Tydlig bild va?? ”se ledsen ut så passar det artikeln” hade kanske ngn reporter sagt om detta var en artikel. Heheeeeee.
Idag är det jättesoligt här i Stockholm. 40 mil härifrån är min familj och jag saknar dem. Vårdagar som denna längtar jag efter att få vara på isen med mamma, pappa, brorsan, min syrra och hennes familj. Kanske skulle vi grilla korv och pimpla. Men jag och syrran skulle mest sola och skratta åt mamma. Jag skulle få snorpussar av Alma och få ha Agnes i knäet.
Buuuu blir gråtig då jag tänker på mamma. Såg en mamma och elvaårig dotter på stan igår och direkt kände jag bah ”…mamma……” *tårades upp i ögonen*. Just i den åldern (elva år) var jag helt mammabesatt. Kunde inte sova någonstans utan mamma och ville bara ligga på hennes bröst hela tiden. Livrädd för att bli vuxen.
Sen hände det ju ändå. På något underligt sätt blev jag vuxen. Men även vuxna behöver sin mamma. Speciellt idag.
Jag känner precis som du med vårdagarna – då vill jag inget hellre än åka norrut igen. Men jag kan i alla fall trösta mig med att åka hem till påsk :)
Häromkvällen fick jag världens längt efter att bli nattad (alltså, att se det i skrift gör att det känns ganska pinsamt) av mamma och pappa, typ som när de läste högt för en, strök en över håret och pussade i pannan innan de släckte lampan och lämnade dörren lite på glänt ifall man skulle bli rädd för något. Den absoluta tryggheten i att veta att mamma och pappa fanns i rummet brevid, beredda att komma till undsättning mot mardrömmar och troll under sängen, är något jag i vuxen ålder saknar ibland, trots att jag sällan tror att något lurar bland dammråttorna. Växer man någonsin ifrån att ”vara barn”, eller kommer jag känna likadant om 30 år? Jag både hoppas och hoppas inte det.
Jag blev lite snyftig av att läsa detta & började sakna min mamma med, fast hon bor i samma stad :( mämmä <3
Åh nej, skriv inte så. Jag har bott i Kanada i ett halvår nu och vinkade precis hejdå till min mamma. Hon har varit här och hälsat på i två veckor. Det har varit SÅ najs att kunna umgås på ett ”vuxet” och ”moget” sätt, hehe. Innan har jag mest irriterat mig på henne. Vet inte när vi kommer ses nästa gång, buhuuuuuuu
Fan alltså. Jag blir sjukt arg, ledsen och besviken när jag läser sånna här fina inlägg. Jag vill också ha en mamma, och blir lika jävla nerslagen varje gång jag inser att hon aldrig kommer att vilja vara min mamma igen. Något trängde sig liksom före mig i en kö någonstans på vägen och tog all hennes uppmärksamhet.
Fan.
ÄLSKAR när du pratar om din mamma i podcasten! Du får ej sluta prata om henne!
Vad märkligt, jag var också helt mammasaknande i dag. Undra om det är något med att solen får en att pausa stressruset och vara helt närvarande, och då märker man plötsligt att det är lite tomt runt om.
hannaaa du känns osm en så himla vis och bra på alla sätt och behöver din vägledning just nu. Jag är 17 år och känner mig så fruktansvärt mitt emellan allting. längtar till jag blir ”vuxen på riktigt” och vill bara bort, ut och resa men förstår ju samtidigt att allt har sin tid osv osv. Vad ska jag göra nu? Att sitta och vänta känns så himla trist :(
Åhhhhh saknar också min mamma :((((( såg en mamma med hennes dotter på jobbet (jobbar i butik) och jag ville bara hulkgråta och hålla handen med dem resten av dagen.. :'( buuuuääääää. Sitter med pojkvännen i sthlm och vill mysa med familjen. Snyft asså.
Pusssar till dig!
åhhh nu vill jag bara gå och krama mina små föräldrar!
förresten, kommer ihåg att du sagt att anton liksom spänner sig och ”kryper ihop” när du killar honom i nacken, hittade en gif som illustrerar detta och tänkte på dig…
[img]http://i.imgur.com/QVXgk6I.gif[/img]