Ibland undrar jag vad det är för fel på mig. Typ som varje gång jag gör mina kompisar besvikna för att jag inte orkar dra vidare efter en utekväll. Eller som när jag säger att jag kanske följer med någonstans, för de vet att ”kanske” alltid slutar med att jag inte vill. Eller som att jag alla gånger av alla hellre går hem, somnar i min egna säng, vaknar själv och äter frukost med mig själv, än att sova över hos någon och hänga dagen därpå. Eller som när jag inte vill följa med på spelningar eller till Grönan eller Liseberg för att jag inte orkar bli igenkänd. Eller som när jag åker hem till Landvetter och bara är hemma med min familj och skogen i flera dagar, för där känner jag minst press i hela världen på att behöva vara någon.

Jag är så dålig på vardag. Så dålig på att vara ”ung”. Skitdålig på att göra det som alla andra gör och borde göra när de är 21. Vet så många som har kallat mig tråkig. Jag vill inte vara tråkig. Samtidigt vet jag att alla gånger jag försöker ändra mig, åtgärda felet, vara ung och utåtriktad och fri så får det mig att må dåligt.

Jag mår bra av att vara själv. Ladda batterierna. Gå ensam i skogen och skriva as-självutlämnande blogginlägg. Sånt gillar jag.

En tanke:

Jag sitter och läser Karin Adelskölds blogginlägg om klubbägaren och standup-komikern Mårten Anderssons uttalande om att, enligt honom, kvinnliga komiker drar mindre publik för att de är just kvinnor. Blir arg. Ledsen. Upprörd. Som fan.

Jag ser mig själv som ganska kul. Skitrolig emellanåt. Har flera gånger funderat på standup, men känner att jag inte vågar.

För det första: undrar varför. (Ja, readers, spot on ironi, right there.)

För det andra: jag är inte ensam av att inte våga. Tror knappast heller att Mårtens sätt och åsikter gör att fler kvinnor vågar våga. Och vad händer när kvinnliga komiska genier inte vill ge sig in i standup-världen?

Retorisk fråga. Människor som inte kan tänka längre än näsan räcker fortsätter såklart att tro att det är för att det kvinnliga släktet medfött är tråkigare än de medfött roliga, sköna, avslappnade männen.

Det är för sent på kvällen för att jag ska orka skriva något längre och uppröra mig själv ytterligare. Men fan i helvete vad trött jag blir på män med makt ibland.

Kan vi prata om det här med hat?

Hat som i många saker. Som i att ogilla, irriteras av, fördöma eller rent av avsky. Som i det man säger om såna man inte tycker om. Folk säger förmanande att ”hata är ett starkt ord” men det är ändå det ord som oftast förekommer när man nämner mitt namn i negativ bemärkelse.

Jag hatar Clara Henry. Följt av en utdragen redovisning av hur mycket man irriterar sig på allt jag pratar om, hur jag glider på en räkmacka och att man inte fattar hur jag ens kan ha följare.

Det finns alltså människor som hatar mig. Hur sjukt är inte det? Det finns nog inte någon som hatar mig på grund av något personligt jag gjort mot personen i fråga, men det finns folk som skriver på twitter och sina bloggar att de hatar mig trots att vi aldrig ens sett varandra. Kan ni tänka er in i den situationen? Kan ni, ihop med mig, reflektera över hur märkligt detta är?

Och det märkligaste av allt, vet ni vad det är?

Det är att jag tar åt mig. Att jag ser orden och bokstav för bokstav låter dem sjunka in. Jag har bloggat länge nog för att inte längre få ont i magen när jag ska sova av hatiska kommentarer, men ändå finns det någon del av min hjärna som undrar varför, hur någon kan hata mig. Av någon anledning försvinner vetskapen om att jag har drygt 170’000 följare som tycker att det jag gör är bra/bättre/bäst och all fokus läggs istället på att reparera skadan efter det jag just läst, hålet som någon omedvetet lyckats åstadkomma i min mage. Vad har jag gjort? Förlåt. Jag menade inget illa!

Klockan är snart 22 en lördagskväll och jag såg precis någon på twitter som hatar mig. Fliken är nedstängd och jag läser två nya kommentarer på min blogg, som båda ger mig beröm över att jag är rolig och en förebild. Ändå gnager det fortfarande i magen. Någon hatar mig?

Jag skriver detta för att jag vill ventilera lite. Jag vill väl bara bevisa att jag också har känslor. Som om jag faktiskt skulle behöva göra det för att slippa bli hatad.