En direkt konsekvens av att bli nykter blev för mig att jag började fundera väldigt mycket på döden och vad jag ville göra med mitt liv. Kanske stämmer det att man kan (åter?)få kontakt med vissa känslor man använt  substanser för att slippa deala med?

Kunde jag hitta mening utan att ha en ”sittning” (läs planerad narkomani-samkväm i hemmiljö) eller en riktigt stökig utekväll att se fram emot? Kunde jag på sikt motivera mig att gå upp på morgonen med vetskapen om att livet från och med nu skulle bestå av att väga kyckling, göra chins, gå raska promenader, skriva halvlustiga frågor som två åldrande mediemän sen fick cred för och va del av en obrejkbar podcast vars ensemble jag till hälften egentligen inte vill vara i samma rum som? 

Tanken på barn kändes plötsligt inte lika absurd som tidigare. Men logistiken kändes stökig. Och att hitta en villig och lämplig kviga kändes tidskrävande. Och jag borde ju ha mycket mer nykter tid först. Längre fram kanske. Hur länge kan du vänta Hanna? 

Men så satt vi ett gäng på Queens Head efter att Garplind vunnit nöjesguidens stockholmspris förra året och jag frågade några vid bordet: Vad vill ni göra egentligen? Är ni nöjda med det ni gör idag eller har ni några drömmar? Skriva en sitcom sa Rebecka Hedström. Fan va kul, vilka vill du ha i ditt writers room frågade jag? När jag hatat klart på mig själv för att jag tagit det töntiga begreppet ”writers room” i min mun tog jag på mig (den för mig extremt ovana) projektledarrollen och blev drivande i detta som nu ett år senare absolut inte resulterat i en färdig serie. Långt ifrån. 

Men vi har en pilot och en outline och ett jävligt härligt persongalleri och det är just nu det roligaste jag vet att fantisera om att fullborda detta projekt. Även om det är mycket mediokra humorproduktioner som släpps igenom och idag känner jag mig absolut inte säker på att det här kommer passera nålsögat men bara tanken på att det KAN bli av gör att jag inte vill hoppa från Västerbron. Just nu i alla fall. 

Bästa manusdoktorn❤️