Jag är verkligen en showare? Ibland glömmer jag bort det och tänker ”nejmen inte ska väl jag” och gömmer den sidan av mig själv. Kanske för att ”showare” överlag är rätt jobbiga att ha runt sig. Men jag måste möta mitt öde, jag ÄR en spexig showare som mår absolut bäst framför en publik eller kamera. Så är det med det.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det men jag får helt enkelt acceptera mitt öde.

Som i måndags. Då vi hade livepod. Jag var noll procent nervös innan och njöt av varenda sekund på ”golvet”, lol. Tror verkligen podden är rätt forum för mitt showar-dna också. Inbillar mig att jag känner lyssnarna så väl och att de är förlåtande mot mig. Martin däremot, som också är 50% showare mådde skit innan, trots att han förmodligen är mer älskad än mig. Men han redde sig under poddens gång.

Vi var alltså på en teater. Duktiga Martin hade hyrt Teater Giljotin men hade ”glömt” säga till mig att det var vårt ansvar att städa efteråt. Han trodde nämligen att jag skulle bli arg.

Vad tror ni jag blev? :) När jag stod och diskade 150 glas efter showen? Och ville dö av urladdning? :)

Älskar för övrigt teaterlokaler. Spelade och ”gick” i teater från att jag var 12 till 18 år. Varenda sån här ”blackbox” (som det kallas i VÅR TEATERVÄRLD!) är balsam för själen! Jag är hemma! Åh fy fan vad underbart det ÄR.

En annan miljö man gillar är ju teaterloger. Här har folk suttit fulla av nerver och sminkat på sig tjockt puder. Jag fick feeling och började låna teatersmink? Kanske inte en bra idé på alla sätt såhär i efterhand.

Här är man igång. 

Guuud vad roligt det var. Jag hade skrivit en låt om vad som skulle hända om jag och Martin dog. REV NER ETT OCH ANNAT SKRATT GJORDE DEN.

Hur tror ni att det kändes i mitt showar-hjärta? Oj vad bra jag mådde. Helt underbar publik i en fullsatt liten teaterlokal. Älskar varenda en som kom dit. TACK.