Alldeles här intill där jag bor ligger en stor fin kyrka. Jag går ofta förbi där när jag tar promenader och strosar gärna på gångvägarna som slingrar sig mellan gravstenar och blomsterarrangemang. Ibland ser jag hur små grupper av människor står samlade framför en gravsten, men allt som oftast ser jag parkerade rullatorer bredvid en ensam rygg som böjer sig ner för att tända ett ljus eller plantera en blomma.

Idag när jag promenerade längs med kyrkans grusvägar passerade jag en sån ensam rygg och såg en skrynklig hand utan vante ställa ner ett ljus vid en sten. Handen påminde mig om min barndoms tryggaste händer – min farmors. Händer som jag så många gånger sett vilandes mot min mage när jag för tusende gången suttit i hennes knä. För där satt jag så gärna, och länge. Ibland nöp jag henne i skinnet på händerna och fnissade åt att huden kunde ”stanna kvar” så länge utan att åka tillbaka ner igen, så som min hud gjorde. ”Det blir så när man är gammal” förklarade hon och kittlade mig i sidan.

När jag kom hem från promenaden ringde jag henne, min farmor. Det var längesen sen vi pratade sist, det var grönt ute då. Jag har inte ringt för att jag tror att jag inte velat höra att hon inte är densamma jag satt i knät hos, men framförallt har jag inte orkat eller velat få det bekräftat ensamheten som ålderdom så ofta innebär.

På andra sidan telefonlinjen svarade hon lika andfått som hon alltid gjort, om än med lite svagare röst nu än förr. Hon har alltid svarat sådär andfått och nästan chockat – som att hon sprungit till telefonen oroad för att missa något viktigt. Eller kanske rädd för att missa en stunds sällskap. Jag höll andan i tystnaden som uppstod efter att jag berättat att det var ”Hanna, hennes barnbarn”, för tänk om hon inte skulle minnas mig.

Men på bara någon sekund kopplade hon och plötsligt var allt som förr. Hon frågade om vädret i Stockholm, hur jag mådde och om Anton. Och jag frågade tillbaka. Vi pratade om den där eländiga trappen hon har upp till lägenheten – men hon skrattade och kallade den för ”gratis motion”, sådär positiv som hon alltid varit. När jag tog mod till mig och frågade om det var ensamt nu fick jag trevande svar som tydde på att så var fallet, men sen harklade hon sig snabbt och förklarade att det var bra att teven och radion fanns, även om hon såg väldigt dåligt nu. Och så var ju hemtjänsten där och ”skötte om henne så bra”.

På min sida telefonlinjen var jag tvungen att sätta mig ner på en stol för att inte bli yr i skallen av dåligt samvete och ren och skär sorg över att den person som alltid funnits där för mig, till och med i sin ålders ensammaste dagar försökte skona mig från hur hon egentligen kände.

Vi pratade vidare en längre stund och precis som när jag var liten berättade hon om upptågen hon gjort som barn.  Hur hon åkt skridskor längs med landsvägen ner till Lindsjö då det var blåis, hur hon tjuvlånat repen från sin pappas häst för att knyta fast skenorna ordentligt på fötterna och hur hon efter kilometer av skridskoåkning insett att det bara blev uppför när hon skulle vända hem.

”Ja då blev jag lite ånger!” utbrast hon och skrattade precis som förr men med lite mindre kraft.

Jag satt på min stol och var helt blöt i fejset men skrattade jag också, med bilden i huvudet av hur en ung farmor försökte skejta sig hem uppför blåisiga landsvägar. En bild från en helt annan tid – precis som farmors sätt att prata och vara. Ett språk och referenser som alltid har känts hämtade från en saga.

När vi sa hejdå tackade hon mig säkert tre, fyra gånger för att jag ringt, som att jag gjort henne en tjänst. Jag ville berätta hur mycket hon betytt för mig och fortfarande gör, att utan henne i min barndom vore saker mer otrygga och inte lika roliga. Jag ville göra mig säker på att hon visste att hon påverkat hur jag ser på livet genom att bara vara hon.

Men jag sa inget av de sakerna. Istället tackade henne tillbaka, sa att jag skulle ringa lite oftare och att det var trevligt att prata en stund.

Jag gissar att hon efter samtalet stötte sig mot sin rullator tillbaka till fåtöljen framför teven med högt ljud och berättelser från nutiden. Själv tog jag fram salladen jag köpt på ett hippt café här bredvid och lät tårarna salta quinoan när jag tänkte på min älskade farmor och livet som bara passerar.

Sen skrev jag den här, kanske lite lökiga texten, direkt från huvudet, som en påminnelse till mig själv och kanske några andra där ute – att ringa eller besöka de som kanske sitter ensamma och sällskapssjuka en grå januaridag som den här.