Du sitter i soffan och drar djupa suckar. Vi har gått i cirklar sen klockan var precis efter maten och nu går inget annat än ”Två panka tjejer” på femman. I timmar har vi diskuterat, gråtit och försökt hitta lösningar på varandra. Varje gång det känns som vi närmar oss fred, ett lugn och ro – så bränns det till och börjar om.
Anledningen är en blick, ett tonläge eller oftast något jag bara måste få säga och som jag har ett förskrivet rätt svar åt.
Ett svar du inte ger.
Eller så svarar du precis som jag visste att du skulle säga. Och det är värre.
Jag känner dig och dina sätt. Du lindar in i bomull och tar omvägar, inkluderar dig själv för att dina önskemål på mig ska låta vackrare och bättre. Jag vet ju, för jag håller på med precis samma skit.
”Det är ingen tävling, du behöver inte vinna” säger du. I hopp om att vinna.
Sitcom-skratten hörs från teven och jag känner mig ramlös. Utan sammanhang och uppe i luften på ett obehagligt sätt. Jag projicerar känslor på dig. Vill att du ska nå en gräns, komma till en slutsats eller bara vara på ett sätt som gör allt bra. Lägger ansvaret på dig.
Vill hitta något som fyller platsen för det vi hittills ägnat oss åt. Alla orkeslösa utemiddagar, sena jobbkvällar och aw:s som övergår i annat. Bakisdimman och lägenhetstittande. I tron på att något skulle förändras då. Då när lägenheten är större, då när vi jobbar mindre eller när solen skiner.
Jag tänker att jag alltid känt såhär. Att det alltid är krångligt och omständigt. Hur har vi ens kunnat enas om något?
Vi ska ta en promenad. Det är ditt förslag. Du snörvlar högt när du böjer dig för att knyta skon. Jag tittar på dig och hur du knyter skon. Sådär perfekt och snabbt som du gör det mesta i livet, hittar bra sätt och håller dig till dem. Dina skor är så fina, tänker jag. Precis som byxbenen som vilar på dem och händerna som knyter skorna. Händer som gör mig lycklig.
Det droppar tårar (alt. snor) på hallgolvet och jag känner hur väggarna runt om börjar hamna på rätt plats igen. Jag får ramar och sammanhang, på nåt märkligt sätt börjar saker koppla rätt i hjärnan. Axlarna och garden sänks. Vad fan håller vi på med? Herregud. Jag blir livrädd och varm istället för arg och kall.
Jag tar din hand och kallar dig något av de där fina grejerna vi har ihop. Du slänger upp mina armar runt din hals och står så. Jag påminns om hur ofta du gör så där. Låter mig hänga på halsen till det är bra.
”Orkar vi verkligen en promenad?” frågar du.
Jag snörvlar ett ”nej”, och här skulle jag vilja skriva att vi skrattade – men det låter så löjligt.
Fast det gjorde vi ju.
Ryser. Jättefint.
Ryser. Jättefint.
ÄLSKAR! både texten och dig för att du delar med dig!!!!! SÅ jävla skönt att läsa bara. puss
Det är så underbart att du skriver en sånhär grej!
Så himla fint Hanna! Tack!
Jag känner mig jättevilsen i min relation just nu. Jag var bortrest från min sambo en hel vecka, längtade mycket hem till honom. Trodde jag iallafall :(
Men när jag kom hem satt han och pratade i telefon men han var ändå glad att se mig. Jag började packa upp mina väskor och satte mig sedan bredvid honom i soffan. Där satt vi en hel kväll. När jag sen skulle gå och lägga mig insåg jag att jag inte ens hade kramat honom sedan jag kom hem. Och jag kände mig inte ens glad över att vara hemma med honom igen. Det här är en sån hemsk känsla och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Innan jag reste bort var allt hur bra som helst. Någon läsare som har känt likadant?
<3333333
Du beskriver det så bra, går rakt in i hjärtat! En inser att det är ju så där för de flesta ändå. Du är inte ensam. Och det känns som en tröst.
Fan asså Hanna vad jag känner igen mig. Det är sådär ett förhållande är. bråkar och kämpar och tycker olika. Men sen någonstans i all skit under allt bråte hittar man tillbaka till varandra.
Så jävla bra. Så jävla, jävla bra.
Åh. Vad fint. Tack för att du delar med dig och oj vad du berör <3
åh så fint, och åh vad viktigt. Behövde läsa nåt sånt här
Sååååå bra skrivet och just vad jag behövde just idag!!
E! åh jag hoppas du läser och ser detta för vi sitter i samma båt. hej hej. jag har precis gjort slut med min pojkvän och vet inte om det är honom jag saknar eller bara ett förhållande, vilket förhållande som helst. vi bråkade mycket och tyckte olika och sa ibland taskiga saker. men hur i hela jäkla friden ska man veta om förhållander är värt att kämpa för, här som tex master skriver? för visst fasen går ett förhållande upp o ner. men å andra sidan, o detta har jag sån skuld för, orkar jag inte svänga sådär häftigt upp och ner hela tiden. men det känns som att jag sviker den jag älskar…? jag är ung och har dejtat killar ett tag. men mitt ex nu… han var inte som alla andra. på gott och ont givetvis och även om jag hånglar med någon ny en utekväll så känner jag mig inte fri från hans grepp… help me
Alltså fy fan vilket fint inlägg hanna!
Så fint!!!! <33333 *skickar direkt vidare till min pv*
Så bra skriver! *Ryser*❤️❤️
fyfaan, känner igen mig så mycket. man får väl ändå vara glad att att det alltid löser sig i slutändan antar jag (tänker att det är tecknet på att man nånstans ändå vill vara med varandra?)? många kramar!
Fint, bra och viktigt. Är glad att du skrev om detta.
Kram
Varje ord du skriver är så fylld med känsla, så otroligt blottande ord, så underbart! Att ha mod att öppna sig så här, för människor som inte syns. VACKERT är vad det är
<3
HANNA!!! eller andra!! Hur vet man? Hur vet du att det är ni? Eller det vet du väl inte alltid såklart, men du vet det ibland gissar jag. Jag är ssååååå förvirrad och kanske vill jag bli ihop med mitt ex för att han är den bästa personen i världen och kanske för att jag är så pass ovan att vara själv, så rädd för att ta helt egna beslut att det är den enklaste vägen att gå. Jag vill som ha någon att förhålla mig till, det blir för mycket och för stort att kunna göra precis vad som helst i hela världen för att inget hindrar en. Jag är ju så lycklig med honom egentligen, men kärleken tog slut ett tag men jag känner kanske att den kommer tillbaka??? Hur vet man aaahhhhhhhhhhhhh
Åh så bra! Precis så.
Alltså jag gråter när jag läser detta (och har inte ens PMS eller ägglossning!?). Så himla fint skrivet, rakt in i hjärtat, och så mycket igenkänning såklart. Du är så bra Hanna.
Tack för att du skriver det här <3
<3
Älskade denna text!
Behövde läsa det här <3
Precis så! Och det är okej att det inte alltid är okej <3
Vi analyserade krönikor i skolan i dag så har med andra ord plöjt ett antal under dagen. Denna var ändå i topp.
Gudars skymning vad fint. Tack!
Fulgråter när jag läser detta. Så himla mycket igenkänning och så himla, jävla fint skrivet. Bästa Hanna. Du är fantastisk.
Så fint skrivet :) känner igen mig till tusen. Det gick så långt att jag och min kille flyttade isär när vi hade det så, men nu känns det bättre igen. Men just de där känslorna du skriver om gör ju så ont och får en att ifrågasätta så mkt. Känns bra att se att jag inte är ensam i att ha dessa känslor. Så många tack! <3
Verkligen en fin och berörande text! Tänk om du någon gång skulle skriva en bok.. :)
Har följt dig så länge och älskar framför allt din humor och dina ”tokigheter” men måste säga att den här sidan av dig är otroligt fin att se, så på pricken! Hoppas du tar åt dig av allas ord, cyber-löve/K
Detta träffade mig rakt i hjärtat. Så bra skrivet!
Det finns inget skönare än tryggheten som kommer när ramarna börjar hamna på plats igen. Det kanske inte låter romantiskt utan grått och mellanmjölk men det är en sån lättnad. En oros-sten som släpper.
<3
jävlar va bra du skriver. tack för att du delar med dig <3
Om ni gör slut förlorar jag allt hopp på kärleken. Ingen press.
Så jäkla skönt att läsa det här bara. Känns som om jag läste in min relation i detta just nu. Su sätter ord på känslorna så bra. Det är ju så det är!
♡Fint!♡ Inte bara finsorglig ”story” utan sådär fint de blir när nån kan hantera orden påriktigtigt. Väntar på dina självbiografi/roman, puss
Så himla fint, så himla äkta, så himla bra.
Jag har också varit tillsammans riktigt länge med min partner (första pojkvän) och vi har nu växt upp och då och då känner man sig precis just sådär som du beskriver i den här texten. Och den känslan när allt ramlar på plats igen – är den bästa som finns, man får en bekräftelse och på något sätt ett svar på alla ens frågetecken.
Tack för att du är så otroligt härlig, brutalt ärlig och bara bäst. Önskar att jag hade dig som vän, men det känns det ändå som, konstigt nog – som att du är ens vän på distans som får en att vända och vrida på saker och ting. Sjukt ändå, att en person inte ens vet att den andra finns, men att du för mig ändå har ett otroligt stor inflytande gällande så otroligt många olika saker och ting – allt från en fin låt, en åsikt angående en nyhet, valet av tv-serie eller sånt här – ens förhållande. Sluta aldrig skriva Hanna!
Så mycket kärlek till dig Master! Det är ju verkligen inte alltid lätt med kärleksrelationer eller relationer överhuvudtaget. Men alltså man väljer ju om varandra när kärleken finns. Man måste få krisa lite för att veta om det är på riktigt liksom. Känner verkligen att de kriser jag haft i mitt förhållande har gjort oss starkare. Och det är då jag vet att han är rätt. För vi vill vara tillsammans trots att vi inte alltid är sams och för att vi kan vara osams utan att det känns som slutet. Sen har vi lärt oss bråka utan att använda fula ord eller påhopp. Det går att bråka ”respektfullt” hehe. Åh, låter så töntig.
Vad är livet om ej en ständig eldig kamp, så länge som man titt som tätt känner att kampen är värd att utkämpa så är det lika bra att keep on fighting. <3 ps. jag döpte min hund efter Anton :')
Jag bara funderar på om alla ni med krisande förhållanden verkligen, VERKLIGEN hamnat rätt?! Jag har varit tillsammans med min kärlek i ganska många år nu, men vi har inte haft en endaste kris en endaste gång, och jag kan inte tänka mig att vi kommer ha det heller? Det är bara lugnt och harmoniskt med spänning och äventyr genom resor och överraskningar, roliga gemensamma projekt osv. Vi bara njuter av varandra. Det finns aldrig någon känsla av tomhet eller att något saknas eller är fel, inga tvivel eller suckar. Bara pussar och kärlek och gos. Jag älskar vårt förhållande och jag älskar honom. Jag är så glad att vi slipper allt det där som andra verkar måsta ”kämpa sig igenom”, vi bara lever och älskar.
HANAPEE SVARAR: Märkligt av dig att utgå från att alla andra har samma temperament/personlighetsdrag som dig och din partner? Uppenbarligen är människor olika och förhåller sig olika till varandra. För mig handlar det om att jag är en konfliktsökande person som sällan ”nöjer” mig med grejer, jag ifrågasätter, min såklart vettiga och härliga partner och VILL bli utmanad och testad.Jag blir otroligt rastlös av ”vardagslunk” osv.
Om man ska dra det till sin spets skulle jag lika gärna säga till dig ”Vad synd att du nöjer dig med att ”älska och leva” och inte utmanar eller ifrågasätter din partner? Har du verkligen hamnat rätt? Kärlek ska ju vara passionerat! Och om man verkligen älskar varandra så betyder den andres ord väldigt mycket vilket borde leda till en del starka känslor?! MEN NI KANSKE INTE KÄNNER TILLRÄCKLIGT STARKT!? :-O” etc. etc.
Men det gör jag inte. För jag FÖRSTÅR att människor är olika.
Kram!
Precis så <3
Jag verkligen ÄLSKAR att du vågar dela med dig av sånt här! För det är ju såhär vi alla håller på! Jag med, och han med! Och alltid känns det som att alla andra har det helt perfekt, och så läser man detta och känner att ”JA FÖR FAN, VI ÄR INTE ENSAMMA!” För inget förhållande är perfekt. Men det glömmer man lätt. Och man glömmer lätt att det faktiskt ÄR rätt även om man bråkar om småsaker och samma saker dag ut och dag in. Och det är så himla himla bra att du visar det! Att du vågar när ingen annan vågar!
Finaste på länge.
Vet inte hur jag ska säga för att inte låta som klyschlangare nr ett, men fy fan. Rakt. In. Kärlek ändå, så jävla sjuk och mäktig grej.
Säger som alla ovan. Tack för detta inlägg. Det var så mitt i prick och det känns så befriande och skönt att läsa att andra går i samma funderingar. <3 kram alla
Fan, precis vad jag behövde <3
Åh, Hanna! Skriv en bok och jag skall köpa den på studs! Du har verkligen en gåva när det gäller att uttrycka dig. Grymt bra text <3
Fy fan vad fint! Grät en skvätt. Du är så duktig på att skriva
Så bra skrivet. Glömde nästan att andas medan jag läste.
<3 Himla bra skrivet <3 (asså verkligen himla-super-mega bra. Hejaheja!)
Fint skrivet!
Så fint. <3 jag kan naturligtvis inte uttala mig om det, men tycker er kärlek verkar väldigt fin.
Så fint. <3 jag kan naturligtvis inte uttala mig om det, men tycker er kärlek verkar väldigt fin.
Hanna!!! kärlek
nu börjar en nästan grina, älskar !!! dina texter
nu börjar en nästan grina, älskar !!! dina texter
Du satte ord på den jobbigaste och bästa känslan. Tack.
Vad arg din ton lät i ditt svar till mig. Förlåt om jag lät otrevlig, var inte min avsikt att göra någon upprörd. Jag är inte alltid superbra på att formulera mig. I verkligheten tycker alla att jag är så glad och gullig, men när jag försöker formulera en text svarar folk mig som om jag vore en jäkla bitch. Blir faktiskt ledsen. På mig själv och för andras skull. För jag menar det inte och jag gillar inte när folk blir ledsna/arga på mig :P
Hoppas det är okej att jag skriver en aslång kommentar här nu (Har redan skrivit klart när denna kommentar lades till…… hehhhhh)
Jag förstår allt du skriver, jag har varit likadan i mina tidigare förhållanden. Sökte konflikter, testade varandra, gjorde varandra galna. Jag har alltid ansett mig vara en extremt temperamentsfull människa. Det är jag fortfarande. Mitt ”glad” är sådär jävla dunderglad som man bara kan vara på starka droger ungefär. he he he he he *drar en lina*, Mitt ”ledsen/arg” är typ livet är slut-jorden går under-jag hatar dig, ungefär. Det är sällan mittemellan. Men jag är nästan aldrig arg eller ledsen, mer än när pmsen kommer och jag gråter en skvätt till vad som helst. Annars är mitt ”normala”-tillstånd bara ganska lycklig! Jag har alltid varit en väldigt glad person. Kanske därför jag har svårt att förstå människor som ”nöjer sig” med att ha det sådär, gå runt och ha det lite halvdåligt eller så. Inte för att jag inte känt det, i några år led jag av ätstörningar och depression, men det var ju sjukdomar, och jag vill aldrig må som jag gjorde i min sjukdom igen. Tycker inte att någon annan ska göra det heller. Därför tycker jag ingen göra saker eller vara med någon som inte gör en lycklig hela tiden varje dag. Jag kan ju tycka vad jag vill och folk gör som de vill, ingen behöver lyssna på mig. Men det är trist att se så många människor som (som jag uppfattar det, betyder inte att det ÄR så) bara ”nöjer” sig för att de råkade bli de och en annan person, fast man liksom ser att de kämpar för att det ska vara bra hela tiden. JAG TROR (läs tror!!!) att är det bra så är det bra 99,9% av tiden. Då behöver man inte kämpa. Kämpa kan man göra på massa sätt i livet, i sin relation TROR JAG att det är nyttigt att bara känna sig hemma och trygg. Iaf vi kommer ju skaffa familj en dag, och jag vill att mina barn ska ha två harmoniska föräldrar som vet var man har den andre till 100% och som inte “utmanar varandra i relationen”.
För att svara lite långrandigt på det du skrev, vårt förhållande är väldigt passionerat, man behöver inte krisa för att det ska vara det. Konstig parallell att dra.
Ibland händer det att är det vardagslunk och ibland full rulle och utmaningar hit och dit, vi utmanar oss själva och varandra på andra sätt, inte genom att krisa i förhållandet eller tvivla på varandra, eller skapa drama. Vi behöver inte göra det för att övertygas om att den andra ”ska visa att den vill ha en”, eller ”att jag verkligen vill ha honom”, eller vad det nu kan gå ut på, för vi gör så mycket för varandra HELA TIDEN, i det dagliga livet, små gester 100 gånger om dagen, som bara faller sig naturligt, från båda hållen, vi överträffar oss själva hela tiden och det finns inget utrymme för tvivel. Det är viktigt för oss att den här “vardagskärleken” finns, det är helt okej om detta ej är viktigt för andra. JAG bara TROR att många skulle må bra av att uppleva den mer aktivt. Jag är ingen allvetande. Jag bara TROR.
Iaf. Det känns tryggt att ett stabilt VI finns där hela tiden och man aldrig behöver oroa sig för om det ska hålla eller inte eller om man verkligen älskar eller inte, eller annat. Jag har oroat mig för massa saker i tidigare relationer, och därför kanske jag uppskattar det vi har extra mycket. Kommer det en dag då vi inte håller längre kommer jag sörja allt vi hade. Men så länge vi älskar varandra så ger vi allt hela tiden utan att behöva offra något av oss själva. Finns det inte något klychigt ordspråk om kärlek man ger växer, osv? Det hade passat bra här.
Bådas våra ord betyder väldigt mycket för den andre, och rör upp väldigt mycket känslor. Men vi har inte så himla mycket dåligt att säga eller klaga på, så de starka känslorna vi känner är positiva, JAG BRINNER FÖR HONOM. För att vara lite klychig igen. Känner massor, hela tiden. En bra sak är att ingen av oss gnäller någonsin, det ligger ej i vår natur, veeeeet att andra är annorlunda, det är okej, men vi har heller ytterst sällan bråk, och om vi tjafsar över något så går det över på någon sekund (Händer bara under pms). Vi har massa bra knep på hur sådant kan lösas så himla snabbt och allt blir gulligt istället! Delar gärna med mig om du vill ha lite tips, vet ju inte om det funkar för er, men vi har hittat små knep som gör att man liksom undviker allt det där hemska som SKULLE KUNNA VARA, och det blir närhet och kärlek istället. Du får tacka nej, oroar mig för att du inte ska gilla mig nu, så du kanske inte vill ha mina tips heller. haha. Hoppas du inte tycker jättedåligt om mig iaf. Jag bara pratar ur MIN synvinkel.
Min poäng med mitt inlägg var inte riktat mot dig direkt, utan mer som en motvikt till alla otaliga kommentarer som håller med om att DET ÄR SÅ ETT FÖRHÅLLANDE ÄR OCH MÅSTE VARA OCH DET ÄR SÅ DET BLIR STARKT <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 Jag tror att väldigt många bara "nöjer" sig med en person som det bara "råkar bli", säger inte att de som kommenterat har det så, och inte att du och Anton är så, det tror jag ej, har ingen aning, inte min business heller, men jag tror att många gör det. Den andre blir en del av vardagen och en trygghet, trots att man inte alltid får varandra att må så bra som man bara kan. Trots att man inte blir jättelycklig över att få komma hem till just DEN HÄR FANTASTISKA PERSONEN eller att man känner att det är en person som alltid finns där när man är ledsen och måste gråta ut, även om det bara beror på att man har pms och ica har stängt så man måste vänta tills nästa dag för att köpa en chokladkaka. fullt rimlig orsak att bryta ihop.
Jag tror att många (de som inte tycker att de har det så behöver inte ta åt sig) bara kämpar och kämpar genom eld och vatten, för att de liksom var på rätt plats vid rätt tid någon gång i livet och det liksom BLIR de två, utan att de av någon vettig anledning kanske är det. De kanske inte alls gör varandra lyckliga, men det där Vi:et vill man inte ge upp. Jag tror att väldigt många inte mår bra i sina relationer. Och jag tror att många av dem är de som ständigt måste kämpa för att det ska gå ihop. Jag har varit på båda sidor så jag beskriver som sagt bara mina tankar om det hela. Ingen behöver känna sig påhoppad eller kränkt.
Tack för en bra blogg. Du skrev väldigt fint det du skrev. Jag känner igen mig i det väldigt mycket från tidigare i mitt liv, och din text gav mig en ångestkänsla jag inte känt på många år. Jag saknar det inte men jag är glad för varenda en av er som är annorlunda är lyckliga i era relationer och i era liv.
BARA KÄRLEK från mig till dig Hanapee. Hoppas du inte blev ledsen. Kände mig lite påhoppad av din sura ton så jag kanske svarade lite försvarsigt. Men jag tror att det kan vara bra att läsa olika synvinklar av olika saker. SÅHÄR ÄR JAG. :) Tur att vi alla, som du säger, är olika. :)
Ps snälla läs allt jag skrev med en vänlig ton. JAG ÄR INTE DRYG.
HANAPEE SVARAR:
Ingen fara! Men kanske är det bra då att vara lite försiktig med sina JÄMFÖRELSER - eftersom precis som du konstaterar, inte vet vad jag eller övriga i det här kommentarsfältet, har för typ av kärleksrelationer. Du har ingen aningen om mina preferenser eller syn på kärlek. Eller om jag ens vill ha en tvåsamhet där det slutar "gulligt". För mig finns andra (för mig) större värden än just det.
Kärlek och tvåsamhet är ett vitt och brett begrepp. Jag har nästan elva år i ryggen i en och samma tvåsamhet som jag hunnit vända ut och in på, och prövat som relation på olika sätt. Jag är inte ens säker på att människor kan leva i tvåsamhet på det sätt vi gör nu. Men det är ofta väldigt provocerande att säga, och en dialog mellan mig och min partner. (och egentligen ett helt annat inlägg).
Men, lycka till med din tvåsamhet! Men var försiktig med jämförelser och äg din egen syn på kärlek.
tack hanna! ibland känns det som att det är någonting fel på mig, som bråkar med tuffa känslor i min relation med min pojkvän. innan jag hittade din blogg&podd kände jag mig så ensam och skyldig på något sätt.
min fd vänskapskrets var mycket hårda när det kom till hälsosamma förhållanden, allting skulle vara en dans på rosor, annars var det en ”toxic relationship”. kan verkligen inte skylla på dem, då många kvinnor i heteropar utsätts för härskartekniker, men det gick så långt att vi inte längre pratar idag. tack för att du finns, och tack för att du är så stark. du har gett mig en helt ny inblick på relationer!
Fint!!!!!!
Bästa på länge! Sånt här behövs!
Kan inte du skriva en bok med en relation som är sådär vardsgsmysig? Där det är lite jobbigt och jävligt ibland men ändå så värt att kämpa för?
Tack för världens bästa blogg!
HANAPEE SVARAR: Tack <3 <3 Absolut!!! Ge mig ett bokkontrakt!!!
Fan vad fint skrivet. Du är bäst Hanna!
fint <3
Johanna!
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver!
Vi bråkar ofta en gång i månaden (jag tror det är i samband med min ägglossning) vid denna tidpunkt känner jag nästan varje månad att jag vill göra slut och flytta till USA, eller vart som helst. En dag senare kan allt vara hur bra som helst och jag vill absolut inte flytta nånstans.
Ibland blir jag ledsen av att sambon tycker att det är så himla roligt att bli full och festa hela helgen och att det är det enda han ser fram emot under veckorna. Vi är våda studenter. Sen kan jag störa mig som fan på att hans tjejkompisar, som jag inte alls känner, håller på och gnider sig mot hans kön mitt framför mig (på skoj men ändå!!!) förra helgen var vi på en fest med hans universitetskompisar som jag inte känner och en tjej som jag numera hatar glor på mig samtidigt som hon kramar honom och säger till mig att han är hennes från och med nu. Jag vet att det är skoj osv men fan vad arg och ledsen jag blev. Kände bara för att dra därifrån och lämna honom för alltid. Det kanske bara är jag som är känslig men fan! jag vill inte ha dessa svackor! :(
Vår master hon kan hon. Så fint! Så äkta! Tack!
Mitt i prick. Mitt i prick.
Jag grät en skvätt. Så. Himla. Fint
Tack!
Tack Hanna för denna ärligt viktiga text. Du är en sann hjälte när det kommer till att vara peppig men inte klyschig, och att ge hopp när man känner sig som mest hopplös. Håller verkligen med föregående talare om att du borde skriva en bok. Nu ska jag ta en höstigt krispig morgonprommis i skogen med senaste podden i öronen. Passar perfekt att den är ”lugn” som du skrev, i samband med skogsprommis *finner frid :-) :-)* puss o all kärlek
Det var just du och din blogg som gav mig insikten att kärleken är som vilken känsla som helst, att den kommer och går. Att det är ok att gå runt och inte känna sig stormkär, det betyder inte att allt är åt helvete. Man kan inte vara hungrig 24/7 eller ens glad 24/7 (inte jag iaf) så därför är det inte konstigt om man inte är kär 24/7 heller. Förut har jag drabbats av panikkänsla nät jag känt efter och märkt att fan, det pirrar inte?? Men sen jag läst dina inlägg om kärlek har jag liksom lärt mig tålamod. Jag känner ibland att folk ger upp så jävla fort, så fort nykärleken gått över så ska dom göra slut.
Tack för att du lärt mig det här synsättet Hanna, även om det kanske inte är exakt ditt synsätt, men man gör ju sina egna tolkningar. Och låt din divighet få bada lite i att du hjälpt en liten gotlänning.
Du är bäst!!
Fan va fint!
Fan va fint!
Så mycket igenkänning.
Ofta ser jag brister i min partner och bara önskar att hen kunde ändra på sig. Samtidigt vet jag hur absurd den tanken är. Ofta tar vi varandra för givet och bråkar över småsaker. Ibland känns några dagar utan de himlastormande kärlekskänslorna som år och då tror jag att vi aldrig kommer att bli kära igen. Vi ser ingen fortsättning, pratar om att flytta isär eller göra slut och helt plötsligt där och då inser vi att vi inte vill leva utan varandra. Den gråten som kommer i samband med den insikten är det härligaste som finns.
Jag kommer aldrig att veta till 100 % om jag gör rätt beslut i att stanna i det förhållande jag har. För jag vet inte vad alternativet hade varit. Det kommer jag aldrig att veta om jag inte provar, men jag känner inte att det är värt att prova. Inte nu. Kanske om 10 år, kanske om 1 år, kanske aldrig, vem vet.
Tack för detta! Kan så mycket sörja mitt senaste förhållande som tog slut för 1,5 år sen. Det var som att han inte ville kämpa alls så fort vi hamnade i vår första svacka, medan jag inte kände nånting över huvud taget pga blockering av känslor (jag gör så när något blir jobbigt och känner istället inget alls). Jag tror att vi är de rätta personerna för varandra, men träffades i fel tid. Jag tror att vi kanske inte hade kunnat fortsätta vara tillsammans just i den tiden som var då, jag behövde hitta och jobba på mig själv och tror att jag behövde göra detta på egen hand utan honom. Men jag kan inte släppa honom, han är den finaste jag någonsin har träffat och det har nog inte gått en dag utan att jag tänkt på honom sen vi gjorde slut. Fan, förhållanden går upp och ner och jag tror att vi gav upp för lätt. Sen kanske vi behövde vara själva just då för att kunna utvecklas som personer, men jag tror att vi var för naiva båda två. Trodde att kärlek inte inkluderas av jobbiga/mindre kära perioder. Ibland hoppas jag innerst inne att vi ska hitta tillbaka till varandra i framtiden. Kanske gör vi det, kanske träffar jag någon annan. Men en sak har jag iallafall med mig till nästa gång. Man måste kämpa i ett förhållande, och bara för att det är en dålig period betyder det inte att det är ett dåligt förhållande.
Sån igenkänningsfaktor. Du sätter ord på mina känslor!!!!
<3
<3 <3 <3
Fyfan så jäkla fint Hanna. Jag vet att vi är många som uppskattar när du skriver om sånt här tungt, kärlek är ju det finaste och samtidigt det jävligaste som finns här i livet. Tusen kramar till dig vackra människa!
Till alla som frågar: ”MEN HUR VET MAN?!”
Jag har vart i två olika relationer på ca 5 år vardera och jag tror att innerst inne så har en ändå en känsla av om det här är värt att kämpa för eller inte?
Vill också berömma dig, Hanna, för ditt svar till Bibbididi. Det är verkligen inte simpelt. Alla har olika relationer, ambitioner, personligheter och syn på kärlek.
Om båda parter har höga ambitioner, lätt bångstyriga personligheter och en hel del ångest (som i min partners och in relation) så blir det ju inte lätt – även om det är rätt.
<3 <3 <3
Det värsta ”citatet” jag vet: ”äre rätt ska de va lätt”
ÄLSKAR HANNA att du delar med dig av dessa grejer!! Är helt och komplett hanna-frälst, sitter och visar mina kompisar dina selfies på instagram och predikar om hur BRA du är. Behöver en hanna som dig i mitt liv snarast. Du äger. P
Du e bäst
Tvåsamhet. Så jävlar svårt.
Jag bara måste säga att jag förstår precis vad bippididi menar och jag förstår inte hur du hanapee kunde ta det som ett påhopp? Bara för att någon har ett annorlunda förhållande än du betyder ju inte det att du gör något fel? Jag är också en väldigt argumenterande person och jag och min partner diskuterar väldigt mycket hela tiden om i princip allt möjligt. Och om vi är oense om något så bråkar vi ”respektfullt” som någon annan uttryckte det. Han skulle aldrig någonsin kalla mig något fult ord och samma för mig, men vi skriker ju på varandra ibland. Men jag är ingen dramaqueen som tror att vi ska göra slut varje gång vi bråkar utan det finns en grundtillit till varandra som gör att vi vet att det är vi, och jag skulle inte palla om han var en dramaqueen heller. Men folk är ju olika som sagt. Så länge man är ihop med den man tycker allra bäst om i världen så brukar ju det mesta lösa sig. Och vill också säga att texten var jättefint skriven.
Aldrig känt igen mig mer i en text än jag gjorde i denna. Har läst den flera ggr sedan du publicerade tidigare i veckan. Och den är precis mitt i prick. TACK!