– MAMMA.

Vanligtvis är det vårt första ord, och nån gång hörde jag att det är vanligt att just ”mamma” också blir vårt sista. Att det inför döden är henne vi tänker på och ropar efter, oavsett hur länge vår mamma själv varit borta. Vettefan om det stämmer, men för mig känns det ändå rimligt.

För i mitt fall är min mamma så starkt förknippad med trygghet och en känsla av att det kommer ordna sig. Att saker inte är så farliga så länge mamma finns där. Inte ens döden.

En gång kom jag hem från skolan, tung i bröstkorgen och glansig i ögonen. Mina två bästisar hade valt bort mig, satt sig med varandra på bussen och inte svarat när jag pratat med dem (har du varit 11 år och tyckt att kompisar var det viktigaste i världen, förstår du nog smärtan). Mamma hade en ledig dag och stod hemma och städade skafferiet. Det luktade rent och hon höll på att lägga in nytt hyllpapper. Hon gjorde ofta sånt på sina lediga dagar – putsade fönster, bytte lakan, skurade golv och såg till att det fanns en massa fika till oss ungar.

– Hanna, är du hemma? 

Hon stod på en pall i köket och tejpade fast de sista hyllpappren. Jag tittade upp på henne med en växande klump i halsen och lyckades få ur mig något som lät som ett ”ja”.

På en nanosekund var morsan ner från pallen. Tog mitt huvud i famnen och inväntade mitt hulkande. Sa ”kom”, tog min hand och så satte vi oss där på kökssoffan. Hon bad mig berätta vad som hänt och hur det kändes. Hon lyssnade, kramade och delade alltid med sig av liknande erfarenheter. Kompisar hon haft, vad de hade gjort, hur det kunde kännas och det allra viktigaste; att det jag kände var okej.

I mammas famn var det alltid okej att känna. Det var okej att vara arg, ledsen, orolig, rädd och liten. JAG var okej. 

Kanske var det på den där kökssoffan som grundstenarna i mig las. Det var där, med mamma tätt intill som känsloregistret fick testas och bollas. Det var inte alltid vi kom fram till lösningar på de problem som tyngde bröstkorgen, ändå var den alltid, alltid lättare efteråt.

Nu i vuxen ålder är det fortfarande mamma som lättar mig. Henne jag ringer när det är riktigt kris. Och ofta hennes ord jag spelar upp i huvudet.

Nu i vuxen ålder förstår jag också lite mer av den enorma ansträning det är att vara mamma. Speciellt när en själv aldrig haft den där kökssoffan och kramen i sin egen barndom. Hur mycket det krävs från någon vars eget känsloregister varit naggat i kanterna och skört, att ändå skapa trygghet till sina egna barn. Hur mycket jobb det är att se någon när en själv aldrig blivit sedd på det sättet.

Trots allt detta i bagaget har hon alltid sett mig, min mamma. Oavsett om det varit från en pall vid ett skafferi eller från en telefon 40 mil härifrån.

Grattis på morsdag morsan och tack för att du orkat. Grina inte ihjäl dig nu, men om jag känner dig rätt så har du väl börjat för länge sen. Men vet du? Det är okej.