Är uppe i Åre. Vi bor ju i Antons pärons stuga och har nåt slags påsklov fram till på måndag. Jättemysigt, fint väder etc. Men låt mig berätta om min vidriga dag idag:
1. Vaknar av alarmet 08 och känner att jag har lite pms. Har bestämt mig att följa med Anton till nåt ställe och möta våra skidkompisar och som ska åka off pist, jag ska åka mer i pisten bredvid är tanken. Gör matsäck till snögrottan och det är redan här rätt dålig stämning av oklar anledning (ev pms).
2. Missar tänkta skidbussen. Börjar gå mot nästa buss, är svinhalt på vägen ner och jag är nära att ramla i pjäxorna. Får kramp när jag GÅR i dem efter 2 minuter. Hinner med bussen.
3. På bussen börjar jag känna grov ångest inför denna ”utflykt”, hon jag tänkte åka med i pisten ställer in, jag har kramp och bussen är knökfull med tuffa alpinskidåkare jag ALDRIG kan identifiera mig med? Vi är så… olika! Det är tyvärr min grundinställning men den visar ju sig vara rätt sann? Jag hör hur de pratar om saker jag inte ens förstår alt är totalt ointresserad av? (Obs alla mina och Antons kompisar som åker skidor är underbara, så detta talar iofs emot min teori).
4. Kommer fram till liften och jag ångrar mig. Kastar mig tillbaka in i bussen igen, åker hemåt och tar mig med gråten i halsen uppför svinhala vägarna igen in i stugan.
5. Bestämmer mig för att åka längd på fjället med Antons snälla pappa. Vi åker sittlift upp till toppen med längdskidor, jag har mina nya svindyra längstavar med mig och ett par riktigt smala spurtiga skidor. Säger precis när vi sätter oss att ”får se hur det går när jag kliver av, är inte så stadig på det här”.
6. Jag ramlar av liften vid avstigning. Jag släpas med och har sittliften i huvudet och ser bakom mig att min stav för 4000 kr paret går av på mitten.
7. ….
8. Grinar för Antons pappa.
9. Åker lift ner och Antons fina mamma kommer med ny stav åt mig <3
10. Har trots en bra dag på fjället med Antons pappa där vi åker 11 km längd, fikar och har det gött. Jag ramlar kanske 4 gånger och är jätterädd i nedförsbackar utan spår och hasar mig ner och hatar mig själv otroligt mycket för detta.
Två bilder från dagen kommer här:
Älskar dig OCH denna krassa ärlighet så mycket!!!!!
Min gårdag PMS-sög också och jag var bara arg och besviken på allt och alla (inklusive mig själv) hela dagen. SÅ fint att du delar med dig.
Men du, kolla eventuell drulleförsäkring för stavarna?! Antagligen har du redan tänkt på detta men jag glömmer liksom själv bort att jag trots allt har en försäkring!
Glad påsk! Hehe he
Känner sån empati för det här inlägget! <3
Alltså <3
<3
Småtjafsade med killen hela dagen igår från och till. Tur jag inte hade ett par skidor på fötterna…hade iofs inte rett ut en enda fysisk aktivitet i det stadiet utan bli tokig.
Kan liksom störa mig på att tofsen sitter fel när jag springer eller hur allt är obekvämt.
men vad är det för myssa?<3
Master! Hade också en vidrig PMS-dag igår, började med att jag på riktigt lämnade ett gympass innan det började för jag inte visste vilka saker man behövde och fick kortslutning i hjärnan. Sen grät jag för jag hade ångest och för att jag kände mig sämst. Sen kunde jag inte bestämma om jag skulle gå, cykla eller ta bussen för att möta en kompis och när jag blev ombedd att städa hemma fick jag panik och ställde in allt. Sen grät jag igen på promenad med min kille pga ”jag har inga kläder” alternativt ”jag hatar mina kläder” / ”jag är ful i allt”. Rimlig dag. Hoppas du mår bättre idag <3
Så mkt kärlek till dig för det här inlägget <3 känns så himla skönt att veta att en inte är ensam med att kunna ha sån där eländes skitig otur ibland (och spec samtidigt som pms, fy fan)! Starkt att du ändå tog dig iväg på längdskidorna sen – så starkt! Heja dig HP!
Älskar detta inlägg så mycket, och hur du beskriver känslor jag tror många känner igen sig i. Spontant tänkte jag bara åh herregud ta ett glas vin så nåt är som det ska efter en sån dag
Åh Hanna vad jag känner med dig! ❤️ Men lät ju som att det blev rätt ok till slut.
(Kan följa med dig som moraliskt stöd och fixa kramppjäxorna. Har lite koll så kan verka kunnig åt dig. Kan även ställa upp som snäll och trygg skidlärare åt dig.)
Ahhh älskar att du delar med dig av sånt här! Självklart svinjobbigt att allt detta hände, men tycker det är så skönt att läsa ärliga texter som de här som visar att ”vuxna också kan må såhär”. Känns som jag så ofta nedvärderar mig själv ännu mer i känslosituationer likt dessa pga ”nu är man vuxen och ska kunna hantera sig själv”, typ. Hoppas att du har en bättre lördag. Heja dig <3
Alltså det där är jag varje dag i fjällen <3 Lunchade med min kille i skidbacken dag två i Åre och utbrast glatt "idag har jag bara gråtit tre gånger". Vet inte ens varför jag utsätter mig för skiten..
<3<3 alltså sitter nedanför en backe nu efter att ha åkt lite med min kille men gav upp och började tokböla nyss. Tänker på alla inlägg du skrivit om liknande upplevelser och blir iaf på LITE bättre humör
Känner sån kärlek för det här inlägget! Pga känner igen mig så mkt men skulle aldrig ens gå så långt som att ställa mig på ett par längdskidor, starkt med 11 km!!
<3
Verkligen KÄNNER ångesten och uppgivenheten du hade, stor igenkänning. Hoppas att gårdagen var bättre, och att april blir awesome. KRAM
Kan relatera till 100 %, hade lika gärna kunnat vara jag <3
Åh hjärtat, fan vad jag känner med dig. Hoppas det blev bättre sen!
Kan inte heller identifiera mig med dessa tuffa alpinåkare…fan tröttnar de aldrig tänker jag? Med vänlig hälsning, en vibtersäsångare som bara åker när det är sol och utlovas fika! Kram
Asså, jag började grina av detta inlägg! När man ser bilderna så känner man ju bara att ALLA JÄVLAR har roligare/lever ett bättre liv än mig. Känns så JÄVLA SKÖNT att få höra att det inte alltid är liksom guld och gröna skogar bakom bilderna, även om man djupt långt nere vet det!