Nyligen bestämdes det att samkönade par har rätt att gifta sig i hela USA, vi fyllde Facebook med regnbågar och snart är det Pride i Stockholm. Vad passar då bättre än lite litteratur på det temat?

Det finns ju inom ramen för det som kallas ”regnbågslitteratur” hur mycket böcker som helst. Bilderböcker för småbarn, påhittade romaner, självbiografier, faktaböcker, uppslagsverk eller vad du än kan tänka dig. Jag tänkte dock försöka avgränsa mig rätt rejält här och bara berätta om några, rätt spridda, verk jag har kommit över. 

En av mina favoritböcker är David Levithans ungdomsroman Every day (på svenska Jag, En) som kom ut 2012. Den handlar om en ren kärlek som inte bryr sig om kön. Vi får följa A som är en person utan egen kropp. Varje dag vaknar hen upp i en ny persons kropp och måste leva den personens liv under en dag. I boken är A nu ungefär 16 år och van vid detta liv och försöker egentligen mest bara hålla sig i bakgrunden. Men en dag är det annorlunda, A blir kär i Rhiannon och varje dag därefter försöker A att ta sig till henne oavsett vems kropps hen är i. Detta skapar förödande konsekvenser för de personer A bor i då det nu börjar bli skriverier i tidningarna om flera ungdomar som börjar tappa minnet under en dag…

David Levithan har skrivit en uppföljare till denna som kommer ut nu i augusti, den heter Another day.

Gillar man mer vampyrskräck i Stockholmsmiljö så kan man läsa Smittad av Johanna Strömqvist.  Den utspelar sig en extremt het sommar i Stockholm då tidningarna rapporterar om en våg av våldsamma kvinnoöverfall. Vår huvudperson Maria glömmer dock bort detta när hon förälskar sig i Emmy, men det dröjer inte länge förrän hon upptäcker att Emmy är inblandad i farliga saker.. Första boken i en serie, del 2 heter På gränsen.

En lite äldre bok är Charlie av Margareta Suber, från 1932. Det sägs vara den första svenska lesbiska romanen. Det är en liten roman på 98 sidor som handlar om pojkflickan Charlie som blir kär i tvåbarnsmamman Sara som hon träffar på en lite finare badort utanför Helsingfors. Även fast den väckte en del uppståndelse när den kom ut är det en rätt lättsam berättelse som handlar om kärlek, familjekonflikter och identitetssökande.

Sen har vi två mer personliga historier som berör transgender; Vanessa Lopez bok Jag har ångrat mig, där hon berättar om de jobbiga tonåren och vad hon fick göra och genomgå för få det yttre att stämma överens med det inre. An ordinary boy, en dokumentärbok där fotografen Ciprian Gorga och journalisten Kristin Helgesson följde André Olofsson under 4 år. De var med i vardagen, på sjukhuset, hos föräldrarna, hos vännerna, hos psykologen – överallt. Boken som kom ut 2013 har också blivit utställning, en kort film och föreläsningar. 

Edit: Bytte ut en bok efter en bra kommentar från läsare, tack för upplysningen!

Så ett litet axplock, vill ni ha mer tips är det bara att hojta till i kommentarerna! / bibblis

Jan Guillou uppmanar i sin senaste krönika att man ska läsa vad man vill och strunta i vad andra tycker medan Lina Kalmteg säger att vi bara borde läsa böcker skrivna av kvinnor i år. Så hur ska man göra i sommar?

Det Jan Guillou tycks syfta på är att de ”högsvansade litteraturfolket”, som han kallar dem, verkar klanka ner på bästsäljare och istället hylla smal litteratur. Lina Kalmteg pratar om att studier har visat att de flesta priser inom litteratur vinns av män som skrivit om män. Det har också visat sig att män sällan läser något skrivet av en kvinna. 

(Bästsäljande engelska ljudböcker på Storytel)

Jag säger ofta, som Guillou, ”det spelar ingen roll vad du läser, huvudsaken är att du läser!” och jag menar det till viss del. Man kan absolut gå hela livet utan att reflektera över vare sig författare eller karaktärer eller läsa något annat än roliga böcker utan att det skadar någon, men jag tror också att man missar något. Jag tror man går miste om mycket om man aldrig utvecklar sitt läsande och sätter det i samband med reflektion, diskussion, analys och källkritik. 

Du kan läsa alla bästsäljare i sommar men du kan också testa att förändra dig och ditt läsande. Om vi börjar med sommarläsningen så kan man åtminstone sätta ett tema för den. Du kan, som Lina Kalmteg så bra uppmanar, välja att bara läsa kvinnliga författare. Varför inte enbart läsa enbart regnbågslitteratur eller böcker med kvinnliga huvudkaraktärer? Du kan välja böcker av utländska författare och läsa om rasism och feminism i olika länder.  Du kan kolla runtomkring dig och se vad det pratas om, som hatet mot Zara Larsson, och därefter lära dig mer om feminism och begreppet ”näthat”. Du kan välja böcker om personlig utveckling eller hur du blir en snäll medmänniska, kanske lära dig mer om varför man borde källsortera eller varför man ska välja ekologiskt.

Ingen annan behöver säga åt dig vad du ska läsa och inte läsa men du kan åtminstone försöka tänka outside the box, kika på omvärlden och se om det är något du kan förändra. Läsning kan vara nöje, men också så mycket mer.

Läste en liten text av Johanna Palmström i DN idag där hon (utöver annat) snabbt berättar att en väns tema för en sommarläsning varit : Böcker jag brukar låtsas att jag har läst.

Det här fick mig att börja skratta för att jag kände igen mig och tyckte det var så härligt att någon liksom erkände detta skamliga och försökt ändra på det. Jag har själv svarat JA vid vissa tillfällen när någon frågat om jag läst en viss bok, dock i mitt försvar var det väääldigt längesedan jag gjorde det senast. Men jag kommer ihåg ett specifikt tillfälle för några år sedan då jag verkligen hittade på.

Jag var på något slags stort event/gala med mitt gamla jobb. Vid middagen sitter jag vid ett bord med enbart äldre människor jag inte känner och de börjar (av någon konstig anledning) att prata om nobelpriskandidater i litteratur och diskuterar intenstivt vem de tror kommer få priset. Jag har ingen aning om vad de snackar om, men då jag någonstans under kvällen har råkat nämna att jag studerar Biblioteks- och informationsvetenskap, vill de veta mina åsikter och verkar tro att sådana här ämnen är något vi diskuterar på utbildningen (det var det inte). Jag vill ju inte verka dum (åh herregud, skäms när jag tänker på detta minne), så jag tar något namn de sagt och hittar på lite åsikter och säger bland annat att jag tycker författaren ”försöker förmycket” eller nåt i den stilen. Jag har på riktigt ingen jäkla aning om vad jag snackar om men vill inte verka ”dum” bland dessa okända människor. Då händer det sjuka att någon vid bordet håller med mig och bah: ”Ja! Du har så rätt! Exakt så känner jag också om hans sätt att skriva!” Nu i efterhand tänker jag att han nog också ljög haha!

Ja det här var ju ett gammalt minne men det verkar som att det är väldigt vanligt människor ljuger vilka böcker de läst, speciellt klassiker. The Guardin skrev för några år sedan om en studie där 65% av de deltagande erkände att de hade ljugit om att ha läst böcker. Dessa var titlarna flest ljög om:

1. 1984, George Orwell   42%

2. Krig och fred, Leo Tolstoj   31%

3. Ulysses, James Joyce   25%

4. Bibeln  24%

Andra böcker var: Lysande utsikter av Charles Dickens, Sagan om Ringen av Tolkien, To kill a Mockingbird av Harper Lee, Jane Eyre av Charlotte Brontë och Stolthet och fördom av Jane Austen. 

Anledningen till dessa lögner ska ha varit att man inte ville vara utanför konversationen, inte verka dum, framstå smartare etc mm osv. Men med tanke på att så många ljuger om detta så kan man ju nästan dra slutsatsen att några av de andra i samtalet antagligen också ljuger och egentligen står ni och pratar nonsens, iallafall om man får tro statistiken kring 1984 av George Orwell. Om du brukar ljuga om böcker du läst eller har ett liknande pinsamt minne, dela gärna med dig! Jag vet att vi är flera!

I september kommer Mats Strandbergs efterlängtade skräckroman Färjan ut. Vill du inte vänta tills dess så går det ju att börja läsa den redan nu då SvD har den som sommarföljetång, fast man måste vänta ända till 30/8 för att få läsa den allra sista sidan… 

Den 21/6 började SvD att publicera Färjan som en sommarföljetong och de har hunnit publicera fram till avsnitt 24 på SvD.se. ”Ikväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.”

Tyvärr måste man vara prenumerant för att få läsa på nätet :( och även då så får du inte tillgång till de första avsnitten, utan bara delarna från en vecka tillbaka. Så har man ingen vän som köpt varje SvD sen 21/6 kan man ju alltid besöka sitt närmaste bibliotek, de allra flesta bibliotek sparar sina dagstidningar iallafall en månad tillbaka och då får du läsa boken gratis (tips från mig som jobbar på ett!). Har du redan köpt alla delarna som kommit ut kanske du kan tjäna lite extra pengar genom att sälja dem på blocket eller nåt till någon som missat några avsnitt. 

Jag gillar idén med sommarföljetong och jag blev exalterad när jag läste att det var just Färjan som skulle vara i sommar, jag gillar skräck. Men jag måste erkänna att det är frustrerande när man missat något nummer och sen förstår jag inte varför de måste göra den så extremt lång, ända från juni – sista augusti! Jag har svårt att comitta till något så länge! 

Häromdagen frågade en låntagare på bibblan om jag kunde tipsa om den mest spännande boken jag läst. Det här fick mig att minnas en väldigt ovanlig händelse för ca 1,5 år sedan; då låg vaken till 5 på morgonen och läste eftersom jag absolut inte kunde lägga ifrån mig boken, hur mycket jag än ville, för den var så otroligt spännande.

Det var en tråkig fredagkväll hemma, en sån kväll där man bara klampar runt, öppnar kylen på måfå och zappar runt på kanalerna för det finns inget man egentligen känner för att se. När klockan var typ 22 gav jag upp TVn och plockade upp en bok ur väskan. Jag hade lånat hem en massa ungdomsböcker eftersom jag skulle ha boktips för några 9e klassare veckan därpå, så väskan var full av böcker. Boken jag fiskade upp var The Maze Runner av James Dashner. Jag hade aldrig hört talas om boken eller författaren innan, jag läste inte ens på baksidan vad den skulle handla om, jag såg bara att det stod ”Ett måste för Hunger Games älskare!” på framsidan och tänkte att herregud när man måste göra reklam för en bok genom att nämna en annan populär bok av en annan känd författare på framsidan – då bådar det inte gott. 

Jag tror inte ens jag ska lyckas komma in i boken eftersom det är en kväll då jag känner mig rastlös och egentligen inte har läsro, men jag började läsa och… fastnar d i r e k t. Jag läser och läser och kan inte sluta, jag ligger uppe till 5 på morgonen tills jag läst klart den sista sidan för den går inte att lägga ifrån sig. Jag håller på att somna flera gånger men får typ smälla till mig själv i ansiktet, skaka på huvudet och ruska på hela kroppen för att få ögonen att öppnas igen. Jag kan inte somna utan att veta vad som händer!! Vid några tillfällen blir jag så till mig av spänningen i boken att jag utbrister ”DET HÄR ÄR SÅ JÄVLA SPÄNNNANDE!!!”

Sista sidan sover jag i princip, men tar mig igenom och somnar gott efteråt. Då det är extremt ovanligt att jag haft så intensiva läsupplevelser, både före och efter, vaknade jag lite skamsen dagen efter. Hände verkligen det där??! Fick en bok mig att vara vaken hela natten??  Kan verkligen en ungdomsbok vara så bra?! Skrek jag?? Allt gick så fort och det var bara under en kväll så det hela kunde likaväl ha varit en dröm. 

The maze runner är bara första boken i en triologi så jag lånade de andra och hoppades på det bästa, men de andra böckerna gav mig ingenting. Det tog mig flera veckor att läsa dem och inte en enda gång kände jag att jag behövde skrika ut en känsla. Trist. Jag såg också filmen som kom ut 2014 men inte den heller kom i närheten av någon förväntning jag hade. Hur det än var så måste jag erkänna att The Maze runner är den mest spännande boken jag läst på många år.