HEJ BLOGGEN
Är vaken pga ställt om dygnet och skiter ärligt talat att jag ska upp snart. Jag har tänkt mycket på det här med vuxenhet, att livet går och att saker tar slut. Har kanske att göra med att jag jobbat som ett litet as de senaste två veckorna. Haft ansvar, skrivit på papper, lägenhet och annat RÖVIGT som tillhör vuxenlivet.
Kom hem ikväll och kände enorm tyngd på axlarna och gjorde det vuxna gör;
Ringde mamma.
Jag gör det inte lika ofta som när jag var nybliven vuxen, men emellanåt händer det och det är så skönt att ha någon i mitt liv som har sett och hört mig gråta säkert över två tusen gånger och inte gör sån stor sak av det. Samma sak med Anton också förstås. Men samtidigt, lyxen i att ha någon att gråta med om honom.
Hur länge får man hålla på så här? Att ringa morsan och gråta. Hoppas inte 27 är nån slags gräns.
Idag grät jag också EFTER att vi lagt på, eftersom tanken slog mig att jag måste TA VARA PÅ mina föräldrar. Den här känslan av skuld att inte höra av sig till dem, att låta otrevlig när de ringer. Att inte hälsa på etc. etc. etc. Så fullt upp med sitt eget liv att en glömmer att de råkar ha sina egna.
Som en jävla tonåring är man.
Ska ringa mamma och pappa och vara vuxen i morrn. Fråga hur det är och ge dem lite ”goda råd” på vägen. Eller så läser de förmodligen det här och då kan jag väl bara säga; tack, puss och va rädda om er för jag behöver er massa år till. Minst 27.
Känner igen mig så. Vilken tur man har med föräldrar <3 men vilken panik vid tanken på att dom inte kommer vara för alltid
Jag blir helt gråtfärdig av det här. Åren innan jag flyttade hemifrån hade jag ofta skitmycket ångest av tanken på att jag skulle flytta ifrån mina föräldrar, att tiden skulle gå skitfort och jag skulle bo skitlångt bort och att de plötsligt skulle vara borta, och jag kände bara att det inte kommer gå. Får tillbaka den känslan ibland, och det går så himla ont. Jag vill att de ska finnas för alltid och att jag alltid ska kunna åka hem och vara barn.
Istället för att se det som rövigt att jobba och skriva papper på sin nya lägenhet kan man se det som att man har en jävla tur, när andra kämpar med arbetslös och andrahandsboende, att man faktiskt har både ett schysst kul jobb och en sproilans ny lägenhet :).
Mags:
Onödig kommentar. :)
Min pappa gick bort för 2 år sedan i cancer, och för en knapp månad sedan fick min mamma samma diagnos. Hade egentligen planerat att fira in min 25e födelsedag i Januari med nytt jobb och bostad i en större stad, men i och med detta besked vill jag inte bo längre än några meter från min mamma och ta vara på den tid vi har med varandra just nu.
En fråga om något helt annat som jag känner att du kanske kan ge lite goda råd om. Jag och min kille har varit ihop i två och det är hur bra som helt, han är fantastiskt. Men jag lyssnade på Hanna och Amandas podd en gång där Amanda snackade om sin relation och sa att dom jobbade för varandra och jag tyckte det lät så himla fint. Att Amanda gjorde allt för sin kille och han gjorde allt för henne. Vi får verkligen inte till det. Vi tjafsar(på skoj) om vem som diskade sist, försöker alltid hitta situationer att låtsas tävla mot varandra. Exempel om vi ska skypea och en person kommer sent skriver vi båda lika fort och ska kommentera detta ”jahhaa nu var någon visst sen……”. Inte på allvar men samtidigt är det alltid så vi är. Förstår du känslan? hur (eller måste man ha) ett förhållande som bygger på att jag ska låta allt han gör vara okej(inom rimliga gränser såklart). För på ett vis känns det som att jag ska känna så, för jag älskar ju honom. Svarar han exempelvis inte när han är ute har han ju antagligen kul och glömmer bort tiden, men jag sitter ju fortfarande hemma och är arg och vill skicka arga sms. Det handlar verkligen inte om svartsjuka, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Känns som inte riktigt kan vara glada för varandra, jag vet inte. Oftast är det ganska kul med vårt sätt att va också men det känns som att man ska vara på ett annat vis.
Till Martina:
Livet är så jävla orättvist! Min mamma drabbades av cancer två gånger under min uppväxt, men är idag frisk. Jag trodde att jag hade drabbats tillräckligt, men för två år sedan fick min pappa samma diagnos. Min starka, fina pappa som jag nästan sett som odödlig försvann sakta och gick bort efter bara några månader. Jag ville bara säga att förstår din känsla av att vilja vara nära och ta vara på tiden, jag känner exakt likadant. Att bo hemma hos sin mamma som 25-åring trodde jag inte tidigare att jag skulle göra, men just nu känns det bara skönt. Det blir så himla verkligt att tiden är begränsad och det är så mycket man vill hinna med. Stor kram!
@Martina <3
Ja ni som har föräldrar och som har fin kontakt med dom, ta vara på den! Önskar att jag med kunde ringa mina föräldrar och gråta istället för att behöva svälja gråten som jag gjort sedan barnsben
Ja snälla snälla ta hand om era föräldrar. Min mamma insjuknade i lungcancer i somras. Det gick på nån månad från att hon var glad och pigg tills hon låg i en sjukhussäng, och vi hade fått beskedet att hon har lungcancer som metastaserat sig i revbenen.
Nu, ett halvår senare så ser jag hur min mamma sakta rinner bort framför ögonen på mig. Min fantastiska fina ledstjärna till mamma som alltid tagit hand om mig i alla lägen. Jag tänker på hur otacksam jag varit och hur dum i huvudet man var när man inte tog chansen att hitta på mer saker med henne när tiden fanns.
Mitt liv går tillhelvete i och med det här och jag vet inte om min mamma finns när jag fyller 26 i mars.
Förlåt för deppen, det jag vill säga är bara att ring era päron en extra gång och åk hem en extra sväng istället för den där viktiga krogrunda i helgen.
<3
Jag tror dina päron tycker det är skönt att du fortfarande behöver dom ibland. Jag är 32 bast med en 4 åring och en till i ugnen och efter jag fick barn känner jag ännu mer kärlek till mina päron, barn är ASJOBBIGA och underbara på samma gång och man offrar så sjukt mycket av sin tid och sig själv för att få dom att överleva typ. Så nu inser jag VERKLIGEN hur mkt mina päron gnetat och gråtit och skrattat med mig, åt mig, pga av mig. Jag älskar dom så innerligt jävla mycket och jag försöker att aldrig vara sur eller otrevlig mot dom och istället visa och säga hur mycket dom betyder för mig.
åh vad jag känner igen mig, vill bara vaggas i mammas famn eller bli inburen från bilen av pappa när jag somnat. Alla passar inte att vara vuxna. Tack för att du är så smart. PUSS