URSÄKTA MEN KOLLA PÅ DE HÄR TVÅ GULLISARNA?!
…menaralltså barnen – Tabarek och Ellen (se första bilden). Två barn som vi följde lite extra under Teklafestivalen i lördags.
Men jag och Effie var också rätt gulliga i våra sminkmunderingar och håriga myggor.
Tycker det är svårt att skriva ett sammanhängande blogginlägg om hela lördagen och mina tankar därför så gör jag istället min favoritsak; jag listar.
>Jag är verkligen en barnbesatt person. Utgångsläget är att jag vill vara nära barn och gärna krama om dem väldigt, väldigt hårt. Har på något sätt inbillat mig att jag är ointresserad av barn – vilket är en sån livslögn. Jag är snarare väldigt, väldigt intresserad av barn.
>Varför är dagens ungar superverbala? Förlåt, vet inte om det har att göra något med klass/uppväxt/samtid men alla ungar var så sjukt verbala? När jag var tonåring kunde jag inte prata med någon förutom de jag kände.
>Tänk att man kan se redan på kids vem som har ”det”. Ändå hemskt. Nån hemlig formel det där.
>Aldrig någonsin kan någon jävel komma och säga att det inte finns tillräckligt många teknikintresserade tjejer eller att det här med teknik är ett ”killintresse”.
var kommer läppstiftet ifrån????
Master får man fråga dig en sak? Många bloggar kör hårt på sponsring och samarbeten nuförtiden och jag känner mig så delad när det gäller det. En sidan av mig vill säga ” fasen va härligt att tjejer kan tjäna pengar på våra intressen! GO GO ” . Andra sidan av mig känner att så många bloggare försöker mjölka sina läsare genom ändlösa samarbeten och försvarar sig med att ”dom skulle aldrig prata om en produkt dom inte gillade ” och att dom måste tjäna pengar på sitt arbete. Att man måste tjäna pengar förstår jag men idag har vissa bloggare säkert fyra sponsrade inlägg per vecka. Är den intäkten från reklamen vid sidan av en blogg så marginell? För det känns som att i diskussionen så är det inte överhuvudtaget på tal. Verkligen svårt att säga vad som är en rimligt lön för bloggande men tycker få ger skenet av att dom har det tufft ekonomiskt samtidigt som dom ”skyller” sin mängd samarbeten på att dom måste för att kunna gå runt. Tänkte du har säkert lite koll. Känner mig som en hemsk människa men är nyfiken och får gärna bättre förståelse. kram
Åh Hanna vill bara säga att jag tycker du är så grym. I allt du gör, bloggen, podden med Martin och dina program. Kände att jag behövde skriva det då jag följt dig länge nu och nästan aldrig kommenterat. Så att du ska veta att vi är många som uppskattar det du gör fast vi kanske inte visar det! Kramar! <3
P.S hälsa Martin att er podd är bäst och att ni är superfina människor <3
Hej Hanna. Oftast kikar jag in här när jag behöver pepp eller bara en paus från samhällets ständiga förtryck (som om man någonsin slipper). Men nu har jag en ganska jobbig fråga till dig.
Upplever du dig som världens största dubbelmoral ibland? Med tanke på att du lever med och är kär i en vit heteroman, med mer makt än dig, som är duktig på typiskt ”manliga” saker medan du (kanske?) känner dig osäker där han är väldigt kompetent. För jag känner mig exakt så, och undrar om jag är ensam i det, även om jag intellektuellt förstår att, det är klart jag inte är ensam om det.
Jag kan uppleva att det är svårt att känna mig ”sann” i min feminism, när jag är så tradionell hemma. Precis som i alla heteropar så tjatar jag på honom att hjälpa mig mer, när han mest sitter och spelar, att stå på mig när han utrycker sig förtryckande (i okunskap) och att jag tom känner att jag måste försvara honom här, i en kommentar på din blogg. Hur jag överanalyserar, vill prata och diskutera, medan han inte kan förstå hur något kan vara ett problem. Hur jag inte vill vara gnällig… Han är feminist, utrycker sig feministiskt i mångt och mycket, men har också stora kunskapsluckor som jag har spenderat tuuusentals timmar för att fylla hos mig själv.
Häromdagen såg han mig läsa tidningen Bang, och frågade typ ”Varför är tidningen rosa för, jag trodde att feminister hatade rosa eftersom det är en tjejfärg?” *imiterar med dum, snubbig röst*
Jag blir så jävla trött ibland. Jag umgås iprincip bara med män (jobbar som målare och har bara ett par vänner) och det gör mig så jävla deppig märker jag. Läste ett väldigt sexistiskt skämt idag på en anslagstavla på jobbet så kanske bara är överbelamrad…
Vad gör du när du känner att du inte orkar en sekund till i det här jävla patriarkatet? När det känns som att ingen lyssnar, och kanske börjar ifrågasätta sig själv? Är så jävla UPPGIVEN just nu.
Puss och kram och tack för all kunskap och pepp du sprider hannis<3<3<3