Hela dagen gick ut på att se ut så här. Vi var många som mådde dåligt men skulle säga att jag och Arantxa var absolut mest nervösa. Herregud vad uselt vi mådde under dagen, jag hade skenande dödsångest men höll den i schack och försökte djupandas och bara fungera som vanlig person.

Under lunchen på Friends satt jag lite med OS-hopparen Lisen Bratt Fredricsson, möjligen okänd för den rid-ointresserade men för mina ridkompisar som Linso (den enda) är Lisen en stor idol. Skickade den här bilden till Linso som bah: ”OMG!!!! DÖÖÖÖÖR!!!! HON VAR LIKSOM RÖSTEN I MITT RIDSPEL SOM LITEN!!!!”

Hahaha skrattade så jävla mycket åt det smset. Älskar Linso och hon har varit så stöttande mot mig under hela den här ridresan.

Lisen var förresten cool och peppande.

Råkade flertalet gånger hamna i närheten av Lisens man (även kallad europamästaren Peder Fredricsson). Riktigt psykobeteende att ta en bild på det här sättet, men han kändes så mäktig? Som ett… lejon? Roaarrrrrr?

Här var klockan 16:00 och det var två timmar kvar till själva finalridningen. Jag hade precis ridit på Spex och hoppat små hinder på en snäv paddock och det hade känts bra. Spex kändes trygg och då blev jag trygg, även om den överhängande känslan var P A N I K. Men lite visste jag då om vad som komma skulle.

Precis innan Happys ridning. Har ingen bild på min reaktion när Happy och Spex red men det finns att se på finalavsnittet av Stjärnhoppningen. Luften gick helt ur mig. Han vägrade framför hinder, var jättespänd och stressad. Tyckte otroligt synd om Happy som är grym, modig och var supertaggad men tyckte också synd om Spex. Det blev helt enkelt inte bra.

Jag stod på sidan och såg allt det här medveten om att jag snart skulle upp på Spex. Jag tappade verkligen allt där och då i några minuter. Sa att ”jag kan inte sätta mig på den hästen, det kommer inte gå” osv. Lisen och Peter som var domare försökte peppa mig men till slut insåg både jag och hela teamet att det inte skulle fungera med Spex, han var alldeles för spänd.

Så i några stressiga sekunder jag fick låna en liten ponny som hette Mirakel som jag knappt hälsat på än mindre ridit på. Efter lite tårar, ångest och djupandning på sidan av så kände jag att fan, nu hoppar jag bara upp på hästen och kör. Och från typ ingenstans fick jag världens jävlaranamma i kroppen och sån otrolig PEPP. Är nästan lite black out -känsla men kände att jag verkligen VILLE ut på banan och köra.

Här är precis innan när vi ska köra och jag tog ett djupt andetag, fattade galopp och tänkte ”nuuuuu jäääävlarrrrr lilla Mirakel!!!!”.  Hahaha looool :’)

OCH JÄVLAR VAD KUL DET VAR!!!!!!!!!!!! Kom lite fel på hinder 4 så fick göra liten volt (och därmed 4 fel) men kändes som att det spelade NOLL roll när jag hade klarat hela banan på en helt ny häst och dessutom gjort det i stundvis snabb galopp. Inte det snyggaste jag ridit eller det högsta jag hoppat (har ju ändå hoppat 70) men ändå det absolut modigaste jag gjort i livet.

Efteråt intervjuade Rickard mig och jag kunde omöjligt hålla tårarna inne. Var en sjuk urladdning av all ångest innan, kände mig så stolt över mig och lilla Mirakel.

Den här sista bilden får sammanfatta min resa med ridningen. Jag utmanade mig på ett sätt jag inte tidigare gjort, jag fann ett nytt intresse och fick empati för djur på köpet. Jag förstod i alla fall liiite vad det innebär att hålla på med en sport och fick enorm respekt för alla hästtjejer där ute. Men framförallt fick jag nya insikter om mitt eget psyke – för att kunna vara riktigt modig måste man utmana stor rädsla.

Och att jag inte är någon liten lort.

Jag kan sända live-tv och snacka inför massa människor utan att ens få fjärilar i magen men för mig har sport, fysisk ansträngning och framförallt göra något jag inte är ”bra” på varit en sån jävla svag punkt. Jag har alltid varit rädd för djur och alltid slutat eller gett upp när jag inte känt mig duktig på något. När jag tänker efter har jag nog aldrig riktigt kämpat för något på ett sånt här tydligt sätt?

Det sista som hände på Friends var att jag efter ridningen mötte upp mina föräldrar, mina vänner och Anton som alla var där och tittat. Tappade det helt när jag såg dem och när Anton sa att han var stolt över mig. Grät som ett litet barn i hans famn och blev så rörd över att de alla hade varit där och stöttat något som är en väldigt LITEN sak för mänskligheten men den absolut största för mig.

Tack för att ni hängt med på resan, det har varit svinkul att dela det här med er. Nu ska jag vila från hästar i några veckor men tänkte sedan börja i ridgrupp här i Stockholm. Hojta gärna om ni vet någon bra!

Gnägg’ gnägg’