Tack för ert tålamod.

19:51 2020-05-24

Hörrni.

Nu när det är mycket för mig i form av jobb och tungt med gravven så hamnar jag ibland efter med saker. Som med blogg. Och pod. Och mejl. Anton har lärt mig en fin grej med försenade mejl förresten! Istället för att jag hela tiden ska ursäkta mig och bah ”förlåt förlåt för jag inte svarat på två dagar!!!!!” så skriver jag nu ”Hej och stort tack för ditt tålamod”.

Hahaha. Märkligt kanske, men hittills har det känts mycket bra.

Så det säger jag till er nu när jag inte hunnit blogga på flera dagar.

Stort tack för ert tålamod.

Ska vi kolla lite på en nakenbild på mig som jag aldrig la upp på storys för jag fick lite ångest över att vara besatt av min graviditet där? Och tycker det känns ”tryggare” här på bloggen? Ja det tycker jag att vi ska!

Haaalloooj

Igår upptäckte jag tre bristningar på vänster sida. Bröt faktiskt ihop. Jättejättetöntigt eftersom jag rent logiskt förstår att kroppen förändras och att det här med bristningar är en del av det samt att utseende inte är viktigare än ett friskt barn och yada yada. Men faktiskt rätt otöntigt också eftersom det ÄR jobbigt att kroppen förändras. Det är faktiskt piss ibland. Det är obehagligt på alla sätt.

Men nu är det så här och jag försöker snarare förlika mig än att stå på nån jävla bild och bah ”BODY POSITIVITY” ”HURRA FÖR MINA TIGERRÄNDER” etc. för jag vill ju inte ha bristningar? Jag vill ju faktiskt inte det. Men nu är det så och ja, det får bara vara så. Haha va ska man liksom göra då? Det är ju bara vad det är.

Fan vad jag älskar att blogga förresten! Kände det jättestarkt nu.

Ska försöka göra det oftare den här veckan.

Tack för ert tålamod.

54 kommentarer | “Tack för ert tålamod.”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. linnea skriver:

    jaa blogga på!!

  2. Ee skriver:

    Klart man inte vill ha bristningar! Jag har massor och det är sketfult! Sen har jag fått två ungar som är det gulligaste i världen, så det andra spelar inte så stor roll ändå.

  3. Madde skriver:

    Förstår verkligen att du inte vill ha bristningar på magen, inte fan är det så skoj! Visst får man det så får man det och får väl bearbeta det. Men alltså att omfamna dem med glädje, nä det tror jag vara är bullshit 😂😂

    Efter min förra förlossningen fick jag sy en del i snippan om man säger så. Normala bristningar visst som de flesta ändå får räkna med men likväl, ändå stor grej för mig. Efter stygnen hade läkt och jag skulle undersöka utseendet på härligheten blev jag såååå besviken! 😂 va fan, det såg inte alls ut som innan graviditeten ju 😂 det såg inte fel ut och hade läkt jättebra, men det var inte mitt! Sjukt ändå!

    Tack och lov så tycker jag nu att snippan helt återhämtat sig och ser ut som innan more or less. Om den faktiskt gör det eller om jag har glömt hur originalet sett ut låter jag vara osagt 😉

  4. Tess skriver:

    Det är en av anledningarna till att jag är tveksam till att skaffa barn. Känns så läskigt att kroppen liksom inte kommer fungera på samma sätt som den gör nu. Men kanske är värt det i långa loppet, vad vet jag?

  5. MK skriver:

    Förstår att man inte önskar sig bristningar! Eller andra ”biverkningar” som kommer från graviditet. Däremot, när du i podden för några veckor sedan snackade om det här med att gå upp i vikt och brösten förändras och blir hängiga… Behöver ändå ventilera detta:

    Jag har haft hängiga bröst hela mitt liv. När alla tjejer i gymnasieklassen hade fasta, glada, perky bröst hade jag ofrivilligt hängiga säckar från dag ett. (Även bristningar för att kroppen okontrollerat växte under puberteten.) Hela mitt liv efter 12 år gammal har jag fått leva med hängiga jävla bröst, och det har inte varit från att jag ”valt” att bli gravid med det som påföljd. Förstår att det är svårt för smala personer (som plötsligt ohejdad går upp snabbt i vikt pga graviditet) med lite perspektiv, men kan bli omåttligt trött på att det andra ser som ”hemska biverkningar” är sånt som vissa av oss lever med trots att vi aldrig fött barn?

    1. N skriver:

      Orkar inte utveckla detta vidare, men MK jag håller med. Plötsligt skäms jag över mina medfödda bristningar o hängbröst.

    2. Hanapee skriver:

      Ja jag vet inte vad jag ska svara, det är ju såklart piss om jag och andra får dig att känna så. Svår balansgång med att jag vill vara ”ärlig” med hur jag känner med kroppsgrejer samtidigt som man inte vill spä på utseendehets. Kanske kan man konstatera att vi är ett GÄNG (alla?) som går runt och mår dåligt över utseendegrejer nästan oavsett vad det är eller hur vi ”fått” dem. Och DET i sig är ju att leva i ett… *trumvirvel* patriarkat!!!!! Piss är det. Kram kram <3

      1. N skriver:

        Jag håller med dig också Hanna! det är så knepigt. och svårt. i patriarkatet. Jag älskar ju dig för att du är ärlig. Jag hoppas att det är övergående, att du kan försonas med dina bristningar! De kanske bleknar med åren. Jag har bristningar över hela kroppen men de är jag egentligen okej med (förutom när någon skriver om att de hatar sina, för då måste jag hata mina lite med). Man får se dem som fräknar eller födelsemärken eller något annat som finns på kroppen. Kram på dig med!! <3 (obs ej en kram! utan en genuin kram)

    3. Madde skriver:

      Men alltså! Människor har väl komplex för allt möjligt, var sig man genomgått en graviditet eller ej?

      Rimligtvis skapar ju andra människors utseende, upplevelse av sitt utseende irritation hos andra hur som helst. Går ju liksom inte gå runt och peka åt folk – du ska minsann inte vara sur för att du kanske får hängbröst för det har jag alltid haft?!

      1. Hanapee skriver:

        bråka inte med varann nu, då får jag stressutslag :-(

        1. Madde skriver:

          Tycker det bara är en helt orimlig logik Och orimliga krav att ställa på andra. De flesta föds väl med sådant på sin kropp som de är mer eller mindre nöjda med.
          Med eller utan graviditet och oavsett anledning. Alla har väl rätt till sin egen kropp och upplevelsen av den.

          Sen att det är en jämställdhetsfråga tänker jag är en annan debatt.

    4. Anna skriver:

      +1 på det. Pendlar mellan att ha slutit fred med hängbröst och bristningar, efter något slags kroppslig tillväxtexplosion i puberteten, och att intensivt önska mig en kropp med fasta pigga bröst och slät ickerandig hud, särskilt när andra människor tar upp hur de vantrivs med att ha fått bristningar som mina eller en figur som liknar min.

      Men samtidigt som jag kan störa mig eller bli lite ledsen så känner jag ganska ofta att fuck it. Oftast är jag tillfreds med kroppen, den funkar och jag kan tycka att den är snygg och ful och helt okej. Och framför allt tänker jag att den ångest folk får av sin förändrade kropp som blivit som min är en ångest som jag redan haft och processat i flera år, och som de får hålla på med själva. Jag har ett försprång, för jag har redan landat i hur kroppen är när den inte är ”perfekt”, och vet att det går bra det med. Jag är klar med det. Jag har fullt upp med att noja över hur jag själv förändras, jag pallar inte att lägga vikt vid andras kroppsångest. Tack patriarkatet för att man inte är sysslolös på hjärnkontoret :)

      1. Anna skriver:

        Obs jag är inte empatistörd, även om min kommentar kan ge sken av det! Det suger att vi är så många som går runt och mår dåligt av upplevda ouppfyllda förväntningar som tynger som nåt slags död ko på axlarna. Att man inte kan komma undan. Skit. Men bra att det finns trygga ställen att prata om det på!

      2. Anna också skriver:

        Förstår hur du menar! Och håller med. Har hatat min kropp med bristningar och ytliga blodkärl och annat tjafs som dök upp i puberteten så länge att jag inte orkar det längre. Om jag blir gravid och får bristningar kommer det för mig vara bara ”jahopp då är dom där med”.

        Men det är ju som med det mesta annat, det som är jobbigt och en stor grej för en person kan vara en piss i havet för en annan. Jag blir lite ledsen när smalare människor klagar över att de känner sig tjocka när de fortfarande är mycket smalare än mig. Men å andra sidan kan jag själv stressa ur över en enstaka finne när jag vet att folk har akne. Det är vad det är tänker jag. Vi har alla olika förutsättningar och olika saker att förhålla oss till. Man får ha lite överseende.

  6. Lina skriver:

    Hej Hanna!

    Jag fick bebis för 4 månader sen och BRÖT också ihop när jag började få bristningar. Storlipade och betedde mig riktigt snorigt. Kan också erkänna att jag fortfarande har svårt att förlika mig med alla bristningar jag har fått på magen. Kan känna ILSKA när folk säger ”men tänk att du har fått det finaste i världen”. VILL BARA SKRIKA DÅ. Jag har insett att det kommer ta tid för mig att känna mig fin igen. Men det är okej. Man behöver inte vara så jävla glad hela tiden ”bara” för att man fått en unge. KRAM

  7. Sandra skriver:

    Jag är också gravid. Är i v 24 just nu, känner precis samma som dig. Upptäckte en bristning och fick panik. Smörjde sönder huden och började gråta. Och inte för att det på ngt sätt är fult, utan för att jag vet att jag känner mig inte bekväm i min kropp i sättet den förändras. Och det måste vara OK att få känna så!
    Älskar för övrigt att följa dig genom din graviditet för jag känner mig inte lika ensam i mina tankar och rädslor!
    Puss och kram

  8. Ulrika skriver:

    Älskar att läsa om din graviditet och de realistiska tankarna och känslorna!!! Hoppas på graviditet nästa år och med dig känns det liksom som… något som faktiskt är möjligt? Lite motpol till familjeliv-galenskapen!

  9. Ellen skriver:

    Wow, bara 10 veckor kvar🎊 Själv har jag cirkus 30 veckor kvar, så det känns himla segt och länge. Hittills är der bara jobbigt att vara gravid, fy. Så jag är himla avis på dig som snart är i mål! Heja heja🌟🌟🌟

  10. Lina skriver:

    Och vi älskar ATT du bloggar!!!

  11. Ida skriver:

    Blev också sur när jag fick bristningar. Hade ju lagt till i min hudvårdsrutin att smörja magen morgon och kväll med en speciell gravidmageolja för att slippa! Blev även mycket irriterad över att behöva bli svullen i ansiktet. Alla bilder efter gravidvecka 24 typ ser det ut som att tio getingar stuckit mig samtidigt och jag behövt en stor kortisonspruta. Tydligen förändras ens utseende när man går upp trettio kilo. Det fattar väl jag med men det sög ändå. Ser fram emot fler inlägg framöver!

  12. sofia skriver:

    gud trodde verkligen att alla post pubertet hade bristningar!! detta är jätteförvånande för mig? alltså ingen kritik alls vill bara säga till alla som är ledsna över sina att det är väldigt normalt att ha

    1. Lina skriver:

      Hahah samma här, blev genuint förvånad!

    2. M skriver:

      Same, har haft bristningar sen tonåren och antog alla hade det🤷‍♀️

    3. MK skriver:

      Samma här! Känns galet att tänka att det finns så många som faktiskt går runt utan bristningar…? Har alltid tänkt att det är photoshop när man ser kroppar på instagram. Eller som alla bilder man ser på influencers i bikini – HAR DE INGE HÅR runt könet? inga prickar från rakning, inga celluliter på låren, osv osv

  13. Malin skriver:

    Angående bristningar i huden så HAR JAG FÖR MIG att det inte finns evidens för att olika smörjor hjälper (en källa kanske pålitlig https://www.umo.se/kroppen/utseende/hudbristningar/), men företagen vill nog gärna få oss att tro det pga 1 kvinnor i patriarkat 2 GRAVIDA kvinnor i patriarkat = kanske den köpstarkaste gruppen som finns.

    Jag fick SVINmycket bristningar på magen, på låren, rumpan och insida överarmarna under och efter(???) min graviditet. Det är tråkigt och gillade nog min hud bättre utan, men pallar inte banna mig själv för att jag inte smorde in mig eller för att min hud tydligen är sån som får bristningar eller whatever. Pallar å andra sidan inte heller se nån vinning i det, det är bara vad det är. Försöker tänka på det som rynkor eller gråa hår när dom väl kommer, kroppen utvecklas och förändras och det snällaste man kan göra är kanske bara att acceptera läget. Med det inte sagt att det är lätt mvh snusförnuftig 12 åring

    1. F-lediga läraren! skriver:

      Jag tror inte det finns något vetenskapligt med dessa oljor. Jag smorde ingenting alls – fick inga bristningar. Gick ”bara” upp 8 kg under min graviditet.. Är övertygad om att det handlar om genetik och viktuppgång (även om 8 kg är i minsta lagret och man inte ska ”satsa” på att gå upp så lite som möjligt) – jag kunde vara väldigt fysiskt aktiv under hela min graviditet och åt som vanligt men la inte på mig så mkt.

      1. Malin skriver:

        Nä precis! Jag gick upp 6 kg men fick bristningar som fan ändå, min mamma hade även bristningar så skulle också tro att genetik är en stor del.

      2. D skriver:

        Precis, är ju gener. Jag gick upp 35 kilo, inga bristningar på magen men på insidan låren. Hade de inte varit gener hade jag fått de överallt.

  14. A skriver:

    Heeej master. Även jag har haft bristningar hela mitt liv, kom som en svisch i puberteten vid 12 års ålder över hela övre låren och även upp vid midjan. Mådde väldigt dåligt av dem i yngre ålder men inte längre. Tänker inte ens på att de finns där numera. Bra grej är att ALLA har dom och de bleknar och blir mindre med åren! (Okej inte alla, vissa får ju inte ens en finne under sin livstid vilket är något irriterande men det är en annan diskussion). Aja. Iallafall ville jag bara kommentera och säga att du har all rätt att yttra dina känslor över din kropp som förändras. Vi har alla olika kroppar som reagerar på olika sätt! Det finns nog ingen som får en bristning och sjunger ut ett ”hurra”. Och det kanske är orättvist och allt sånt där hur olika våra kroppar är men vi kan inte göra så mycket åt det. Jag som har myyyycket bristningar kan iallafall säga detta att om det är någon tröst – det inga andra som ser dom, alla är så upptagna av hur de själva ser ut och det är lite sorgligt men sant. Kram!

  15. M skriver:

    Födde min dotter i v 25+5 i augusti. Enda positiva med det (förutom att det inte gjorde så ont att föda fram något som hade storleken av ett nakenmarsvin) var just att jag slapp bristningarna på magen. Har bristningar på insidan av låren och lite så men av någon anledning lider jag inte av dom direkt. Antar att det helt enkelt är jobbigt när kroppen förändras så snabbt?

    1. Hanapee skriver:

      hahahaha nakenmarsvin <3 otroligt gulligt beskrivet.

  16. Tove skriver:

    <3 Hanna!

  17. Sara skriver:

    Var är din amningsbh ifrån? Om det nu är en sån hehe

  18. Elin skriver:

    Jag fick upp 30 kg under min graviditet och fick en enoooooorm mage. Den sprack på alla håll och kanter. Såg ut som en krossad spegel/ett spindelnät (??) och nej det var inte kul utan skitfult. Nu snart tre år senare är magen nästintill ”återställd”. Typ alla bristningar har bleknat bort och försvunnit. Självklart borde man ju egentligen inte bry sig men man gör ju det ändå.

  19. Julie skriver:

    Sjoho! Ville bara säga att jag fick ganska stora bristningar på insidan låren i puberteten. De var LILA och assynliga i kanske ett-två år, sen bleknade de avsevärt. När jag var 22 hade de nästan försvunnit helt och nu vid 32 års ålder får jag känna efter med fingrarna och liksom leta för att hitta vart de var – det är det enda sättet att upptäcka dem, eftersom huden numera bara känns lite annorlunda precis där. Annars totalt osynliga. Det finns med andra ord stor stor chans att de kommer försvinna! :)

  20. Jessica skriver:

    Mina bristningar på magen försvann typ 8 månader efter att min bebis föddes ☺️

  21. Linnea skriver:

    Magen är verkligen jättefin!

    1. Hanapee skriver:

      meeen nu tror jag väl :-D <3 !!!

  22. Amanda skriver:

    Alltså! Grejen med de här förändringarna från graviditet är ju att de kommer så snabbt! Och att man liksom inte har en aning om hur man kommer återhämta sig! Mitt tips dock är att det tar fan tid för kroppen efteråt! Jag hade någon konstig inställning efter typ ett halvår att amen nu är jag så återhämtad som jag kommer bli och jag kommer inte i ett enda par byxor som jag hade innan graviditeten. Så jag gav bort allt. Typ ett år efter hade jag lätt kommit i dem och allt jag hade var för stort.

    Detta gällde för övrigt även känslomässigt för mig! Tog mer än ett år att fatta galoppen och landa i föräldraskapet. Fyfan va nice det är. Är avundsjuk på dig som ska få uppleva det första gången.

    För övrigt har jag alltid tyckt hängbröst är så jävla fint och är glad att mina är hängigare nu. Dock för små för att få rätta effekten haha

  23. Anna skriver:

    Totalt utseendefixerad här va men du klär verkligen i att vara preggo!!

  24. Johanna skriver:

    Jag tycker inte det är snyggt med bristningar, för det har vi ju fått lära oss sen tidigt. MEN efter jag fick min son så blev jag faktiskt stolt. Känner mig stolt att jag burit och fött min son och vill typ att folk ska se dom i sommar så kan jag bekräfta i mitt huvud ”Japp! 😏 Du ser rätt! Jag är en mamma! jag har varit gravid!” För det känns fortfarande så jävla sjukt och absurt men jag är såååå glad och tacksam att jag fått möjligheten till det och är bara så stolt..

  25. Erika skriver:

    Ändå imponerad av dem som har fött barn och som har koll på huruvida deras bristningar syns eller ej. Läste inlägget och bara ”Åh, just det, jag har ju också bristningar… Eller..?” För jag har inte sett dem på ett år för jag har inte hunnit se mig i spegeln för jag fick en unge då! Ska genast se efter om de är kvar.

    Hur som – det är svinjobbigt när kroppen förändras och man har självfallet rätt att tycka det! <3

  26. Emma skriver:

    Vi ska må illa, få foglossning, hemorrojder, gå upp 10-30 kilo, få bristningar, hängbröst, degmage, mjölkstockning, såriga bröstvårtor, spräckt underliv eller inflammerat kejsarsnittssår, svårt att hålla tätt, en hormondjävul som attackerar oss, en sårig sårbarhet, rynkor pga lite sömn, tappa hår pga amning eller bara av att ha fått barn över huvud taget och en helt ny kropp som format om sig oavsett om du blir av med gravidkilon eller inte.

    Men inte ska vi klaga! Vi har ju fått det finaste som går att få. Alltså serr.

    1. Hanapee skriver:

      GAHAGAGAGAHGGHHHHHHH.

  27. Julia skriver:

    Skrekgrät en hel kväll när jag såg att jag fått bristningar när jag var gravid med mitt första barn. Kunde sen inte se mig själv i spegeln utan kläder på månader. MEN jag kan ärligt säga att det jag nu i efterhand aldrig någonsin tänker på dom och om jag ändå gör det så är det med en axelryckning.

  28. Marielle skriver:

    Fick bristningar över hela magen när jag väntade första barnet. När jag sedan väntade andra barnet tänkte jag att nu kommer jag i alla fall inte få bristningar för magen har ju redan varit uttänjd en gång. Fick dubbelt så många :-)

    Men de bleknar. Och man förlikar sig liksom med dem, som med så många av de andra kroppsliga förändringarna. Du är förresten skitsnygg som gravid (och annars också såklart).

  29. Madde skriver:

    Googlar man på bristningar på magen vill man ju bara gråta! Ursäkta, kan inte vara politiskt korrekt i detta fall eller tänka ur ett kroppspositiv synsätt heller…sorry…Ser för hemskt ut när det riktigt urartar 😭

    Jag har så klart bristningar själv på sidorna, låren, rumpan osv som majoriteten av de flesta men det är en annan sak på något vis. De har haft många år på sig att både tillkomma och att blekna. Tänker inte särskilt på att de finns MEN detta är nått annat!

  30. Katten skriver:

    Brukar alltid säga att det är tufft nog som det är när man mår dåligt över något, att man då inte dessutom ska behöva må dåligt över att må dåligt, om du förstår vad jag menar. Låt dig känna som du gör över din graviditet och vad den leder till, utan att ha prestationskrav på hur du ska må eller tänka – iaf initialt. Om du därefter känner typ ”fan jag -vill- ju ändå försöka tänka positivt” om ditten eller datten, så kör på det. Men man måste ju få vara sadface över saker, utan sparka på sig själv alldeles för mkt över det. Ya dig? <3
    Jag klarade mig utan bristningar fram till sista månaden och trodde jag var safe. Sen dök de upp med besked och ffa gjorde de ont! Där och då kunde ingen ha tröstat eller motiverat mig till att vara cool med dem. Jag behövde få vara lite ledsen och sörja kroppen som ändå sett ut på ett visst sätt hela mitt vuxna liv liksom. Men efter att bebisen anlände så slutade jag bry mig nästan per automatik och innerligt, till typ 90% iaf. De andra 10%, well, de bär jag på. Kanske krymper det procentantalet allt eftersom, kanske inte. Men så har det knappt gått ett halvår. Jag försöker att inte ha för bråttom med att komma till acceptans med allt som förändrats i knopp och kropp efter graviditeten och förlossningen.
    All kärlek och välvilja!

  31. Julia skriver:

    För att inte tala om hur mycket vi älskar när du bloggar!!!

  32. Elin skriver:

    Hej!
    Tack för ditt tålamod.

    Så började precis mitt svar på ett mail jag fick förra veckan. Tack för perfekt hälsningsfras!!

  33. Matilda skriver:

    Lite off topic kanske. Är inte gravid men dock börjat bli gråhårig vid en ålder av 28 år. Alltså jag upptäckte det en dag och nu gräver jag och gräver och har insett hur mycket det är. Bröt också ihop och bryter ihop mer vid dåliga dagar.. Fan vad utseendet känns viktigt ändå. Är också rädd för bristningar när jag blir preggo. Har gamla sen tonåren på höften men de visar man ju aldrig. Tråkigare med magen :( tycker du är jättefin iaf!!!

  34. Andrea skriver:

    Fick PANIK när jag såg mina illröda bristningar efter första förlossningen. Hade liksom inte sett dom så tydligt alls eftersom de kom sent och satt på ”nedersidan” av magen under graviditeten. Och när magen pös ihop så bara var dom där.
    Mådde skit över att se mig själv i spegeln. Tycker man får må dåligt, bryta ihop, älska det eller inte bry sig ett dugg. Det som är bra när man får barn är väl helt enkelt att man inte har tid att grotta ner sig för mycket i det dock. Eller så var det i alla fall för mig. Sen blektes ärren och efter ett tag syntes det inte så himla mycket och när jag blev gravid igen var det ett orosmoln att få ännu fler. Men det kom inte en enda. Däremot gick jag från storlek 39 till 40 i skor, så hejdå alla skor jag aldrig mer kommer kunna få på mig. Är ju rätt sjukt att vi förväntas vara så himla accepterande till allt som händer med kroppen både under och efter graviditeten. Visst, jag har två underbara barn och jag skulle gladeligen kapa av mig mina armar för att få ha dem kvar, men det innebär ju inte att jag måste GILLA förändringen.

    Tycker du är fantastisk som är så ärlig med dina känslor! Helt säker på att du kommer bli en strålande morsa!

  35. deselby skriver:

    Men dom där bristningarna kan försvinna också, tror jag? har inga barn, men hade bristningar förut när jag var yngre på låren och vet inte att jag har några nu. Tror inte det är så allvarligt.

  36. Louise skriver:

    Hahaha Hanna jag älskar dig. Älskar ditt sätt att skriva. Impulsivt, rappt och så klok! Du är bäst! Ville bara säga det :))) Haj!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp