Herregud.

Folk som sagt ”tjejvättern är jättelätt, inte alls som Tjejvasan” – vad ÄR ni för människor egentligen?

Jag cyklade tio mil. 28 grader varmt, lååååååånga landsvägar och en sinande energi. Första fem milen var iofs gudomliga, visst var det världens slitigaste uppförsbacke och emellanåt tungt, men jag kom på mig själv le titt som tätt (sååå fina vyer!!!).

Men sen började helvetet. Det riktiga helvetet. De sista två milen kan jag helt ärligt säga att jag var på väg att ge upp. Jag skrek rakt ut i luften av frustration. Min röv BRANN, axlarna gick av, låren hade mjölksyra och jag grät lite för mig själv. Jag förstod verkligen inte varför jag utsatte mig för det här?!

Men jag gjorde det. Nånstans längst in i kroppen fann jag en liten kraft och sa högt till mig själv att ”kom igen nu Hanna! Du fixar det här!!!”, lol.

På 4 timmar och 12 minuter var jag klar.

Och jag har nog aldrig varit stoltare över mig själv!

2 av 4 delar färdigt i tjejklassikern.