Jag delar bilder på gråtande barn som sitter på huk kikandes efter flygplansbomber och panikgråtandes föräldrar springandes med sina döda ungar i famnen. Jag vet inte vad de heter, men jag ser att de lider. Det brinner till inuti mig och jag känner att det är för hemskt, fel och att något måste göras.

En kollega knackar mig på axeln när jag sitter med gråtsprängda ögon framför datorn. Hen vill snacka jobbgrejer och jag drabbas av en enorm skamsköljning. Känslan av hyckleri och skuld slår mig rakt i bröstet. Att här sitter jag i ett mediehus som nån vit medelklasshycklare i dyra sneakers men med ett plötsligt infall att engagera mig för andra människor – för att jag sett några bilder.

Som om jag nyss upptäckt att världen lider. Som att NU passar det. Men när jag ville köpa kläderna jag har på mig eller få håret färgat, ja då fanns inte de lidande och behövande.

En impulsstyrd hycklare är vad jag är.

Jag klickar ner reportaget om krigsbarnen och ser att den sista bilden jag klickar bort är en mamma som ligger över sin kanske tioåriga son med hela bröstet bortsprängt.

För mig är det en flik i webbläsaren. I en annan del världen är det någons vardag och barndom som pågår här och nu.

Av allt vi kan läsa och lära oss av människans historia har mörker alltid funnits. Misär, krig, konflikter och orättvisor. Idag lever i en värld där vi vilken tid som helst på dygnet är en googling från att ta del av andra människors mörker. Vi vet att världen är orättvis och att världens resurser är så ofantligt felfördelade.

Ibland misstar jag det här läget för en naturlag – som något skrivet i sten och en balans som bara måste finnas. Vissa ska ha det bra, andra inte.

När det för ett par år sedan uppmärksammades att 85 stycken personer i världen är rikare än halva jordens befolkning var det en svindlande tanke – men faktiskt inte så mycket mer. Ingen anledning till att ställa mig på barrikaderna och skrika ”VI KAN INTE GÖRA SÅ HÄR MOT VARANDRA!”.

Det är lättare för mig att tänka på världens orättvisor som en naturlag – för på så sätt kan jag inte påverka dem. På så sätt håller jag mig lite längre bort från den där sprängande känslan av att vara en hycklare, att bygga ett liv på falska ytligheter som kapitalismen lärt mig älska. Som att spendera tankar, pengar och energi på saker som jag tror ger mig mening, i en värld där jag bygger varumärket om mig själv och andras bild av mig.

Ett sätt att leva som aldrig nådde ryggen till den ensamma smutsiga ettåringen vid en trottoarkant i sönderbombade Aleppo.

Livet är ingen en sagobok där den mörka onda makten slåss mot den ljusa välviljan. Visst är konflikter svinkomplicerade och krig ibland en omöjlig ekvation att lösa. Men att fortsätta leva i tron på att världens extrema orättvisor är en naturlag får jag bara inte göra.

Inga politiker, företagsledare eller andra människor med stor makt får heller låtsas som det. De är folk som precis mig också nås av bilderna med barnen som hukar för flygplansbomberna eller letar mat med svältsvullna bukar.

Med risk för att citera något jag läste på FN-dagarna i skolan så är det dags att förstå och ta på allvar att varje människa med makt att förändra orättvisor ska använda den makten. Använda sin röst för andra i demokratiska val, våga ta in lidelsen, vara ödmjuk inför sin position och inse att slumpen avgör var du föds och att innanför skinnet är du jag och jag du.

Att skämmas över det jag har – hur jag så ofta blundar och att mitt fokus så ofta ligger långt bort från det som betyder något – hjälper inte ettåringens ensamma rygg. Och därför får det vi gör inte hejdas av skammen och stanna vid det jag kände framför jobbdatorns skärm.

Därför är jag så ofantlig glad för att vi under den här veckan faktiskt gjorde något. Ni skänkte över 81 700 kronor i lillbössan för barn i krig och på flykt från krig. Det är rekord för oss och jag vill rikta ett stort tack till er som sällan stannar vid skammen och istället använder er av den makt ni har.

Nej världen är ingen sagobok där det mörka slåss mot det ljusa, men om det vore det så tror jag att det är just varje gång när vi hjälps åt och gör något för andra som skulle vara godhetens bästa vapen.