*har ingenting att säga om eva dahlgren* men låg precis och lyssnade på podden där du pratar om hur det ställs olika krav på tjejer och killar som lever i en tvåsamhet. vet inte vad jag ska säg om det mer än att jag känner igen mig så stört mycket och du satte verkligen ord på någonting som jag har känt länge men aldrig har kunnat formulera.

varje gång jag mår dåligt, har ångest eller känner mig nere så härleder jag det till min relation och börjar analysera den för att komma på VAD det är som är fel. eftersom jag bara måste rikta min ångest någonstans och har lärt mig att min relation ska vara totalt självuppfyllande så när jag inte längre känner mig lycklig eller hel så måste det vara mitt förhållande det är fel på.

när jag kommer på att jag gör såhär blir min automatiska reaktion att ta avstånd från honom, inte på ett märkbart sätt för någon annan men inuti mig själv. försöker bygga upp murar för att han ska FAN inte få ha den kontrollen över mig, trots att det inte är han som kräver det av mig men jag har lärt mig att kräva det av mig själv.

sorry för livets längsta kommentar men det här är så sjukt svårt tycker jag. för min motreaktion blir då att jag avgränsar mig från honom för att han inte ska få ha makt över mig, samtidigt som jag vet att i verkligheten gör han mig så oerhört lycklig. han tillåter mig att vara exakt allting som jag är, han är snäll, omtänksam, ger mig utrymme och låter mig aldrig kompromissa bort mig själv för att göra plats för honom. men ändå upplever jag att jag blir förminskad, då jag förminskar mig själv.

FAAAAAAAN då.