Minns ni när jag tog blodprov förra året?

Det mindes jag extra väl igårkväll. Mindes hur världens tjockaste nål penetrerade mitt lilla, oskyldiga armveck och pumpade ut litervis av tjockt, rött blod som fyllde ett kubikkilometer stort provrör. Mer eller mindre. Det är så jag minns det i alla fall.

I april åker jag till Indien (SÅ KUL!! ska berätta mer när det närmar sig). I Indien finns sjukdomar. Mot sjukdomar behöver en vaccin. Vaccin innebär sprutor. Sprutor innebär fruktansvärda minnen från blodprovstagningar förra året.

Jag hade svårt att sova inatt. Var inte direkt höjden av taggad, om vi säger så. Vaknade med magont och kände mig snurrig när jag gick den femton minuter långa promenaden till vaccinkliniken. Gick in i väntrummet och försökte dämpa min livrädda huvudvärk med positiva tankar. Du är inte rädd. Du kan ta spruta. Du är inte rädd.

Fick komma in och fylla i en blankett om jag någonsin dött av något vaccin (typ). Berättade vart jag skulle resa, hur länge och hur jag skulle bo. Blev rekommenderad vaccin mot Hepatit A & B. Som var slut.

Slut. Sista dosen blev insprutad i någon annans arm igårkväll, ungefär samtidigt som jag började kallsvettas av tanken på långa, stickande nålar. Så jag fick boka in en ny tid och gå hem igen. Jaha.

Är asbesviken, trots allt, för nu måste jag ju gå igenom samma nervösa plåga på nytt. Ugh. Jag har en bra hårdag i alla fall. Det är alltid något.