Hej alla smarta läsare och hanna. Jag undrar om någon har någon erfarenhet av ngt liknande. Jag har varit med mitt livs kärlek i fyra år vi har varit hundra procent säkra hela tiden men jag har mått väldigt psykiskt dåligt, han har tagit på sig ett stort ansvar och tagit hand om mig och gjort stort avkall på sitt tidigare väldigt sociala och aktiva liv. Jag har varit väldigt besatt och klängig pga stark ångest som jag trott att bara han kan lindra. Nu har han gjort slut med anlednigen att han inte längre älskar mig som en partner utan mer som en väldigt kär vän/behövande litet barn och att han behöver tänka endast på sig själv nu och hitta sig själv och tillbaka till sitt gamla liv. Jag tycker logiskt sätt att det är ett bra beslut eftersom jag behöver bygga upp mig själv med hjälp av mediciner, självförtroende och psykolog istället för min partner. När vi träffades mådde jag bättre och var en sprudlande person som jag vill hitta tillbaka till och som han saknar. Hanna brukar tipsa om att stanna iförhållanden i en icke-kär period och det som håller mitt hopp uppe nu i avgrundssorgen är att det är det han har samtidigt som stora påfrestningar i förhållandet. Jag kan lixom inte acceptera att han inte ser på mig som sitt livs kärlek längre när allt han sagt och gjort tidigare verkligen har visat det och att alla runtomkring säger att sån kärlek vi haft är sällsynt. Visst kan inte kärlek som klarat sig igenom förälskelsefasen och stora påfrestningar inte ta slut? Visst är det en kärleksdipp som han på grund av omständigheterna inte orkar kämpa sig igenom. Eller är det bara jag som desperat klamrar mig fast….jag vet att ingen vet men hanna resonerar så vettigt kring kärlek och många läsare med. Puss!

Men hallå!? Mössan!? Vaaar hittar jag den *googlarsönder*