Högst oklart hur en påbörjar ett blogginlägg som ska tillkännagiva att en ska bli förälder.

Jag ska bli mamma. Kattmamma, närmare bestämt. Det är spikat nu. Den 6 juni får jag hem en bebis. Herregud.

Lelle Bob. Bobbi. Boob. Bubben. Babsan. Hälsade på idag igen och bestämde mig för att det vore helt vansinnigt från min sida att gå därifrån och säga nej tack.

Hon låg i mitt knä, helt still, medan jag pratade med uppfödaren. Och när jag höll upp henne mot bröstkorgen bara satt hon där. Tar det som ett tecken på att vi är livets soulmates som äntligen funnit varann.

Ska ägna maj månad åt att beställa kattsand och matskålar och allt som behövs, så enda återstående frågan är hur jag ska palla vänta fem veckor tills hon får följa med mig hem. Kommer hinna mögla innan dess. Totally worth it.

UPDATE PÅ KATTFRONTEN: igår hälsade jag på. Hos en kattmamma. Med kattbebisar. Det var fantastiskt.

Som ni vet har jag ju bestämt mig för att bli med katt. Tog tag i saken häromveckan när jag ringde en kattuppfödare och bokade dejt. Och igår var det dags!!! Tog med mig Johanna och promenerade tio minuter från min lägenhet till en annan lägenhet på Södermalm. En kvinna öppnade dörren och på två sekunder stod typ tjugo perserkatter i dörröppningen och blängde på oss med deras platta små face. Så jävla gulligt.

Var där för att titta på en sju veckor gammal hankatt. Har redan visat bild på honom för halva Splaykontoret. Hett tips om ni gillar att se kontorsfolk lose their collective minds: visa bild på valfri fluffig kattbebis och säg att du kanske ska köpa den. Men så hände det som händer ibland och jag blev kär i en honkatt istället.

LILLEN!!!! Bubbe. Bobby. Plutti. Baby. Ett urval av alla saker jag kallade henne medan hon begravde sina sylvassa kattungeklor i min högra stortå.

Jag ska tillbaka på nytt besök på fredag. Då ska jag ha bestämt mig. Tills dess: ge mig era bästa kattnamn! Bob är mitt bästa, för vi kallar alltid Kasey för Bobby i ren gudvadsöt-affekt. Och namn behöver ju inte vara könade, eller hur!? Asta och Sonja röstar för Snoop Bob. Har försökt tjej-ifiera Bob också. Bobba. Som i Bobba Fett. Annan Star Wars-referens: Yoda. Hon ser ut som en fluffig Yoda.

Guys. Det händer. Jag tror att det händer.

Idag mailade jag en kattuppfödare. Hon svarade inom en timme. Hon har två kullar med kattungar. Jag kanske kommer att bli kattmamma.

Så detta blogginlägg kommer alltså bli ett sånt inlägg där jag övertalar mig själv att jag är redo för denna förändring av mitt liv, samt där ni är mer än välkomna att skriva peppande kommentarer som ”heja heja” och ”you can do it”.

Jag har vuxit upp med perserkatt. Långhåriga, lugna innekatter. Jag vet hur de funkar. Jag funkar med dem. Antingen perser eller ingenting.

Jag har avstått i två år, för att jag flyttat runt med osäkra hyreskontrakt och bott på små ytor. Nu har jag fast bostad med flera rum. Har redan planerat på detaljnivå var jag ska ställa mat, vatten, bajslåda och klätterställning. Vet inte hur sunt det är.

Jag jobbar hemifrån. Kattjäveln skulle inte bli av med mig. Förutom när jag åker bort över dagen och föreläser, och då har jag flera vänner som redan erbjudit sig att kattvakta. Trots att där alltså ännu inte finns något att vakta. Jag och min bekantskapskrets är alla väldigt mentalt stabila individer.

Och dessutom har jag stöd hemifrån:

Och eftersom detta av någon anledning skapade enormt ståhej bland mina mentions på twitter vill jag tillägga: katthem är bäst! Adoptering av katter är jättebra! Att köpa sin katt från katthem är världens bästa insats!!! Alla människor, men vissa människor i synnerhet, borde tänka tjugosju varv extra innan de spontanköper katt. Men plz guys no shade för att vissa (jag hehe) vill köpa från uppfödare. Katthem brukar aldrig adoptera bort kattungar ensamma och jag har definitivt inte rum för två. Att adoptera en äldre katt som behövt flytta runt hos flera olika ägare och kanske till och med är traumatiserade innebär fett mycket jobb utöver det vanliga kattjobbet, som jag inte tror att jag kommer kunna klara av. Also: supersvårt att hitta perser på katthem. Men big ups till er som promotear kattadoption, är övertygad om att ni gör ett asbra jobb med era adopterade katter.

(Undrar om folk, som blir arga för att jag vill köpa från uppfödare, blir lika arga på folk som inte adopterar sina barn utan väljer att göra egna? Jag vet inte. Men det är intressant att tänka på.)

Nästa steg: ring kattmamman imorgon. Herregud. Har redan puls.

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig. Typ som varje gång jag gör mina kompisar besvikna för att jag inte orkar dra vidare efter en utekväll. Eller som när jag säger att jag kanske följer med någonstans, för de vet att ”kanske” alltid slutar med att jag inte vill. Eller som att jag alla gånger av alla hellre går hem, somnar i min egna säng, vaknar själv och äter frukost med mig själv, än att sova över hos någon och hänga dagen därpå. Eller som när jag inte vill följa med på spelningar eller till Grönan eller Liseberg för att jag inte orkar bli igenkänd. Eller som när jag åker hem till Landvetter och bara är hemma med min familj och skogen i flera dagar, för där känner jag minst press i hela världen på att behöva vara någon.

Jag är så dålig på vardag. Så dålig på att vara ”ung”. Skitdålig på att göra det som alla andra gör och borde göra när de är 21. Vet så många som har kallat mig tråkig. Jag vill inte vara tråkig. Samtidigt vet jag att alla gånger jag försöker ändra mig, åtgärda felet, vara ung och utåtriktad och fri så får det mig att må dåligt.

Jag mår bra av att vara själv. Ladda batterierna. Gå ensam i skogen och skriva as-självutlämnande blogginlägg. Sånt gillar jag.