En rygg som jag kan varenda litet ärr och födelsemärke på. En rygg jag skulle kunna peka ut bland hundra andra. Din rygg. Jag är så bekant med den, hur den ser ut men också hur den rör sig och hur den doftar. Hur den känns. Och framförallt; hur den får mig att känna. En rygg som ibland vänt sig mot mig och lämnat med en massa skuld. En rygg som varit alldeles blöt och svartsmetig av mascara när jag hulkgråtit med ansiktet tätt tryckt emot – som ett sätt att suga i sig all den där tryggheten, värmen och det bekanta. En rygg jag nästan velat krypa in i, som så ofta varit botemedel på det som gjort ont och det oroliga i bröstet. Jag älskar den där ryggen. Vill aldrig vara utan och vill alltid vara nära den. Somna och vakna till doften och känslan i minst ett decennium till. Din fina trygga varma bekanta snälla rygg.