HJÄLP HANNA HJÄÄÄÄÄLP, du som är så klok….

Är så himla säker i mina åsikter och värderingar som feminist men ibland förvandlas jag bara till världens minsta lilla puttefnask.
Det är djävulskt varmt ute och i linne och shorts bestämmer jag mig idag för att gå och handla. Påväg till affären passerar jag ett killgäng i 20årsåldern som granskar mig och sedan vrålar att ”MIN KOMPIS VILL STICKA SIN KUK I DIG!!!!!!!!”. Istället för att konfrontera dem och fråga killarna om varför de anser sig ha rätten till att trakassera kvinnor sexuellt (när de absolut inte har den rätten) så förblir jag tyst och vandrar vidare. När jag vid ett annat tillfälle möter två killar varav den ena snällt säger ”ursäkta skulle jag kunna få ditt nummer?” så ger jag honom en tom blick och vandrar därifrån utan ett ord. Den killen kanske bara hade goda avsikter men jag vet inte hur jag ska bete mig när majoriteten av alla okända män som ”pratar” med mig på gatan på något sätt vill objektifiera/trakassera mig.
Hur samlar man sig mot att faktiskt våga säga ifrån till det där killgänget som skriker dumma saker? Det är synd att sådana män ska tysta ned mig och få mig att missa chansen att prata med snälla och förnuftiga killar.

Bara en påminnelse om att pride handlar om (eller snarare SKA handla om) alla under begreppet hbtq. Alltså homo, bi, trans, queer (och ia – intergender och asexuella). Så visst att det handlar om kärlek, men det handlar om så mycket annat också, typ mänskliga rättigheter och rätten att få vara sig själv, bestämma sitt egna kön (eller välja att inte tillhöra ett alls). Fint att pride öht finns, men vi glömmer så ofta att inkludera alla som inte är (eller inte bara är) hb.

Hanna, jag skulle gärna vilja veta mer om din inställning till en jämställd föräldraförsäkring, jag antar att det, för dig, innebär en 50/50 delning av ledigheten mellan mamman och pappan, (eller för all del hur konstellationen må se ut)?

Du säger i inlägget ovan att vi inte kan vänta på någon slags mystisk automatik när det gäller jämställdheten, där håller jag med dig förvisso, men är det statens tvingande finger som leder till ett jämställt samhälle? Är det Lars Ohlys förslag om att kvinnor kan använda bröstpump så de kan börja jobba igen och papporna vara hemma som är den rätta vägen? (Nu är Lasse förvisso man, men som pappa bör han känna till ett och annat om mjölksprängda bröst och hur satans ont det kan göra att använda en pump. För att inte tala om hur mycket mer praktiskt det är att bara slänga fram maten direkt från titsen.)

Hur som, dyk ner i ordet jämställt, vad innebär det för dig? För mig? För andra? Är det samma sak som rättvisa? Är lika delning av föräldraledighet mellan två föräldrar lika rättvist som två ungar som får exakt lika mycket saft i sina glas? Är rättvist alltid bra? Är det bra för alla? Innebär rättvist ”lika mycket åt båda”?

Innan jag fortsätter bör jag kanske klargöra att det här inlägget är inte menat som någon direkt kritik till dig, om tonen blir vass får jag väl be om ursäkt på förhand, familjepolitiken ligger mig varmt om hjärtat. Det är nämligen så att verklighet och utopi ibland måste hållas åtskilda av den enkla anledningen att det kostar på för mycket att driva på vissa saker för hårt. Det blir nämligen lite för konstlat, det här med ”jämställd” föräldraförsäkring. Barnfamiljer, de flesta av oss, vill inte bli tvingade att dela på föräldraförsäkringen. Vi kan inte göra det , på grund av känslomässiga skäl, att det helt enkelt inte fungerar praktiskt (med tex amning om man vill att barnet ska ammas längre, tex 1 år) beroende på vad man jobbar med, hur långa restider man har till jobbet och många, många fler saker som jag skulle kunna uppta hela det här inlägget med men låter bli. Det betyder inte att man inte är jämställda inför varandra och gentemot sin föräldraroll. Vad som händer på arbetsplatsen kan vara en annan sak, det är snarare en arbetsgivarfråga än en försäkringsfråga.

Det finns något viktigare som bör komma före energi som ödslas på att man petar i föräldraförsäkringen: Barnen, våra barn. De har ingen röst i Sverige, det finns få inom politiken som ser till deras bästa.

Låt mig börja så här; förskolan är bra på många sätt, det finns fantastiska lärare och många barn har jätteroligt. Det kan även fungera som tillflyktsort för barn som har destruktiva föräldrar.
Men.
Jag kan inte räkna alla förskollärare som via medier, arbetet (jag jobbar med rehab av bla förskollärare) bekanta och kollegor som uttryckt sin fasa över dagens förskola (med förskola menar jag gamla ”dagis”). Det är nämligen så här, att medan vi vuxna är så smått upptagna med att förverkliga oss själva på livets alla plan så lämnar vi våra barn på förskolan. På förskolan befinner de sig tillsammans med andra barn i stora, stressiga grupper med få personal. Barnen ingår i en hypad ”pedagogisk” verksamhet medan det enda utvecklingspsykologin pekar på är att det viktigaste för barnen är anknytningen till och omsorgen från sina föräldrar under sina första levnadsår.
Medan vi vuxna gäspar efter vår arbetsdag på LAGSTADGADE 8 timmar så har Sveriges 1-åringar nån timme eller två kvar på sin 10-timmars dag på förskolan. När barnen kommer hem är de i många fall helt övertrötta, vilket tar sig uttryck i kinkighet eller att de är speedade (vilket renderar grinighet tillbaka från päronen).
Många föräldrar tror att barnen stortrivs på förskolan, många trivs till stor del men man ska veta att barn håller god min, för ja, barn vill gärna göra sina föräldrar och andra vuxna glada och de lär sig fort att tränga undan sina känslor, något som leder till mer eller mindre svåra känslomässiga besvär senare i livet.

Det är jävligt bekvämt för politiker och för all del föräldrar att ha sina barn på förskolan så mycket det bara går, forskning och rapporter som visar på ohälsosamma, negativa och rent farliga konsekvenser för barnen ignoreras. Jag är därför ett stort fan av vårdnadsbidraget till exempel, något jag är rätt säker på att du skulle säga är en kvinnofälla. Må så vara, jag är oerhört glad att det finns och att vi kunnat hålla vår son hemma ett litet tag längre. Jag har 4 års universtitetsstudier bakom mig och jag skiter högaktningsfullt i vad min frånvaro från jobbet ett par år gör med min karriär. Min sambo har pensionssparat åt mig för att täcka den ekonomiska förlust jag gör på detta, men den förlusten är en fjärt i universum jämfört med vinsten av att spendera tid och kärlek på min son.
Vår son kommer också att börja på förskolan, tyvärr kommer jag inte att kunna jobba mindre än 75 % då det anses lite för bekvämt samt dåligt för både karriär och karaktär att som kvinna gå ner i tid för att ta hand om sina barn. För sakens skull kan tilläggas att sambon också kommer gå ner i tid, dock inte lika mycket då det inte är genomförbart med våra respektive jobb. Det handlar inte om kille tjej mellan oss, det vill jag klargöra, det handlar om våra yrken och avstånd till våra arbeten som gör att vi får finna den lösning som passar oss bäst och ger oss mesta möjliga tid med vår son.

Som du märker så svävar jag ut en del i mitt inlägg, men snälla svara på detta: Har du funderat över rättigheter och jämställdhet när det gäller barnen? Borde inte vi vuxna stå upp för dem likväl som för flyktingar, ensamstående, hbtq etc?