Alltså, det här om att man tror att man vet hur man vill vara som förälder innan man får barn. Been there done that så att säga. Det man inte räknar in är att ens egna barn inte är andras barn, i ens hjärta alltså. Jag typ ogillar dom flesta barn (så jävla osympatiskt jag vet), men mitt egna, OMG. Går icke att beskriva.
Oundvikligt blir du även förändrad när du blir förälder. Oavsett hur mycket du tänker att du ska minsann fortsätta leva som du gjort trots barn ”dom får väl bara hänga med”. Nej det kommer du antagligen inte. För du kommer inte vilja. För allt du gjorde innan barn känns oviktigt (för det mesta, sen är det ibland underbart att få lämna ungen hemma och låtsas att man inte har barn för en kväll för att sen längta ihjäl sig efter den där dryga lilla skrikmaskinen).
Och det här med att man vill att barnen ska sova ett visst antal timmar på en viss tid, det handlar endast om att man själv annars får lida. En timme hit eller dit verkar kanske bajsnödigt för en barnlös, men om det betyder att du kommer få sova en hel natt? Vissa barn går bananas av när inga rutiner finns. Barn somnar när dom är trötta. Så trodde jag, men EH, nej. Typ tvärtom. Dom är dödströtta men fattar ingenting pga osmarta och skriker istället i timmar.
Ok, ska lugna ner mig nu.
Ville väl mest säga att du inte ska oroa dig för att ev bli mamma. Den där bilden man kan få av anala föräldrar innan man själv får barn stämmer sällan, och blir man en sån så beror det på att du vill vara sån för det är bäst för ditt liv, man skiter fullständigt i hur man framstår.

Aja, tack för underhållande podd och blogg!