Åh nej. Såg filmen Truman ikväll och är nu totalt psykad. Blev precis såhär sist. Ni vet vilken filmen är va? Den där Jim Carrey spelar Trueman – en kille som föds in i en låtsasvärld skapad av ett tv-bolag som gör ett helt Big Brother runt honom, utan hans vetskap. Alla kring honom är skådisar. Hans jobb är en bluff. Hela världen följer varje steg han tar.
Sist jag såg filmen fick jag existensiell ångest som en jävla gris. Nu är jag där igen. Fan.
ÄR JAG TRUMAN????? ELLER ÄR TRON PÅ ATT HELA VÄRLDEN KRETSAR KRING MIG ETT TECKEN PÅ ATT MIN HYBRIS GÅTT FÖR LÅNGT?????
*springer ner till havet och försöker fly*
Varje gång jag kommer i kontakt med Truman så börjar jag tänka samma sak. Så tack för den! Nej men det är väl lugnt, elleeer….
Jag har en ganska bra historia om det. Jag väcktes av den första Truman-ångesten när jag var runt tolv. Och det var verkligen på riktigt jag som var Trueman i mitt huvud. Jag letade bevis över allt och till slut kom det, när jag och pappa var ute och seglade. Tanken på att vi skulle segla genom kulissen var oundviklig och jag såg något uppe på ett berg som jag visste var en navigeringsgrej för större fartyg. Det var bara att när vi kom så att vi såg den från sidan så var den platt, som att man ritat en navigeringsgrej på en plywoodskiva och bara ställt där på berget. Jag frågade pappa säkert hundra gånger om det var normalt, vilket det tydligen var. Efter det var pappa boven i dramat i typ ett halvår. Litar fortfarande inte på att han är min riktiga pappa.
MEN ELLER HUR?! kände precis likadant. alltså. hemskt. en annan av mina värsta tankar är att jag egentligen inte alls finns här utan är inlåst i ett isolerat rum med sån där tröja med långa armar som är knuten i ryggen och min fantasi bara kommit på allt det här..
Alla försök att dölja fjanton har vart förgäves då vi redan sett han i the hanapee show….
Nä skoja bara. Den där filmen gav mig sjuk ångest också. Nästan som när jag tänker på rymden. Alltså får nästan svindel och måste lägga mig i fosterställning.
Jag får ibland för mig att mina vänner antingen inte finns alls, eller att de egentligen är mina personliga assistenter. Det är också ångestframkallande nå jävulskt.
Varifrån kommer din fina tröja?? :)
jaaaaa tröjan!! varifrån?!
Åhh älskar den filmen!!
Vet du hur psykad jag blev när jag såg Black Swan?
När jag gick ifrån bion satt jag helt tyst i bilen påvägen hem… Min hjärna kunde inte hantera det alls.
Ibland kan man också undra om verkligheten bara är en dröm. En dröm man inte kan vakna ur. man kanske ligger i koma eller föddes som barn med en svår psykologisk sjukdom ex. autism.
Sen hade jag iden när jag var liten att universum verkligen kretar om dig. Att ALLT på jorden, var byggt för dig för allt sker runt dig. Alltså den där kompisen du hade i dagis var skapad för du skulle bli vän med henne. Hon är liksom ungerfär en skådespelarroll fast skapad av någon (kanske en gud gestalt?) för att du ska vän med. Och den där läraren du hade var skapad att vara din lärare och hjälpa dig. Och den där elaka läraren var för du skulle lära dig vissa saker etc.
Men dessa övriga personer som inte är dig har inga egna fria viljor utan är ”programmerade” att svara på dig enligt ett protokoll bara för att guida dig mot ett håll. Det spelade ingen roll vad du ”ville” bli i ditt liv för du hade ett mål som resten av världen skulle guida dig till.
… jag skrämde just mig själv igen.
Ibland tänker jag att jag är en The Sims-gubbe och att alla val jag gör och alla tankar jag har och allt runt mig är styrt av den som spelar mig. Det får jag också existentiell ångest av att tänka på. Aaaaah vem är jag vart är jag… typ
tänkte så många gånger som barn innan filmen ens fanns…. hybrisunge…
Jaaa jag vill också så gärna veta vart din SJUKT supersnygga tisha/polo är ifrån?? Alltså den på bilden och som du även hade i MVH denna vecka (där du btw rockade as always!) SÅ perfekt och precis vad jag letar efter!!
ps tack för jordklotets bästa blogg och för att du är en så bra människa! <3