Det blev officiellt idag att Lagercrantz kommer att skriva två böcker till i Millennium-serien. Jag höll på att skriva ”Millenium-triologin” som det kallades i 10 år, men det finns ju 4 böcker numera…  

Anledningen till att han fortsätter serien berättar han om i ett pressmeddelande idag: ”Jag kan helt enkelt inte låta bli. Det har varit så fantastiskt roligt att skriva, och ett sådant hisnande äventyr. Dessutom tror jag att jag har en riktigt bra story.” Han har ju själv skrivit, rätt så kaxigt, i sin dagbok om skrivprocessen att ”Jag är född till det här. Ingen kommer att göra det bättre.”, så det var väl rätt väntat att det skulle komma fler böcker. Norstedts pratade ju själva om att Stiegs tanke från början var 10 böcker i serien, och så kunde det komma att bli trots hans bortgång.

Enligt förlaget kommer inte Lagercrantz att ge några intervjuer i nuläget utan istället isolera sig för att skriva klart den femte boken som beräknas vara klar 2017. 

Om ni missade hela den heta debatten kring hans första bok i serien, Det som inte dödar oss, som kom ut tidigare i år, kan ni läsa om det i mitt inlägg Ännu en diskuterad utgivning. Projektet var väldigt uppmärksammat främst för kritiken från Stieg Larssons livskamrat Eva Gabrielsson som inte tyckte att man skulle ge sig på något Stieg skapat, och sa bland annat att det verkade som om både upphovsrättsägarna (Steigs far och bror) och Norstedts bara ville tjäna pengar. Fler gav sig in i debatten, varje tidning hade en text om det, gamla vänner kallade det ”gravplundring” och andra författare sa att det var stöld av någons livsverk… Hårda ord.  Men varken Lagercrantz, Norstedts eller läsarna tog till sig av kritiken och boken släpptes och fick rätt bra kritik. Antagligen blir det inte lika stor debatt den här gången eftersom detta tydligen är ett succétåg (och en rejäl kassako) som ingen kommer kunna stoppa.

Jag ramlade över detta guldkorn på jobbet, en hel drös med gamla IKEA kataloger undanställda i ett magasin. 

Den allra första IKEA katalogen kom ut 1951, då kunde det se ut såhär; ritade bilder och ingen färg, men det står att soffan är bekväm så det fick man väl bara lita på.  

På 70 talet däremot var det annorlunda, modeller på bilderna, mycket prylar överallt, överflöd av färg, bilder, tips, texter, idéer. Några saker jag snappade upp:

 – Modellerna ser sjukt uttråkade ut. Ingen ler på någon bild. De verkar inte ens ha det någorlunda bekvämt. Titta på kvinnorna i fåtöljerna, titta på hon som ”sover”, ska det vara så va? Vad tänker hon i soffan på när hon tittar rakt fram sådär drömskt? Vad drömmer hon egentligen om där nere under påslakanet? Var pratar kvinnorna i fåtöljerna om? 

– Klassiska heminredningsdetaljer var: Cigarettaskar och pipor på soffborden, hästar i alla bokyllor och massor av högtalare. 

–  Påslakan ansågs exklusivt. Lyssna på denna text: ”Allt fler bäddar med påslakan! Länge fick man uppleva påslakan som en kontinental bäddlyx, en annan bäddkultur som fick anknytning till en skön semester. Bekvämt och hygiensiskt, men inte att tänka på för oss svenskar. Men påslakanen kom som väl var. … Man stoppar in täcket i ”lakanpåsen” och använder underlakan som vanligt. Praktiskt hemma och praktiskt då man övernattar och lånar täcke. ”

– För övrigt känns det som att de skrev mer poetiskt i katalogen då, la ner mer tid på utförliga texter. Denna text om kuddar för exempel känns som någon slags möbelpoesi: ”Du mjuka värld! Kuddar och dynor och plymåer. Något att förnya med. Mjuka till och bygga på komforten! Roliga, viktiga, uppiggande mjukisar, som man både kan och ska slösa med. Bulla upp i ungarnas rum; inget är så kul som att få busa med kuddar, hoppa och fajtas.”

Och hur var det på 80-talet? Ja titta vilken bra familj, vilken glädje, de verkar rediga, helylle Volvo kör de också, klassiskt. Det är mer familjärt och allmänt mycket mer spex på bilderna i 80-tals katalogerna, titta på mannen i fåtöljen eller se hur de leker i kuddhavet!  (Jag är för övrigt 100% säker på att vi i min familj ägde sådana randiga täcken som är på bild nummer två.) 

Den bild som fick mig att fastna i funderingar var denna artsy bild på en lampa. Hela sidan täcks av denna lampa och en apelsin. Jag vet inte riktigt känslan de vill förmedla här. Enkelhet. Ensamhet. Kontraster. Det vackra. Kökets frukter.

Är detta 90-talets poesi? Är det konst? Ja, en kan undra. 

I en artikel i DN igår  kunde man läsa om planera för att renovera och bygga ut Stadsbiblioteket i Stockholm.

Själv vet jag inget mer än er, man är ju bara en simpel arbetare som inte är med och bestämmer. Men har ni någon gång varit inne hos oss så tror jag inte ni kan ha missat att det behövs både renovering och omplanering. När man byggde biblioteket på 20-talet så hade man verkligen inte samma behov som man har nu och inte samma tänk kring låntagare och deras roll i biblioteket (eller bibliotekarierna för den delen) och tekniken vi har idag är ju minst sagt ett fenomen som inte var inräknat i de första byggnadsplanerna. Man baxnar ibland över hur vi måste anpassa oss så extremt efter huset och kör nödlösningar så specifika för just huset och dess ibland så ogenomtänkta planering för att få vårt dagliga arbete att fungera. Stadsbiblioteket i Stockholm är en minst sagt speciell biblioteksbyggnad. Väldigt intressant att jobba i måste jag säga, men ibland frustrerande.