Jag möter Hanna en morgon klockan 08:05 i badrummet i hennes lägenhet på Södermalm i Stockholm. Ute väntar en krispig januaridag med fyra grader i luften och en sol som precis sett en ny dag. Hanna stirrar tillbaka mot mig i spegeln och jag frågar hur natten varit?

– Natten? Ja jag har väl sovit? Bra fråga!

Hannas svar är allt annat än trevligt och jag låter henne piggna till innan vi går vidare i intervjun.

Vad är planen för idag?
– Jag ska promenera in till kontoret, skriva intervjuer till min pod och så ska jag göra cellprov på lunchen med min kollega Isabelle. 

Oj! Bra med cellprov.
– Ja, visst! Var 23 då jag gjorde det sist men har ju inte haft så många sexpartners i mitt liv så jag har varit dålig på att gå på sånt där då jag alltid känt att jag inte haft en anledning typ. Förutom svampen då, där har man ju sprungit en del hos gynekologen tyvärr. Men det va längesen nu.

Hanna spottar ut tandkräm i handfatet och spolar inte bort resterna. Det här är något jag vet irriterar hennes sambo, att hela handfatet alltid är tandkrämsfläckigt. Eltandborsten lämnar hon på handfatet och inte i skåpet där den egentligen hör hemma. Undrar om Anton irriterar sig på det med? Jag låter bli att fråga.

Foto: Privat (inskickat av Hanna själv)

Hur skulle du beskriva ditt jobb just nu?
– Vad menar du? Tycker du inte att jag jobbar?

Hon blir snabbt konfrontativ och jag får känslan av att hon tar alla mina frågor som ett påhopp. Jag försöker igen.

Nej, inte alls, menar bara att många är nog intresserad av vad du gör på dagarna.

– Ok. Jag gör mina poddar, bloggen, försöker sälja in en serie jag skrivit plus andra tv-idéer och så producerar jag rörligt branded content på mitt bolag. Det går ingen nöd på mig, det ska du veta. Skriv det. 

Hanna vill nu ta en paus. Hon säger att hon känner sig ”svag” och stänger därefter in sig i sovrummet. I 45 minuter sitter jag i hallen och väntar. När hon kommer ut har hon klätt på sig.

– Kom! 

Hon drar med mig ut. Vi lämnar lägenheten. Hon är snabb nedför de fyra trapporna. Väl ute på gatan frågar jag om hon kan vänta medan jag knyter min sko? Jag uppfattar det som att hon nickar men när jag tittar upp från skon är hon borta. Jag ropar hennes namn utan svar och förstår att här slutar intervjun.