Om två veckor, den 14 juli för att vara exakt, släpps en ny roman av Harper Lee med titeln Go Set A Watchman (svensk övers. Ställ ut en väktare). Då det är 55 år efter första (och enda) utgivningen och eftersom Lee under alla år har sagt att hon inte kommer att ge ut något igen, har detta skapat många spekulationer, anklagelser och frågor kring varför det blir en utgvning nu. 

Harper Lee, 88, gav ut den numera välkända To Kill A Mockingbird 1960, och den har hittills varit hennes enda utgivna roman. Boken blev en enorm succé och medförde stor berömmelse – som Lee aldrig ville ta del av. Sedan 60-talet har hon inte ställt upp på en enda intervju eller tv-framträdande, som mest har hon skrivit ett brev till Oprah och låtit henne komma och äta en lätt lunch. När frågan om fler böcker kommit har svaret kort och gott varit att hon redan har sagt det hon vill säga.

Men så kommer det nu alltså ändå ut en bok efter så lång tystnad. Go Set A Watchman ska ha varit det allra första verk hon skrev och en föregångare till To Kill A Mockingbird. Den utspelar sig 20 år efter de händelserna, och den nu välkända karaktären Scout åker tillbaka till staden Maycomb från New York för att hälsa på sin far, Atticus. Hon får brottas med politiska frågor och faderns syn på samhället och minns en händelse flera år tidigare. Harper skriver i ett uttalande att när hon skrev denna bok för nästan 60 år sedan tyckte förläggaren att det var intressantare att berätta historien 20 år tidigare från ett samtida perspektiv, istället för genom tillbakablickarna 20 år senare, och att dessa kommentarer skapade To Kill A Mockingbird. 

Författaren själv ska ha glömt bort att detta manuskript ens fanns, men hennes advokat Tonja B. Carter ska ha hittat det när hon letade efter några dokument i början av året. Hon visade då boken för Lee och tillsammans beslöt de att publicera. Lee har själv inte gett någon intervju inför det här, men har i pressmedelanden sagt att hon är glad och entusiastisk över att boken ges ut.

Det är nu alla börjar fråga hur det här kommer sig? Varför ändra sin ståndpunkt 55 år senare, när man varit så bestämd för att vara ett one-hit wonder?

Teorin är att Lee ska ha blivit manipulerad till att göra detta av sin advokat, och att det egentligen inte är hennes vilja att publicera detta verk. Under många årtionden och ända fram tills november förra året var det systern Alice som var hennes advokat och den som hjälpte till att skydda och ta beslut. Då hon gick bort vid 103 års ålder togs den säkerheten och tryggheten bort.  Sedan en stroke 2007 har Lee bott på ett hem med dygnetrunt-assistans då hon sitter i rullstol, nästan är helt döv och blind, och sägs lida av stora problem med minnet. Tydligen är det också den nya advokaten som numera sköter all kommunikation med bokförlaget och alla pressmeddelanden utåt – villket har gjort vänner och grannar oroliga. 

Alla dessa spekulationer i att hon ska ha manipulerats till att skriva under rättigheterna till att publicera boken har resulterat i en utredning om ”elder abuse” av Alabama’s State Department of Human Resources och Alabama Securities Commission. De kom inte fram till att något skulle vara fel, men de har samtidigt vägrat göra detaljerna i utredningen offentliga – vilket fått många att överklaga.

Det är inte första gången som hennes verk skapar konspirationsteorier, vi har ju också den gamla skrönan om att vännen Truman Capote var den som egentligen skrev To Kill A Mockingbird. Hur det än är så tycker jag att det är så himla fint att så många värnar om Harper Lee! När hon sagt att hon aldrig ska ge ut något igen, och det helt plötsligt kommer en bok 55 år senare, då är det bra att så många undrar om det verkligen är något som den här äldre damen vill och försöker se till hennes bästa och att hon inte utnyttjas. Och vi får ju verkligen hoppas att utredningen som gjorde var grundlig och visade sanningen!

 Själv ser jag fram emot att läsa boken, men måste först och främst läsa om den första då jag inte kommer ihåg ett skit. 

Jag har ägt väldigt många böcker, köpt mycket böcker på secondhand för 10 kr/st och bara fyllt bokhylla efter bokhylla med allt jag läst. Men för ungefär 1 år sedan, efter att ha släpat dessa jädra tunga lådor med böcker från lägenhet till lägenhet, bestämde jag mig för att ge bort det mesta och bara behålla det som jag faktiskt ville läsa mer en än gång.

I en veckas tid gick jag varje dag med en IKEA kasse full med böcker till bibblan och la i vår Readcycling tunna. I den får vem som helst lägga i böcker man vill ge bort, och vem som helst får ta. Underbar grej! Och resten av böckerna jag vill läsa kan jag låna på biblioteket, jag hänger ju ändå där varje dag.  

Så förutom några böcker om konst är detta samlingen som jag ville ha kvar i mitt hem och det känns som att de kan säga en hel del om mig… 

Mina absoluta favoriter är Eckhart Tolles böcker The power of Now och A new earth.  Jag har bläddrat i dem så mycket att de börjar bli helt slitna. Jag läser i dem när jag känner att jag börjar leva för mycket i mina tankar, tänker på saker som hänt eller ska hända, oroar mig över saker, stressar lätt och bara har allmänt svårt att leva lugnt här och nu. För varje gång jag läser dem så är det något nytt som fastnar, första gången fokuserade jag mycket på texterna om vad nuet är och varför det är bra att vara i det, andra gången fastnade jag för kapitlet om negativa känslor och tankar, hur de uppstår, varför, och hur man ska koppla bort sig ifrån dem.  Nu senast så lärde jag mig mycket om stress och hur man måste inse att det bara är ett påhitt i ens egna kropp. De här böckerna har jag läst i lite nu och då under 1,5 års tid och det finns inget som har förändrat mitt sätt att tänka och vara så mycket som de dessa texter. 

Det kan vara svårt i djungeln av böcker som handlar om personlig utveckling att hitta något bra, något som talar till en, något som verkar sant och ärligt och på riktigt kan påverka ens liv. Dessa är de böcker som har tilltalat mig så mycket att jag köpt dem och använder mig av dem i min vardag, sen har jag ju läst väldigt många andra som jag bara fnyst åt och avfärdat för det verkar vara ren humbug. I den kategorin kan vi lägga böcker som säger att man enbart ska tänka positivt hela tiden, helt värdelöst. Men det är väl det fina med personlig utveckling, eftersom den är just personlig så handlar det om att hitta böcker, övningar och knep som passar just för en själv. 

Utöver de böckerna äger jag endast en skönlitterär bok – Ida. En roman av Gertrud Stein, 1941. Jag läste den enbart för att den handlade om någon med mitt namn, Ida, men kom att gilla den så mycket att jag köpte ett exemplar. Den är skriven på ett väldigt speciellt sätt, Om Ida och Idas egna tankar flyter ihop till lyrik där meningarna ibland går helt emot vad som precis sades och nästan ger känslan av att Ida är galen ibland. Jag fascineras alltid av böcker som har ett unikt språk

”Ida såg sig själv komma, sedan såg hon en man komma, sedan såg hon en man gå iväg, sedan såg hon sig själv gå iväg. Och hela tiden ja hela tiden sa hon något, hon sa okej, hon sa det gör jag. Var hon på tåg eller en bild, ett flygplan eller gick hon bara. Vilket var det. Jo hon var på vilket som helst av dem och överallt pratade hon bara.”  

Och jag vill påminna igen om att kommentera och ställa frågor! Mitt jobb går typ ut på att vara något slags levande Google och svara på frågor om litteratur och allt möjligt, så har ni frågor om böcker i olika ämnen eller undrar vad en bibliotekarie gör, fråga!  Och jag har också en fråga, vad har ni för böcker hemma??

Ibland behöver man ge antitips, tips på böcker som är så dåliga att man inte kan förstå hur de kan finnas. Och med tanke på att jag gav er tips på 47 BRA böcker i senaste inlägget kan det vara dags för antitips.

Varför män bara kan göra en sak i taget och kvinnor aldrig slutar prata skriven av Allan och Barbara Pease, 2010, är en sådan bok. Det ska vara en ”faktabok” under kategorin Differentiell psykologi, men den borde ju istället tillhöra kategorin Humor, Sagor, eller en helt ny kategori; Skit. 

Att det är populärt att göra stora hitserier och filmer baserade på böcker är inget nytt– se bara på Game Of Thrones. Därför vill jag berätta om en bokserie jag tror skulle kunna bli Netflix nästa stora hit (eller HBO, eller något annat stort bolag): Sagan om Isfolket. 

Sagan om Isfolket, en bokserie på 47 (!) böcker som skrevs av Margit Sandemo mellan 1982-1989, har väl hört lite till ”skämslitteraturen”, pga mycket sex och övernaturlighet, och de skyltades inte direkt med på biblioteken när de kom ut. Ändå har böckerna sålts i mer än 25 miljoner exemplar bara i Norden, och det skulle inte jag kalla skämmigt. Min egen åsikt är att det är något av det bästa jag läst och det har jag aldrig skämts för att säga, även om jag fått en del skeptiska blickar från äldre kollegor ibland när detta kommit på tal…

Varför skulle då Sagan om Isfolket skulle bli en bra tv-serie?

Vi har ploten: Isfolket är en släkt som följs av en förbannelse, deras stamfader Tengel den Onde ville ta makt över världen, sålde sin själ till djävulen och har sett till att det ska födas barn i varje generation därefter med onda krafter som kan hjälpa honom komma tillbaka till livet för att fullfölja sin plan. På 1500-talet föddes det en med dessa krafter, men istället för att vara ond försökte han använda sina krafter för godhet, och där börjar den här sagan. Det handlar alltså om en stor kamp på gott och ont här, att rädda världen från en extremt ondskefull man med stora krafter. Nagelbitare. Men det handlar också om familjen och dess öde, hur det är att leva med detta i en vanlig värld.

Vi har de starka karaktärerna: I dessa 47 böcker får vi följa släkten under hundratals år, från 1500-talet och framåt, främst i Norden. Margit har skapat en hel del starka karaktärer och då tänker jag speciellt på kvinnorna som hon verkligen har hyllats för. Det är kvinnor som vet sitt värde och varken skäms för sin sexualitet, sina häxkonster eller för att ta plats och strida för släkten. De är vilda, onda, goda, egna, unika och genuina. Hon har också hyllats för att ha skapat män med ”djup”. Härligt!

De som sticker ut mest är väl de som föds med de speciella krafterna, de som väljer att ge sig in i kampen för att häva förbannelsen och utplåna Tengel den Onde för alltid, men också de som väljer att gå i hans fotspår och bringa ondska in i världen. Det finns både karaktärer att älska och hata. Och glöm inte de övernaturliga, demoner, spöken, troll, Lucifer, etc. mm. osv. Allt du kan tänka dig i denna fantasysaga.

Vi har sexet: Sex är hett den senaste tiden, både i böcker och i serier – och gillar du det kommer du inte bli lidande här. Sagan om Isfolket har ibland kallts ”husmorsporr” pga sexet i böckerna, och det är helt klart en del sex… Och det är ju inte sex mellan vilka som helst här, det är ganska mycket övernaturliga inslag. Några ser ut som demoner, några blir på riktigt tillsammans med demoner, en blir ihop med självaste Lucifer från avgrunden och nån annan tar sig an en ödleliknande sak. Sex finns det alltså gott av i varje bok. (Sen finns det också i början två kusiner som blir tillsammans och får ett barn, då de är så nära besläktade gör det ju givetvis att barnet, Kolgrim, blir extra ondskefullt (lite som Joffrey i GOT…).)

Det som drar ner storslagenheten är väl att det kanske inte är blodigt nog för dagens publik, men släng in lite mer krigsscener så har du din hit! Och räcker inte Isfolkets story, blanda in hennes andra bokserie Häxmästaren också där häxmästaren Mori och hans släkt blir jagad av ”Den heliga solens order” så får vi mer karaktärer och mer drama!

Vi har bevis på att denna typ av story funkar:

Kan fantasyböcker som Twilight, Game Of Thrones, True Blood etc bli storslagna hits på duken – då har ju denna serie alla förutsättningar! Det har gjorts försök att göra det till en tv-serie men aldrig har det gått i land. Senaste gången någon ens försökte sig på idén verkar ha varit 2010, på norska, sen dess har det inte hörts mer. Anledningar till att det kan vara så svårt är att det på riktigt är 47 böcker i serien men också för att de började översättas till engelska först 2008..

Ett otroligt stort projekt alltså, men också en säkerhet för att få göra många säsonger.

Så plocka upp och gör tv-serie innan någon annan gör det, och skulle det mot förmodan inte bli en tv-serie inom en snar framtid så kan du i alla fall läsa böckerna – så har du hela din boksommar räddad. 

Den senaste månaden har det varit en ganska stor debatt i media om folkbibliotek. Det började med att handla om hot och våld mot personalen men spårade ur till frågor om tystnad, mognad, höger/vänsterfrågor och vad man egentligen får göra på ett bibliotek. Får man till exempel grilla? Och vem är egentligen ”bibliotekshöger”? För er som har missat det hela tänkte jag försöka ge en recap.

Paulina Neuding skrev 16/5 en ledare i SvD om stök på bibliotek runtom i Sverige. Med titeln ”Social oro ger stök på bibblan” berättade hon om svåra problem på bibliotek runt om i landet och att detta är något som borde tas itu med. Att behöva ändra öppettider, tillkalla väktare ofta och bära larm borde inte vara bibliotekspersonals vardag, men det har det nu på vissa ställen, som tex i Hässelby, blivit.  Stadsbibliotekarien Katti Hofflin var den första att kommentera detta med en text i SvD den 27/5 där hon försöker klara varför sådana här saker kan hända och vad som ska göras åt det. Detta skapade reaktioner hos Einar Ehn, bibliotekarie i Hässelby, som i sin tur skrev en kommentar till Katti i SvD den 2/6, där han visar ganska tydligt att han inte håller med och tycker att problemen förenklas. Han ber henne bland annat komma ut och prata med bibliotekarierna för att få höra om vad som händer på plats. 

Härefter börjar det spåra ur och den som egentligen startar det som blir ”debatten” är generalsekreteraren i Svensk Biblioteksförening, Niclas Lindberg, då han på Twitter börjar hoppa på de som gillar tysta bibliotek. Han motsätter sig tysthetnormen och går hårt på de som som inte gör det. De här åsikterna blir flitigt citerade i princip alla artiklar i ämnet efteråt och debatten på Twitter blir stor. 

Dessa åsikter får PJ Anders Linder att i bloggen på Axess den 6/6 skriva en längre text om Niclas Lindbergs uttalanden med titeln Stollerierna på biblioteken når en ny nivå. Han håller defintivt inte med och säger att Niclas uttalanden får honom att ”baxna”! Han skriver att bibliotek självklart ska vara lugna och rofyllda platser och de som vill göra annat än läsa/studera får göra det någon annanstans.  Är det nu vi har ett bråk igång?!

Denna tweet gav också upphov till uppmaningar som dessa:

Lite kul faktiskt. Och jag kan säga att det ibland faktiskt inte är så långt ifrån sanningen, – det har hänt att några festat på trappen utanför Barn&Ungdomsavdelningen, jag har sett dem grilla med! 

Debatten på Twitetr är i mer än full blom nu, begreppet ”tysthetsnorm”  har både myntats och ifrågasatts och Göran Greider lämnar en kommentar där han nämner ”bibliotekshögern”. Detta får folk att gå i taket och hans kommentar citeras så ofta att jag först (innan jag läste den i sin helhet) trodde det var en hel krönika han hade skrivit!

Också ganska roligt. Det är humor i den här biblioteksdebatten!

Paulina Neuding försöker ändra fokus i debatten och ta bort den från Twitter genom att skriva ännu en text om ämnet där hon berättar mer om de 500 incidentrapporter hon läste inför sin ledare. Hon vill inte att vi ska sätta våld i samma kategori som tystnad.  Bibliotekarien Jenny Lindh (som också har spalten Fråga bibliotekarien i DN) svarar på detta den 8/6. Hon skriver att det är hemtant och igenkännande med incidentrapporterna, men fortsätter med att hon blir galen av alla diskussioner om att biblioteket ska vara ett ”allaktivithetshus” och ”vardagsrum”  och frågar varför det ska vara så fel att förespråka lugn på bibliotek? 

Menas detta med att vi har en bibliotekshöger som förespråkar lugn och en biblioteksvänster som tycker det motsatta? Göran G får gärna utveckla detta då han myntade begreppet!

Erik Helmerson skriver i DN 9/6 att han inte är nöjd med vare sig Katti Hofflins och Niclas Linderbergs uttalanden om tysta bibliotek och häpnar över att de båda tycks tycka att tystnad är något förlegat och nästan lite suspekt! Det visar sig att han inte är den enda som tycker det är konstigt att #tysthetsnormen ifrågasätts:

Den 10/6 skriver Neuding sitt avslutande inlägg i debatten och försöker återigen att prata om hot och våld och inte om tysthetsnorm med titeln Det handlar inte om tysthetsnormen. Hon får dock inget för det här, att prata om våld och hot på bibliotek är inte roligt, det kan man egentligen inte ha en åsikt i eller debattera om, det är ju mycket roligare att bli arg över att kallas bibliotekshöger, att bli kallad höger överhuvudtaget är ju aldrig trevligt!

Detta ord ”tysthetsnorm” har använts så flitigt nu att det nästan måste vara 2015s populäraste ord! Det har tillochmed fått en egen hashtag på Twitter #tysthetsnormen.

Malte Persson på Expressen visar tydligt sin sida med rubiken Tysthetsnormen är väl redan lagstadgad (Expressen, 12/6).  Malte skriver själv att debatten om tysta bibliotek egentligen inte är en debatt för det finns inget att säga eftersom alla vill ha tysta bibliotek – ändå lyckas han med en hel lång text om det! Imponerande! 

Sen har vi Peter Kadhammar på Aftonbladet, som verkar vara lite sen på bollen men försöker ändå. Den 12/6 skriver han en krönika i Aftonbladet om bråk och stök på Hässelby bibliotek och har pratat med bibliotekarier, ungdomar på torget och låntagare i bibblan. Han går alltså tillbaka till ursprungskällan och skriver om exakt samma som vi började med! Detta fick Niclas att reagera på twitter.

Tips Niclas, skriv en egen lång text så behöver du inte förlita dig på att andra ska skriva om dina synpunkter eller missförstå dina tweets!

Men det är inte slut där! Igår den 17/6 skrev bibliotekarien Alle Eriksson en text i aftonbladet  där hon berättar om tysta läsesalar, givande kvällsprogram, bristande resurser och en debatt som blivit höger/vänster. Då hon nämner Malte Persson som höger reagerar han ganska stark,

Ingen beundrare av texten alltså!

Den slutsats vi nu verkar kunna dra är att alla missförstår alla och ingen egentligen har förstått nånting och vi skulle kanske inte ens haft en debatt från första början om alla bara hade fattat vad den andra egentligen sa. Enkelt. Och ingen är höger eller vänster i denna fråga, det får vi inte glömma! 

Vad har då hänt med biblioteken under den här tiden då undrar ni givetvis, har vi förändrats, blivit tystare, startat grillkvällar eller anordnat boxningsmatcher? Nja, inget har egentligen hänt förutom att Hässelby iaf har återgått till sina vanliga öppettider, men det är alltid något.