…I en häst. I somras var det ponnyn Eric och nu när jag är tillbaka i Stockholm är jag helt och hållet galen i Spex. Han jag ska rida på Friends arena inför 20 000 personer den tredje december. Idag var det andra gången vi sågs efter sommaren och så här såg det ut:

Efter att jag ryktat, sadlat och trensat(?) honom så stod han och sov. Alltså på riktigt sov-sov. Ett tag så pass djupt att hans framben vek sig. Ovan ser ni hur jag stod och tyckte så himla synd om honom!!! Älskade häst klart du ska sova istället för att ha en gänglig halvusel ryttare på ryggen?!

Är förresten mycket mindre rädd för honom nu, vilket är skönt. Vågar rensa hovarna, gå bakom(nej jag kommer inte få en hov i magen så plötsligt, sluta skräm mig) och stoppa in tummen i munnen för att få in bettet etc.

Fick till slut väcka honom och red sedan ute i två(!) timmar med Sabrina som äger Spex. Det var så himla mysigt. Försökte galoppera på en äng men fick bryta den efter 15 sekunder eftersom det kändes så jävla skakigt? Tyckte det var mycket lättare att galoppera på Eric pga inte lika ”rörlig” som Spex.

Men de är väl som bilar antar jag – olika och tar ett tag innan man vänjer sig att ”köra”. Förutom att hästar är miljövänliga, goda, kärleksfulla och… fantastiska? Det är sjukt hur tagen jag är av ett DJUR. Jag som alltid varit ovän med alla djur (utom katter då förstås). Innan jag gick med Spex till hagen så tittade jag länge in i hans ögon och kände att han fattat något som jag har.

Det var fan STARKT.

Så. Veckans hästrapportering slut. Hoppas ni uppskattade den!

Gnägg gnägg