Saker jag längtar efter just nu (helt utan inbördes ordning):
*Mamma och pappa
*Frukost i stugan
*En lägenhet med ett sovrum
*Fiska en sen kväll med Anton
*Ordnad bokföring
*Fisktacos!
*Sommarprat i öronen i baden-baden
*Semester i Nerja
*Ligga i soffan och kolla GOT med Anton
*Min döda katt Stig
*Att känna mig fullkomligt trygg
*Alma och Agnes
*Skratta med mina syskon
*Familemiddag
*Somna bredvid mamma som löser korsord
Ok var tvungen och sluta nu eftersom jag fick klump i halsen av saknad efter min familj. Fan, ibland känns det som att man gör märkliga val och beslut hela tiden. ÄR det verkligen viktigast att saker ska hända och vara *crazy mucho fun* hela tiden?
Klart det inte är det??? Det fattar ju t.o.m en 26-åring som jag. Klart det inte är King Magazine -galan jag kommer titta tillbaka till om 40 år och bah ”åååh vad tur att jag gick på den”. ÄNDÅ väljer jag ofta sånt före Sundsvall och familjen. Känns som massa luddigt, jobbigt och skuldigt ligger i vägen hela tiden? Alltid lättare med de flyktiga och för stunden roliga.
Fan hur en är alltså.
Så hög igenkänningsfaktor! Bor också på tok för långt bort från mina föräldrar för att *leva livet*, *komma bort*, *förverkliga mig själv* osv. Spontanbokade dock en sista minuten igår eftersom längtan efter att pussa sönder min lillasyster var för stor. Blivit klappat på huvudet av mamma hela kvällen dessutom. Fint!
Mvh, 24 bast
Har precis samma fast exakt tvärt om. Känns som att somna bredvid mamma i soffan och läsa korsord är det enda jag gör. Har liksom inte lust till något annat. Älskar mina vänner över allt men orkar bara inte träffa någon just nu. Känner mig så obekväm i mig själv och att gå ut eller dricka kaffe med en kompis fyller mig bara med ångest. Helt omvända symptom jämfört med dig, fast kanske samma ”grundkänsla” ändå? Jag vet inte, känns som att oavsett åt vilket håll en går så handlar det i slutändan om någon typ av flykt. Till galor och fester, eller i mitt fall, till soffan framför tv:n. Massa kramar till dig i alla fall Hanna <3 <3 <3
Känner igen mig så mycket! Tror det är viktigt att stanna upp och våga känna efter vad en själv verkligen innerst inne vill… fast det är sjukt svårt när en vill mycket samtidigt. Oh shit vad vi alla längtar efter sommar nu alltsåååå! Masssa kramar du är så bäst! <3 <3
Älskar dig för att du är så ärlig! Så klyschigt men känns skönt ibland att man inte är ensam om att känna sig kluven och inte veta vad som vore bäst och mest rätt. Vad fin du är Hanna!!!
Fantastisk lista. Har läst lite av dina tidigare inlägg om relationer och har en följdfråga på temat längtan. Tror du att det går att hitta tillbaka till varandra genom att spendera tid ihop och må bra tillsammans efter att en period av distansförhållande har fått en att känna att den inte älskar den andre längre?
Känner så jävla mycket igen mig i din ånger Hanna! Inte bara den här utan också så har jag liksom en känsla av att vi har samma sorts sociala ångest. Att jag festar för mycket, tappar gränser på fyllan och är jävligt mycket och tokigspexigrolighögljudd.
Åh, nu saknar jag min familj ännu mer. Önskar verkligen jag bodde närmare dom.
De är ju typ det viktigaste i mitt liv och det känns viktigt för mig att försöka vara med dom så mkt jag kan.
Men 80 mil är tyvärr rätt långt…
Kram på dig Hanna! <3
Hej!
Du… Jag flyttade 83 mil från mina fyra syskon, mamma och pappa. Och jag måste hålla mig från att inte ringa mamma varje dag hela tiden. Ibland kan jag lägga mig ner i soffan och bryta ihop, gråta en skvätt för jag bara vill bli kramad av min mamma eller stryka lill-syrran över huvet. Men ja… Jag är ju 27 år och då ska man ju klara sig själv… ELLER?! Ångrar inte en sekund att jag flyttade men helst vill jag att någon typ… Pressar ihop ändarna på Sverige så det INTE tar 13 timmar med tåg till min familj. Aja… Hade finfint Hanna!<3
Har känt precis samma i flera år och snaaart är stunden kommen då jag äntligen får flytta hem till Norrland igen <3