Trygga, vettiga och närvarande föräldrar är ju inte ALLT här i livet – jag menar; miljontals ungar som växer upp med riktiga psykfall till föräldrar har ju bevisat motsatsen genom att klara sig och många av dem också själva bli bra och härliga föräldrar.

Men fan vad det underlättar ändå, att få en uppväxt med föräldrar som finns där, lyssnar, älskar och ger av sig själva. Som att få ett försprång i livet, något som förenklar och gör grunden i mig stadig att kunna bygga vidare på.

Idag är det farsdag och jag tänker mycket på min farsa och hur mycket han underlättat för mig. Hur han så länge jag kan minnas alltid varit mittpunkten i mitt liv, som en trygg balanserad klippa i ett liv som ibland kan kännas läskigt eller svårförklarigt. Som när jag som elvaåring drabbades av min första dödsinsikt var det pappa som jag oroligt sökte upp med orden ”varför ska man leva om man ändå kommer dö?”, jag minns hur han respekterade min väldigt basala undran och tog sig tiden att förklara att alternativet kändes tråkigare, att det ligger i mänskliga naturen att kunna tänka så men att man får försöka ta vara på det man får. Det sättet han sa det på och väldigt logiskt förklarade livet för mig tror jag etsade sig fast någonstans i min hjärna, som en grundsten i att överlag se positivt på framtiden och det livet jag fått. Det han sa till mig den gången för snart 20 år sen tänker jag fortfarande på när det känns jobbigt.

Så ja, tack för det. Och just det! Tack för din självdistans och sjuka humor, mm är ju jävligt svårt att inte låta lökig eller löjlig när man ska kalla någon för ”sjuk i huvudet” – kanske speciellt när det gäller familjemedlemmar eftersom det blir så klibbigt internt. Men min farsa är en av de roligaste jag vet, liksom total gränslös i sitt sätt att skoja om märkliga saker.

Älskar dig och är väldigt glad om jag kan få mina framtida ungar att känna sig så älskade och speciella som du alltid fått mig att känna.

Puss ses snart!