Vaknar strax innan 08, letar under kudden efter telefonen som legat och spelat podcasts under natten och ser rubriken ”19 personer döda i explosion i Manchester inatt” flimra förbi på skärmen.

Första gissningen är terrorbrott och det visar sig att den verkar vara rätt. 19 personer och hundratals skadade – varav flera är unga tjejer. Eftersom det är på en konsert med Ariana Grande explosionen har skett.

En besökare vittnar för DN om att hon sett kroppsdelar överallt, och jag fastnar vid ordet ”öra”. I huvudet ser jag ett örhängesprytt mindre tjejöra som precis kanske haft lyckorus och tagit in förlösande supermegahiten Break Free för att sekunder senare ligga bortsprängt på ett konsertgolv.

I självbevarelsedrift slår jag från mig obehagliga bilden och börjar älta att ”ja det är väl sånt här man får vänja sig vid nu, bara att acceptera”. Tänker att det kanske är en slags utjämning med världen utanför västvärlden som sker, att människor har i alla tider lidit men att när det blir nära börjar jag plötsligt bry mig.

Det är lättare att göra ideologi och politik av det och rationalisera känslorna med teorier om ”närhetsprincip” etc.

Men bortsprängda tjejörat ligger ju där. Och det är oavsett en så jävla plågsam tanke. Att vi människor gör de här sakerna mot varandra gång på gång.