Imorse knackade mamma och pappa på hos mig vid 10-tiden, för att lämna väskorna innan vi begav oss mot T-centralen för att åka mot Göteborg.

Klockan 10 en lördag för min mamma är ”förmiddag”.

Klockan 10 en lördag för mig är ”varför väcker ni mig”.

Gomorron, skapare. Kom in och gör vad fan ni vill så går jag och lägger mig igen.

Jag, Darin, mamma och pappa var på en kattfarm. Där fanns typ HUNDRA katter, och alla ville gosa med mig. Aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Plötsligt började något jävla flyglarm tjuta, alla blev asrädda och katterna sprang iväg.

Vaknade. Insåg att det jag trodde var ett flyglarm i själva verket var min överjävliga dörrklocka. Övervägde att inte öppna för att försöka somna om och hitta Darin och katterna på nytt, men släpade mig upp ändå.

Bud: Gomorron!

Jag: Ggghhrmmmm.

Bud: Här kommer ett litet paket till dig!

Jag: Mmggjfjh.

Bud: Hejdå!

Jag: Mhhf.

Okej. Jag ändrar mig. För att vara ett paketbud klockan åtta på morgonen är jag väldigt nöjd.

Kolla! Har ni nånsin sett en sån lyxfrukost hos nån annan än en mode/livsstilsbloggerska! Nu är den uppäten. Det var gott. Tack God Morgon. God morgon.

Gomorron! Jag gillar att säga gomorron klockan elva på förmiddagen. Trots att typ 99% av er är vakna och trots att jag gick upp 07 idag. Jag gillar mornar. Låt oss avskaffa förmiddagen och införa längre mornar istället.

Annars då? Jag har haft morgonmöte med Always och handlat mat.

Jag har tänkt på en sak. Möten. Vilken konstig grej det är egentligen. Vad tänker ni på när ni hör ordet möte? Jag ser framför mig femton kostymklädda vita män runt ett avlångt bord i ett glödlampsgult, fisljummet kontorsrum. Vilket är en jätterolig bild, med tanke på att mötet med Always var i ett dagsljust mediebyrårum med kaffe och bulle.

Pratade videoteman för nästa år och jag tyckte det var kul att den polska kvinnan som jobbat i London bröt på superstark Londonska, den svenska kvinnan som jobbat i Schweiz pratade fransk engelska, Splay-Viktor pratade svengelska och jag själv har nån hittepåblandning av pappas brittiska och vardags-amerikanska. Kände mig sjukt international. Clara International in the house.

GODMORGON

Här sitter jag i min ensamhet och äter morgongröt. Det bästa med att vara ”frilans” (skriver citationstecken eftersom jag faktiskt inte har en aning om vad jag är) är dagar som dessa. Idag har jag ingenting planerat. Nothing. Nada. Eller, jo, min plan är att strosa i affärer med Johanna och sedan äta avslutningsmiddag med Valfeber-produktionen.

Skål för det.

Ding. Skål.

I övrigt känner jag mig som en planka. Om plankor haft känslor, vill säga. Testade ett nytt pass på gymmet igår som involverade kondition, box, karate, kickbox och capoeira, och detta är första gången under mina 20 år som frisk och aktiv kvinna som jag har träningsvärk ända ner i ländryggen. Först trodde jag att min ryggmärg börjat svika mig. Sen ba ah. Box igår. Just det ja.

Imorse klockan 7 ringde det på dörren. Vet inte om jag nämnt det, men vår dörrklocka är förjävlig. Behöver ingen brandvarnare, räcker med att grannarna kommer och ringer på om de känner lukten av rök.

Hur som helst. 0700.

Vaknade med ett ryck. Svintrött. Orkar inte öppna.

Faaaaaaan ta er, Tutti Frutti, om det är ni igen. Allvarligt talat. Uppblåsbar palm utanför dörren tidigt på morgonen var kul en gång. Det är fan inte ens lite roligt längre. Låt mig sova.

Det ringde på igen. Simon släpade sig upp och öppnade. Det var byggarbetarna som renoverat vår balkong, som skulle lämna tillbaka nyckeln.

Ugh. Det här inlägget hamnar i ”Clara är sur”-kategorin.