I min pod och i klippet från feminismkampanjen snackar jag ju lite om det här med att ha ”fulpanik”. Att lägga massa tid på hur en SER UT(!!!) och freaka kring detta. Det drabbar ju oss alla såklart. Mer eller mindre. Och fyfan vad bajs det kan vara när det drabbar. Här kommer sex punkter som jag använder när samhällets skönhetsnormer slår som hårdast!
1. Skilja på vilka tankar som kommer inifrån och utifrån. Inse att det finns människor, ja en hel miljardindustri(!) med företag, som tjänar pengar på att jag ska må dåligt över mitt utseende – för på så sätt måste jag ju köpa PRODUKTER som FÖRBÄTTRAR det. Annars kanske jag riskerar att bli värdelös och obetydlig!!!!! BUHääääää FASA!!
…Så det kanske inte är så konstigt att jag faktiskt mår dåligt över det? Finns ju strategier för just det i patriarkatet.
2. Kroppen e kul. Alltså kroppen är ju förjävla KUL. Kan se så komisk ut och få helt sjuka former? Som när jag spänner röven inåt och huka med axlarna. BINGO! En levande bokstaven ”C” på vandring runt i lägenheten. Hej hej Anton här kommer ett C gåendes nanana
3. Funktioner. Ok låter som min gamle polare blondinbella, men att konkretisera kroppen å bah ”mmmm skönt att de här benen orkar ta mig till Coop” och rent krasst tänka att jag (tänker mig själv som typ Krang i Turtles här) iaf lever hyfsat ok i den här ”roboten” till kroppshydda.
4. Isolera sig lite. Jag är ju trots allt rätt BENÅDAD med relativt lite fulpanik, kanske pga jag på många sätt passat in i det snävaste idealet (det om smalhet och vithet). MEN! Har aldrig heller läst några tränings/rena skönhets kroppsfixerade tidningar/bloggar etc. för att skona hjärnan från sånt. Ser ju ändå den typen av tips/bilder/råd etc. i reklam/tidningshyllan osv. Å andra sidan. Om jag inte var benådad hade det nog varit svårare att låta bli. Hmm.
5. Inte prata/ständigt bekräfta utseende med kompisar. Pratar iofs jävligt mkt om läppstift… och att vara ytlig och snacka smink/kläder kan ju vara ångestBEFRIANDE för mig pga är lättsamma intressen, men det får aldrig bli det viktigaste. Att hela tiden säga till sina vänner att de är snygga etc. och kommentera deras utseenden bidrar ju till att göra det viktigare än andra egenskaper.
6. ….bekräfta andra egenskaper hos sig själv och andra. Nä, jag har inte den vackraste hållningen, knäskålen eller nosen MEN jag har ju iaf….. någon slags….. karisma? Och framförallt har jag mig själv och slipper va nån annan jävel 8-)
Och sen är jag ju rätt gullig ibland.
Så rätt skrivet! Jävligt värt att tänka på!
Den här listan behövdes!
det är så sjukt befriande att höra andra kvinnor bara säga fuck you till de astrista schablonerna samhäller erbjuder oss livet ut. älskar det, tack!
Fett najs! Du är också BENÅDAD med att vara vit och passa in i den normen :)
Mig har det hjälpt att sluta identifiera mig med min kropp. Att inse att jag inte ÄR min kropp, precis som att jag inte ÄR mitt kön (är queer) eller min sexualitet (är lesbisk). Jag ÄR strömmen av medvetande som liksom ”bor” i kroppen (som i sin tur bor i lägenheten). Min kropp är en skinnsäck med en massa kött och blod och andra substanser i. Den vandrar omkring och hjälper medvetandet att utföra allt det praktiska som medvetandet inte kan göra själv eftersom hen inte har några egna armar eller ben. Så jag ÄR inte kroppen, jag BOR i kroppen! Det är såklart kul och trevligt för medvetandet att piffa till sin kropp ibland, precis som att det är trevligt för kroppen att piffa till sin lägenhet ibland. Men om kroppen skulle börja få för sig att den ÄR lägenheten, ja då skulle den ju inte göra annat än att plocka och städa och köpa nya prydnader. På samma vis vill jag att medvetandet ska förstå att hen inte ÄR kroppen. Makes sense? Sedan har jag säkert viss hjälp av att INTE vara ”benådad” med att passa in i heteronormen, för idealen är ju ofta männens ideal och dem har jag aldrig varit intresserad av att tillfredsställa (snarare tvärtom, att klä ned mig så de inte inbillar sig att jag skickar ut några jävla ”signaler” och börjar ragga, bläk)
HANAPEE SVARAR: älskade denna kommentar! Förstår hur du menar, och tänker att den vägen att gå kanske är den svåraste men mest befriande.
Väldigt bra inlägg! Håller särskilt med om punkt nummer tre. Min mamma blev funktionshindrad genom en olycka för några år sedan och hur fruktansvärt det än är så har det gett mig en sundare inställning till min kropp. Liksom skitsamma att jag har en degmage för min kropp är frisk och stark. Det finns så många som skulle ta alla degmagar i världen om de bara fick ett par fungerande ben på köpet.
så bra!!!!!!!
Alltså. Just idag sitter jag och har ångest för så jävla mycket som är kopplat till det här. Punkt 5 och 6 alltså. Känner mig aldrig tillräcklig någonsin och vill alltid ha alla andras egenskaper osv osv. Kom ifrån allt som hade med utseendefixering när jag var utomlands nu i 5 månader och reste; det tog 1 månad och nu är jag tillbaka i träsket. Blir helt förstörd.
Tack för påminnelsen om att en är mer än hur en ser ut.
vad bra du är! <3