Ensamt på landsbygden?

23:09 2019-07-26

Jag älskar att bo på landet såhär. Förutom de självklara sakerna som att vara nära sin familj är det så jävla skönt att träffa människor när man VÄLJER DET.

Jag har länge tänkt att bo på landet innebär isolering, ensamhet och en känsla av att vara långt bort från ”allt”. Men vad är det i alltet jag faktiskt vill ha? Distraktion? Känsla av gemenskap? Kan jag inte skapa min egen gemenskap och klan i mitt hem med vänner och familj? (Och därmed också distraktion).

Och så jävla ensamt är det ändå inte. Idag på loppisen kom totalt kanske 150 personer, jättemånga från byarna rub omkring vår. Det FINNS folk på landet(!). De tittar en i ögonen och de pratar på samma sätt som jag. I min dumma enfald har jag ibland tänkt att de som bott här runtomkring nog gör de för att de inte ”kom iväg”, men så tänker jag på mina föräldrar som ju VALT det här livet – och det är de såklart inte ensamma om.

Jaha oj, nu tänker jag högt här märker jag, men det blir ju så, en massa tankar när man inte hela tiden distraheras av annat :-)))

Men det sagt vill jag inte flytta hem, men jag vill heller inte längre prioritera som jag gör hemma i Stockholm. Jag vill bo i hus och jag får på riktigt mardrömmar av tanken på att hänga en enda sommar till på typ Trädgårn eller nån klubb i Stockholm. Uhhhh. VAD ÄR VITSEN.

Men så är jag ju också en rätt känslostyrd 30-åring.

Efter morgondagens dj-gig i Umeå kanske känslan är helt annorlunda….

Puss puss

17 kommentarer | “Ensamt på landsbygden?”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Lenny skriver:

    Alltså den eviga känslan från en annan uppväxt i småstad/landsbygd men bosatt i Sthlm sen 10 år tillbaks.

    Älskar tryggheten, familj, kärleken som finns i ens barndomsstad men är samtidigt så rädd för att bli uttråkad och less om man skulle flytta tillbaks. Drog ju av en anledning och har nu skapat ett nytt hem åt mig själv och min familj. Men känns som man bara slösar tid och kraft i den här storstaden ibland. Är verkligen sliten mellan ”två världar” och vet aldrig om en kommer bli nöjd eller valt ”rätt”??

    1. E skriver:

      Åh, så mycket igenkänning i det ni båda skriver! Så bra du satte ord på allt, Lenny.

  2. Sofie skriver:

    Kloka funderingar

  3. Isa skriver:

    Gillar att läsa dina funderingar! Tycker, oavsett ämne, om att du inte låser fast dig vid saker och det gör det vilsamt att läsa.

  4. Olivia skriver:

    vart ska du dja????

  5. Emma skriver:

    uhuuu känner EXAKT samma nu när jag är hemma i ume och morsfarsan. måste ha ett hus en trädgård och LUFT?? men vill inte lämna sthlmslivet heller… får dock panik av att bo på götgatan d får blir flytt till överprisad söderförort snarast

  6. Johanna skriver:

    Igenkänning!!!
    Jag husvaktar hus på landsbygden varje sommar för att ”testa” hur det livet ter sig. Skulle kunna bo på Ekerö/Värmdö/Färingsö etc. om det inte vore för pendlingshelvetet. Fattar inte varför man måste tvingas in till stan. Längtar verkligen inte efter att parkhänga med miljoner andra i Tanto men inte heller efter min barndomsby på landet där alla känner alla. Kluven till tusen, men är rätt säker på att jag inte kommer bo i Stockholm resten av mitt liv. Umeå är underbart! Ha kul.

  7. Elin skriver:

    Fan vad jag känner igen mig. Bor i stan med en tvååring och känner: ? :). Känns inte alls kul när jag själv är uppvuxen med allt annat än parker, lekplatser, asfalt och caféer. VARFÖR BOR JAG I STAN? Vill absolut inte flytta hem till min hemstad *ryser* men någonting som liknar min hemstad till formen iaf

  8. Anna skriver:

    Hanna kan du inte skriva mer om dina barn-funderingar? Jag är precis som du 30 år, folk runt omkring mig börjar föröka sig och jag bara vet inte vad jag vill :( samtidigt som åren tickar på och man inte direkt blir yngre.
    SÅ synd att din serie om ämnet inte blev av, tror den hade varit väldigt viktig för många då det liksom inte pratas om såna här funderingar? Känns som att samhället är uppbyggt efter att alla ska ha barnlängtan och att man runt 30 år ska få sin första onge…., och passar man inte in i den mallen får man liksom hantera allt själv.

    1. Tess skriver:

      Ja jisse, +1 på den!

    2. Rebecca skriver:

      Tycker också det är skitsynd att din serie inte blev (sitter och hoppas dock). Kände rys när du berättade om den för lät som exakt något jag skulle behövt och verkligen velat se.

    3. Linnéa skriver:

      +1!! Detta med överbefolkning och att ungen/ungarna kommer kräva så mycket naturresurser…… Och livet de kommer leva kommer vara i en värld med tydligare klimatförändringar, mer förlust av biologisk mångfald, vattenbrist, matbrist, fler människor, mer konflikter/oroligheter (?) – så det känns ju svårt att försvara dels pga själva påverkan från ungen och dels pga den värld vi kommer (?) ha då. Vem vill leva i en sån (?) värld? Är det trivsamt? Slänger in frågetecken i patentens för en vet ju inte, det är ju framtid. Ingen vet. MEN SAMTIDIGT. Barn. Mys? Kul? Fint att ha familj. Fint att inte glömmas bort när en dör. Fin tanke att veta att någon (ungarna) kommer rå om min gravsten i klimatförändringarnas inferno :’)

  9. Amanda skriver:

    Hoho? ;)

  10. ChillarN skriver:

    Känner samma sak varje gång jag är hemma hos mina eller killens föräldrar som har hus och trädgård och bor lite lite utanför centrum. Vi bor i en liten etta utan balkong osv, saknar rymden och friheten och lugnet.

  11. Maja skriver:

    Tänker så mycket på just det där med att dom som bor kvar ”blev kvar”. Jag tror inte på det längre. I min värld är det ett ännu större beslut att bo kvar i liten stad än att flytta. Att det är så många som flyttar bara för att dom känner att dom är misslyckade om dom inte gör det. Men är själv så jävla kluven var ja ska bo. Är skitsvårt helt enkelt.

    1. anna skriver:

      Där satte du huvet på spiken! Jag har i flera år gått runt och tänkt på dom ”stackarna som blev kvar” och aldrig kunnat ta sig därifrån. JISSES de har ju själva VALT det livet? Och faktum är att varje gång jag är hemma hos mina föräldrar och hälsar på och ser någon av stackrarna ”som blev kvar” ser de ut att ha det rätt gott ändå. Det där med att det är ett större beslut att bo kvar i en liten stad – SÅ SANT ju! Finns kanske färre jobbalternativ (och färre nattklubbar men vem fan vill ha sånt längre?) men ACK vilka villor de kan bygga åt sig på sina jättetomter. Och ACK vilken rolig barndom jag hade där jag växte upp – inga faror någonstans, lugnt och tryggt, kunde ränna omkring bäst vi ville.

      Tack för ett jättefint inlägg Hanna. <3

  12. Carro skriver:

    Alltså ja!! Har alltid tänkt att jag ska bo i typ Göteborg, men så fick jag ett jobb i Ånge kommum under våren/sommaren och känner bara: häääär skulle jag typ kunna bo! Eller ialf ha ett torp! Haru sett allt det fina i Fränsta!? Ljungan, bergen runt om, människorna som är jättejätetrevliga <33

Lämna ett svar till Tess Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Mest läst på NG