumma i huvudet) och gick för att äta Malmös kända falafel. Tror dock att vi valde fel ställe, för min falafel smakade typ potatismos. Okryddat, osaltat, friterat potatismos.

Vi var tillbaka i Lund vid 19-tiden. Hade ingen aning om hur, var och när vi behövde hämta ut ackreditering och få info om morgondagen, så vi barhoppade fram till klockan 2230 innan vi hittade till Stortorget där vi fick våra pass. Sen hände det jag skrev om igår, med minglet på Grand och hypnotisören, sen sov vi, och SEN!!!

Sen var det LÖRDAG och SHOWTIME!!! Vi promenerade till Stadshallen där hur många som helst köat i flera timmar. Sedan blev, först jag och sedan Cool, intervjuade inför fullsatt publik. Om ni missade det finns det att se HÄR (börjar vid 9:20).

Simon fick MVG i mentalt stöd.

Te på Grand Hotel. Och ASGODA smoothie-shots!!! Det står ett längst ner till höger i bild, uppdrucken. Svingod.

Sedan gick vi på andra föreställningar – här på Alex Horne, där mitt nylle svischade förbi på storbildsskärmen innan han gick på scen.

Och här på Kristoffer Appelquist i Lunds stora arena. Mycket bra, si si.

Sedan var det efterfest! Och jag överdriver inte minsta lilla när jag säger att tiden mellan klockan 00 och 03 är min bästa utgång någonsin. Hot Dub Time Machine – eller Tom, som han hette – dj:ade och spelade en låt per år från 1955 till 2014, inklusive Let It Go från Frozen, med tillhörande karaoke. I samma sekund som första låten gick igång var där direkt säkert tjugofem pers på dansgolvet, och när klockan var 03 och han kört en timma (!) längre än vad han egentligen var bokad till, avslutades allt med Hey Jude i en enorm kramcirkel av svettiga men lyckliga komiker.

Såhär bra tyckte Emil att det var.

Simon filmade lite. Detta var alltså innan vi bestämde oss att joina Joel på dansgolvet runt år 1980 (han hade raveat med vår regissör för nya serien Valfeber, Anna Granath, sedan typ 1962).

Kom i säng strax efter klockan 04. Sov några timmar och sen var det dags att åka hem. Min min på bilden ovan beskriver helgen rätt bra. Tack Lund! Tack Lund Comedy Festival! Tack för att jag fick komma och tack för att ni kom! Bjud in mig nästa år igen snälla!!!

Vi avslutar med en selfie på mig och supertrevliga Annika Lantz. För er som inte vet vem hon är, så är hon komiker och SVINBRA. Och kort. Jättekort, faktiskt. Nu förstår jag hur folk känner när de träffar mig för första gången.

När jag var 13 år debuterade jag som krönikör på Göteborgspostens ungdomsredaktion Graffiti. Där skrev jag en fyra, fem, sex krönikor och sedan har jag inte gjort det ever since. Förrän nu.

Idag debuterar jag som krönikör på Veckorevyns startsida och har plitat ner lite tankar kring sånt som växer i armhålorna.

Och till de orden får ni en fullkomligt meningslös bild som jag precis tog här vid köksbordet. Min armhåla ser lika len ut som en babyrumpa. Vad fan, håret. Den som vill läsa kan klicka sig in HÄR!