Ringde farmor idag

15:34 2017-01-16

Alldeles här intill där jag bor ligger en stor fin kyrka. Jag går ofta förbi där när jag tar promenader och strosar gärna på gångvägarna som slingrar sig mellan gravstenar och blomsterarrangemang. Ibland ser jag hur små grupper av människor står samlade framför en gravsten, men allt som oftast ser jag parkerade rullatorer bredvid en ensam rygg som böjer sig ner för att tända ett ljus eller plantera en blomma.

Idag när jag promenerade längs med kyrkans grusvägar passerade jag en sån ensam rygg och såg en skrynklig hand utan vante ställa ner ett ljus vid en sten. Handen påminde mig om min barndoms tryggaste händer – min farmors. Händer som jag så många gånger sett vilandes mot min mage när jag för tusende gången suttit i hennes knä. För där satt jag så gärna, och länge. Ibland nöp jag henne i skinnet på händerna och fnissade åt att huden kunde ”stanna kvar” så länge utan att åka tillbaka ner igen, så som min hud gjorde. ”Det blir så när man är gammal” förklarade hon och kittlade mig i sidan.

När jag kom hem från promenaden ringde jag henne, min farmor. Det var längesen sen vi pratade sist, det var grönt ute då. Jag har inte ringt för att jag tror att jag inte velat höra att hon inte är densamma jag satt i knät hos, men framförallt har jag inte orkat eller velat få det bekräftat ensamheten som ålderdom så ofta innebär.

På andra sidan telefonlinjen svarade hon lika andfått som hon alltid gjort, om än med lite svagare röst nu än förr. Hon har alltid svarat sådär andfått och nästan chockat – som att hon sprungit till telefonen oroad för att missa något viktigt. Eller kanske rädd för att missa en stunds sällskap. Jag höll andan i tystnaden som uppstod efter att jag berättat att det var ”Hanna, hennes barnbarn”, för tänk om hon inte skulle minnas mig.

Men på bara någon sekund kopplade hon och plötsligt var allt som förr. Hon frågade om vädret i Stockholm, hur jag mådde och om Anton. Och jag frågade tillbaka. Vi pratade om den där eländiga trappen hon har upp till lägenheten – men hon skrattade och kallade den för ”gratis motion”, sådär positiv som hon alltid varit. När jag tog mod till mig och frågade om det var ensamt nu fick jag trevande svar som tydde på att så var fallet, men sen harklade hon sig snabbt och förklarade att det var bra att teven och radion fanns, även om hon såg väldigt dåligt nu. Och så var ju hemtjänsten där och ”skötte om henne så bra”.

På min sida telefonlinjen var jag tvungen att sätta mig ner på en stol för att inte bli yr i skallen av dåligt samvete och ren och skär sorg över att den person som alltid funnits där för mig, till och med i sin ålders ensammaste dagar försökte skona mig från hur hon egentligen kände.

Vi pratade vidare en längre stund och precis som när jag var liten berättade hon om upptågen hon gjort som barn.  Hur hon åkt skridskor längs med landsvägen ner till Lindsjö då det var blåis, hur hon tjuvlånat repen från sin pappas häst för att knyta fast skenorna ordentligt på fötterna och hur hon efter kilometer av skridskoåkning insett att det bara blev uppför när hon skulle vända hem.

”Ja då blev jag lite ånger!” utbrast hon och skrattade precis som förr men med lite mindre kraft.

Jag satt på min stol och var helt blöt i fejset men skrattade jag också, med bilden i huvudet av hur en ung farmor försökte skejta sig hem uppför blåisiga landsvägar. En bild från en helt annan tid – precis som farmors sätt att prata och vara. Ett språk och referenser som alltid har känts hämtade från en saga.

När vi sa hejdå tackade hon mig säkert tre, fyra gånger för att jag ringt, som att jag gjort henne en tjänst. Jag ville berätta hur mycket hon betytt för mig och fortfarande gör, att utan henne i min barndom vore saker mer otrygga och inte lika roliga. Jag ville göra mig säker på att hon visste att hon påverkat hur jag ser på livet genom att bara vara hon.

Men jag sa inget av de sakerna. Istället tackade henne tillbaka, sa att jag skulle ringa lite oftare och att det var trevligt att prata en stund.

Jag gissar att hon efter samtalet stötte sig mot sin rullator tillbaka till fåtöljen framför teven med högt ljud och berättelser från nutiden. Själv tog jag fram salladen jag köpt på ett hippt café här bredvid och lät tårarna salta quinoan när jag tänkte på min älskade farmor och livet som bara passerar.

Sen skrev jag den här, kanske lite lökiga texten, direkt från huvudet, som en påminnelse till mig själv och kanske några andra där ute – att ringa eller besöka de som kanske sitter ensamma och sällskapssjuka en grå januaridag som den här.

 

 

46 kommentarer | “Ringde farmor idag”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Sofia skriver:

    <3

  2. MK skriver:

    Gråter pga känner igen mig – så klart <3

  3. Marthe skriver:

    Min bestefar gikk bort i høst, og han og jeg var veldig nære. Det var litt kleint, men jeg er så glad for at vi fikk snakket sammen om hvor mye forholdet vårt har betydd for meg både som barn og nå som voksen <3
    Så om du kjenner for det – fortell henne. Hun blir rørt og glad, og du med vil jeg tro:)

  4. Linda skriver:

    Så himla fint. Tack Hanna. <3

  5. Malin skriver:

    Åh :-(

  6. Elin skriver:

    Gråter för att jag relaterar så himla mycket. Träffade dock min farmor i julas och nu vet hon inte vem jag är längre (pga dement alltså). Det gör så jävla ont att jag inte klarar av att tänka på det.

  7. Saga skriver:

    Gråter pga tänker på mormor och morfar som säger att allt är bra jämt även fast det inte är det. Och för att de inte är pigga som när jag var liten och vi åkte på resor tillsammans genom sverige i deras bil. Kommer inte klara mig utan dem känns det som men jag kommer behöva det för morfar har cancer som är obotlig. Tack för fin text<33

  8. Elisabet skriver:

    Väldigt träffande text! De flesta lär ju tyvärr känna igen sig. Här rullar tårarna i alla fall.

  9. Lovisa skriver:

    Åh fy vilken träffande text. <3 Så himla sorgligt med all ensamhet där ute och så fruktansvärt att veta att jag inte gör så mycket jag skulle kunna för att få många i min närhet att få det lite mindre ensamt.

  10. tilda skriver:

    precis så känns det! mår dåligt över hur mycket de har gett som man aldrig kan ge tillbaka! tårarna bara flödar, men vad tacksam man är!

  11. Sara skriver:

    Tårarna rinner. Tänker på alla som är ensamma. Jag är ensam. Inte helt ensam, men jag har inte kvar min farmor, farfar, mormor eller morfar. Men varför jag gråter är för jag inte har min pappa längre. Jag kan inte ringa honom, och när jag är ensam kan han inte ringa mig <\3

  12. Malin skriver:

    Men! Vad bra du är. Du sätter verkligen ord på allt en själv känner inom sig. Inte bara denna text utan varenda gång någon liknande text dyker upp på bloggen. Så skicklig! Kram! <3

  13. sandra skriver:

    Ska ringa mormor och morfar på en gång. <3
    Har också väldigt dåligt samvete kring att jag ringer dem alldeles för sällan, och när jag är "hemma", i lilla staden jag växte upp i och där min familj bor, tackar de alltid så mycket för att de fick chansen att "träffa mig en liten stund".
    Det är ju jag som ska tacka dem. För alltid fint de gjort, och gör, för mig och min lillasyster. För att de alltid ställt upp och skjutsat till handbollsträningarna, kommit och hämtat oss tidigare på fritids och för att de alltid har "mormor-bullar" hemma när man hälsar på.
    Jag älskar dem så förbannat för allt detta, och hatar att de börjar bli gamla och en dag inte kommer finnas i mitt liv längre. Inte levande iaf.
    AJ vad ont det gör i hjärtat. <3

  14. Robin skriver:

    ring och säg det du vill säga Hanna. Gäller alla andra också. Ring upp och säg vad dom betyder. Gör det nu. Tiden är nu, låt den inte passera.

  15. Sofia H skriver:

    Det bästa du skrivit, någonsin!

  16. Lisa skriver:

    Så himla fint skrivet!

    Jag har turen att få ha det underbara yrket som undersköterska och får träffa fantastiska människor som din fina farmor.
    Det jag vill säga är att alla ni som tänker att ni ska ringa eller besöka någon av era släktingar, GÖR DET!

    Det gör så ont i hjärtat när man besöker vissa som sitter i sin ensamhet hela dagarna men inte vill besvära sin familj. Något så litet som ett telefonsamtal betyder allt för vissa. Så snälla, ge era äldre den där tiden : )

  17. Mio skriver:

    Grät. Så fin och rörande text. Är så himla glad och tacksam för den fina relationen jag har till mina morföräldrar och för att jag sedan jag flyttat tillbaks till Sverige träffar dem flera gånger i månaden. Din farmor verkar vara alldeles underbar.

  18. Jenny skriver:

    Men åh, bööööl! Klarar inte sånt här som nybliven småbarnsmamma. Blödigheten utanpå. Älskade, älskade mor- och farföräldrar <3

  19. Sjöström skriver:

    Åh <3 Gu vare där träffa! Så fint!

  20. Charlotte skriver:

    Det är ”bara” att göra det oftare. Jag har en väldigt nära relation till min mormor. När min morfar dog förra året kände jag ändå att jag alltid funnits där, jag har alltid prioriterat dem och hälsat på och offrat stunder med kompisar när jag varit i min hemstad för att träffa dem. Det kommer ju inte av sig självt för våra generationer är rätt själviska och det känns typ svårt (?) att prata med äldre.. Men de var ju unga en gång! De är inte några mossiga stela potatisar som inte går att prata med. Jag berättar mitt som typ om att min iPhone går sönder, att det var lång kö till krogen, att jag blev så full att jag spydde. De skrattar, tycker jag är sjuk i huvudet, så berättar de rövarhistorier och så inser vi att livet skiljer sig trots allt inte så mycket nu som för 50 år sedan. Det finns alltid något att prata om om man bara vågar, så ring!

  21. anonym1 skriver:

    Superfin text och reflektion Hanna!
    Känner verkligen igen mig, i mitt fall för min mamma dock, som ivrigt berättar om sina dagar när jag ringer för att ingen annan frågar hur dem har varit. Jag mår dock otroligt dåligt av detta och får så starka skuldkänslor att jag till en del tar ansvar för det genom att prioritera henne först, nästan före mig själv ibland. Det gör dock att mycket blir skit och jag kan inte leva mitt liv liksom. Vill gärna ha en balans i detta som är både kärlek och skuldkänslor…… ahh så svårt…:'(

  22. ap skriver:

    <3333

  23. Kristina skriver:

    Fint! Och sorgligt såklart, jag behövde det här

  24. Monna skriver:

    Vad fint tänkt, gjort, skrivet.
    Något av det jag är gladast över här i livet är att jag fanns där för min mormor och morfar, deras sista år. Gick den där extra milen för dem. Fick så mycket tillbaka! Bland annat massa härliga anekdoter ur mormors liv som härligr frälst. Saknar dem fortfarande. Har en förkärlek för random äldre ensamma och tar dem gärna under mina vingar. MEN. Min egen lilla pappa, som också är gammal och ensam besöker jag endast pliktgroget. Tack för påminnelsen!

  25. E skriver:

    Alltså vad hjärtat värker. Så fin text! Det dåliga samvetet gnager i mig nästan dagligen för att jag inte ringer min mormor oftare, eller tar mig dit vilket tar en halvtimme kommunalt, ändå ringer jag inte?! Jag lovade mig själv att träffa henne oftare under min föräldraledighet men vips har ett halvår snart gått och jag har varit där en gång. Visserligen träffas vi på familjekalas osv relativt ofta men det är ju på vardagarna och tråkiga helger man vill hålla henne sällskap. Älskade mormor. Imorgon ska jag ringa!

  26. Lina skriver:

    Oh tänker på min gammel faster eller mååånika som jag alltid kallat henne, som jag fick åka till när den närmsta vuxen världen inte funka när jag var liten, sist hon ringde mig 2013 var hon så borta i sin sjukdom Parkinson att jag va tvungen att avsluta samtalet jag stod på jobbet i ett nytt land….. nu många år senare har jag hört att hon inte är kontaktbar längre. Ush vad jag önskar att jag kunde berätta för henne hur mycket hon har betytt. Men jag tror hon vet ❤️ Förlåt för boken men ibland måste man skriva av sig kram fina Hanna!

  27. K skriver:

    Gör ont i hjärtat. Samma med den här berättelsen av Fredrik Backman som är skriven till förmån för välgörenhet http://www.fredrikbackman.com/2015/08/24/och-varje-morgon-blir-vagen-hem-langre-och-langre/

    Tårarna bara rann nerför fejset

  28. Frida skriver:

    Åh det här är så himla igenkänning på. Min mormor tackar mig hela tiden när jag kommer på besök eller ringer. Tänker att varje litet samtal ger så mycket för dem. Hör av min mamma att hon kan prata om mina samtal i dagar efteråt. Fina, fina mormor. Om de bara förstod vad de betyder för oss, eller hur!

  29. Sally skriver:

    Åhhh ???

  30. Andrea skriver:

    Jättefin och rörande text. Jag tror vi är många som känner igen oss <3

  31. Elin skriver:

    Min farmor gick bort i höstas och vi både sågs och pratade ofta, jag älskade verkligen henne och prioriterade alltid att träffa henne när jag kom hem. Men det var också perioder när jag drog mig för att ringa henne, eller drog mig för att fråga hur hon mådde för jag ville inte höra hur gråtandes berättade om dödsångesten. Jag kunde aldrig ringa henne bara sådär, för jag var alltid tvungen att ladda och jag grät alltid. Så jag fegade ur i perioder. Och även om jag vet att min farmor älskade mig, och även om jag vet att hon vet att jag älskade henne och att jag visste hur älskad jag var, så hugger det fortfarande till av saknad och jag hade gjort vad som helst för ett till sådant där gråtigt samtal.

  32. Sofia skriver:

    Säger som ovan, Fyfan vad fint, grät en skvätt <3

  33. Linda skriver:

    Så himla fint och igenkännande. Tack bästa Hanna <3

  34. Sara skriver:

    Så. Himla. Fint. *Gråter*

  35. Klara skriver:

    Så bra. Och viktigt!

    Ska ringa mormor det första jag gör efter jobbet!

  36. Karin skriver:

    Åh herregud, det här är så fint och sorgligt så man dör. Tårarna rinner! Vad himla fint du skriver. Snälla, LOVA att du säger de där sakerna nästa gång du ringer! Vilken fin farmor du verkar ha. <3 Jag saknar min varje dag och tänker ofta på att jag inte gav henne en kram sista gången jag såg henne (men jag visste ju inte att det skulle bli den sista)..

  37. Marielle skriver:

    Så fint! ❤

  38. Frida skriver:

    Vad fint att du ringde. Jag hade en rätt nära relation med min farmor. Hon gick bort i somras och jag har ofta känt ånger över att jag inte ringde henne på midsommarafton, vilken var hennes favorithögtid. Vi firade alltid tillsammans men just förra året var hon för sjuk för att orka. På morgonen tänkte jag att jag skulle ringa, men jag glömde helt bort det. Söndagen därpå, det vill säga två dagar efter, gick hon bort. Ring era nära och kära NU! Kram

  39. Ebba skriver:

    Grät

  40. Hanna skriver:

    Exakt så är det ? Så fint skrivet!!

  41. Mli skriver:

    Sitter alltså här och TOKLIPAR just nu. SÅ fint, SÅ träffande.

  42. Rebecka skriver:

    Så fin text Hanna! Gud vad bra du är <3

  43. Anna skriver:

    Dina ord träffade mitt i. Trots det ringer jag min farmor åtminstone några gånger i månaden. Hon är den egentliga anledningen till varför det gjorde lite extra ont i magen att lämna österlen för Göteborg – det kändes inte som att ett samtal över telefon skulle vara detsamma som att besöka henne i person. Men få saker får mig så uppfylld av kärlek och pepp på livet som att avsluta ett långt samtal med min älskade farmor. Det finns ingen annan person som är som hon, rättfram, envis och så HIMLA omtänksam.
    Förra veckan var det hon som självmant ringde upp och påminde mig om att kolla på Mandelmanns trädgårdar. Jag har ingen aning om hur hon mindes mitt nummer, men jag blev så glad för ännu en pratstund med min bästa åttionioåring.

  44. Rebecca skriver:

    Mitt hjärta brast ?

  45. Erica skriver:

    så jäkla bra text, gråter och känner exakt samma som dig <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg