Läser om en tjej vars kille gått bort i cancer. Läser om de sista timmarna och om hur den hand som hållit henne varm plötsligt blir sval och försvinner.
På en sekund drabbas jag av total skräck i tanken på livet utan dig. Jag DRABBAS. Så fungerar det väl antar jag, att i någon annans fruktansvärda olycka får vi syn på vår egen lycka.
Ibland funderar jag på om allt med oss är för stort för mig att ta på allvar. Att med allvaret kommer också paniken inför ett slut. Då är den lättare att skoja om, resonera kring och göra logik av. ”Man ska ge varandra utrymme” hör jag mig själv säga i en intervju om kärlek och fortsätter resonera kring kriser och respekt i relationer.
Men allt är nonsens, bara massa ord och ingenting när jag tänker på om din hand skulle bli sval. Det du ger mig och har gett i över ett decennium nu är känslor svåra att resonera logiskt kring, det är som att dela livet med en familjemedlem man själv valt och sedan kommit att älska på flera nya sätt man aldrig tidigare känt.
Det finns ingenting efter om din hand skulle svalna. Varenda liten cell i mig består av att den alltid alltid måste vara varm.
<3
Du satte verkligen ord på kärleken. Berörde mig ❤️
Min sambo insjuknande plötsligt i november . Vi fick sen den sista november beskedet om att det var en hjärntumör. Hela världen bara vändes upp och ner. Fy fan. Plötsligt förstod man hur jädra stor kärleken och omtanken är för honom. Så förstår verkligen hur du menar.
Han klarade sig dock ,opererades och nu bara 1 månad senare är han pigg, glad och framför allt sig själv igen. Ingen cancer heller utan helt godartad tumör. HALLEULAH. Och nu efteråt är vi starkare än någonsin. Plus jädrigt mer medvetna om att saker kan förändras fort <3 <3 kärlek kärlek kärlek
Fan vad fruktansvärt men så FANTASTISKT underbart att han klarade sig!!!! Blir helt varm
Så fint.
Gåshud så det värker på armen!! Vackert master ❤️
❤️
Gråter<3
Usch här sitter jag på jobbet och började nästan gråta :'(
<33333333
Alltså så sjukt att du skriver om det här? Det här är något som bara kommit över mig totalt senaste typ halvåret, när jag fyllde 30 förra året började jag tänka mycket på livet och döden. Tänker ofta att det får aldrig hända oss, mig och min man. Vi har varit tillsammans i 10,5 år nu och gjort en sån jävla resa ihop. Fram och tillbaka, massa drama, avbrott, bråk. Lycka, giftermål och nu är allt där det alltid skulle vara. Och DÅ kommer de där tankarna att bara men Gud vad gör jag om han dör?? Jag har liksom valt den här människan och han måste alltid finnas. Jag dör om han dör. Typ så. Går runt i typ en konstant skräck att någon av oss ska få en sjukdom och dö ifrån den andra, nu när livet är så fint tillsammans och vi är på den plats vi ska vara. Hur fan kommer man över den här skiten?
”Det finns ingenting efter om din hand skulle svalna. Varenda liten cell i mig består av att den alltid alltid måste vara varm.” Ojojoj jag gråter, det var verkligen det finaste
Min pojkväns kompis gick precis bort efter nästan 6 år med hjärntumörer. Vi hade precis bokat en sista-minuten till deras stad, då de flyttade fram sitt bröllopet pga att tumören spridit sig. Det visade sig att tiden var knappare än de trott och de gifte sig än tidigare, han var då knappt vid medvetande och dog ytterligare några dagar senare. Fan alltså. Man har det så jävla bra, men varför inser man det bara i dessa situationer?
Gud fick snörp i hjärtat när jag läste detta, fint skrivet <3
Gråter <3 är helt inne i en period när jag är helt galet kär i min kille (tillsammans 8år) och grinat flera gånger (okej lite pms oxå) för de bara sköljer över mig att han är så fin. Detta gjorde de inte bättre ❤️
Det här är så fint.
Jag kan verkligen relatera. Unga jag spenderade mycket tid med att vara orolig och svartsjuk över min pojkvän när han var t.ex. bortrest. Nu 8 år senare när vi har mognat och allvarliga situationer såsom sjukdomar inom familjen och nära döden-upplevelser uppkommit, har just denna rädsla över att han en dag ska försvinna istället tagit över. Det får bara inte hända. Undrar om man någonsin tappar den oron…
Keep up the good work! Du rockar allt du gör.
Så otroligt fint skrivet och jag kan verkligen känna igen mig i den känslan. Tänker just nu i princip dagligen på hur rädd jag är att förlora min blivande man, eller att något skulle hända mig så att jag inte får uppleva allt jag vill uppleva med honom i mitt liv; bröllop, barn, hus, resor…ja allt det där, och alla vardagar däremellan.
Gråter!!! Så fint
Men gulle!!! Gråter. Precis såhär känner jag för min pojkvän. Är så kär även fast man varit tillsammans så länge. <3 <3
Min man fick cancerbesked sista veckorna på vår sommarsemester. Vi hade precis kommit hem från en fin spa-resa. Dagen efter ringde telefonen (Obs sämsta sättet att meddela cancer på) och efter det gick allt så snabbt. Den dag vi fick reda på det var den värsta i mitt liv. Vi är båda ganska unga, 30+, och jag har alltid varit lite av en happy go lucky person som försökt se alla små problem som just det, små. Döden har förstås drabbat oss också med äldre släkt som gått bort, men det har jag kunnat acceptera.
Men den känsla som infann sig efter beskedet kan jag inte beskriva med ord. Jag blev en annan människa, allt som fanns var bara han och tanken på att han kunde dö. Fy fan vad jag inte önskar någon detta! Jag trodde att min största rädsla var att min mamma eller mina systrar skulle dö, men jag har nu insett att ens livspartner är den viktigaste personen i ens liv (i alla fall tills barn kommer), att livet faktiskt på riktigt kanske inte kommer att kännas värt att leva om han försvinner, att allt den jag är nu har jag blivit tillsammans med och delvis tack vare honom och att jag inte kommer att vara hel utan honom. Så jag kan verkligen relatera till det du skriver. Tack och lov gick tumören han hade att operera, och allt ser ljust ut.
Jag har alltid, sen dagisåldern, haft dödsångest men alltså den ångesten är ju INGENTING jämfört med ångesten jag har sen jag för 6 månader sen fick barn. Seriöst överallt i mina flöden på sociala medier så dyker det upp folk som på olika sätt har förlorat sina barn. HUR HUR HUR överlever man det? Jag går på riktigt sönder inombords, livet är så fruktansvärt orättvist.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Åh, så fint . <3