Det är kväll och jag sitter i soffan och hör hur du skrapar färg från fönstren inne i vårt sovrum. Jag tyckte inte vi behövde skrapa eftersom det egentligen inte var något fel på färgen, men framförallt för att det kommer ta sån satans tråkig tid. Men du tyckte annorlunda. ”Titta på hur tjockt med färg det är här, man ser ju inte konturerna i träet under den” sa du och pekade på den färgfria ytan du precis skrapat på.
Så nu står du där inne och ihärdigt värmer färgen som bubblar upp och faller isär lager efter lager. Sån är du, noggrann med grejer och duktig på att fixa. Saker är inget problem för dig, utan oftast ett kul projekt som du tar dig igenom. När vi började ses fick jag ofta höra från dina vänner och familj att du ”kan allt”, i början tänkte jag nog att det var en snäll överdrift men när åren gick gjorde jag det till en sport att testa dig i vad du kunde och inte – men förlorade i princip jämt. Du kan verkligen allt. Skrapa färg, springa snabbt, jobba hårt, tänka stort och alltid med ett enormt intresse för alltifrån urverk till vattendrag. Livet med dig har gett mig skyhöga förväntningar på alla jag möter, eftersom jag tror och hoppas på att de ska kunna utmana mig så som dig. Hittills har ingen lyckats.

Men det är ju inte bara därför jag är kär i dig. Det är för att du kan allt men ändå alltid låter mig få stjärnglansen, det är när du inte säger något när jag köpt fel tvättmedel för att du är rädd att såra mig, det är hur dina ögon vattnas när du på ett allvarligt sätt förklarar att du älskar mig, det är när du skrattar rakt ut åt ett av mina fantastiska skämt eller att du varje kväll frågar mig hur min dag varit. Det är när jag ligger svinbakis och skakar i sängen efter att ha varit dum mot dig kvällen innan och du ändå håller om och berättar att jag inte ska hata mig själv. Det är för att du gör kaffe varje morgon och håller om mig på nätterna. Det är du låter mig vara hela mig och fortsätter vara hela dig.

Men det är också när du kommer ut från sovrummet efter att ha skrapat färg, tar en klunk öl och berättar för mig att vi nog inte behöver slipa golvlisterna trots allt ”vi ska byta golv snart och då känns det onödigt, däremot ska vi lägga en liten silikonlist så att det inte spricker”. Det är för att du fortsätter berätta om sådana där små grejer som du vet att jag knappt tar in men som du ändå fortsätter informera mig om.

Att du velat hänga och leva med mig i 12 år har gjort mitt liv större och bättre, jag kan aldrig vara helt olycklig när du finns vid mig. Du är min trygghet, stora kärlek och bästa kompis.

Riktigt bra drag att hämta upp mig med bilen den 4:e mars 2005. Även om det funnits stunder då det varit jobbigt, svårt och vi inte ens varit ihop – har jag tänkt på dig varje dag sen dess.