ÄLSKADE NI,
Tog den här bilden igår kväll när jag var riktigt, riktigt less på grejer men också väldigt lycklig över andra saker. Ungefär såhär var och ÄR mitt mind game:
LYCKLIG ÖVER:
*Anton. Herregud. Orkar inte ens förklara hur lycklig jag är med honom i perioder (i andra inte såklart, men det har jag ju redan tjatat klart om vid det här laget)
*Stugan. Målade i nån timme och kände att det är sånt jag vill göra, ”jobba med händerna” (hehe….).
*Naturen. Är ju liksom UTOMHUS trots regn å skit, och det gör ju något med mig. MÅR GOTT!!
*Morsan. Träffade henne i bara nån minut när hon skulle hjälpa Anton att spola örat (hahaha mer info om detta längre fram). Men bara att få KRAMA mamma en gång i veckan skulle göra mitt liv ca 100 % bättre.
*Svärisarna. Lösa korsord med några glas vin i kroppen med min sväris Anita är trygghet, lycka, mys och bara härligt
*Familj överlag. Var på Drakborgen (vidrigt lekland i Sundsvall) med Alma, Agnes och Anton och kände mig konstant i *nuet* och att barn är fan köng. Speciellt de där två. Gnäller aldrig, väger 2 kg styck, ser upp till mig, tycker allt är kul och sprider bara lycka. Träffade min brorsa kvällen innan och han är ju typ samma nu för tiden.
RIKTIGT LESS ÖVER:
*Varför är någonting annat än ovanstående viktigt?
*Varför jobbar jag med något som innebär att fokus flyttas till sånt som EGENTLIGEN inte borde betyda ett jävla jota?
*Varför är folk så otroligt dissiga mot varandra?
*VARFÖR FÖRSTÅR INTE FÖLK ATT DET INTE ÄR VIKTIGT DET NI HÅLLER PÅ MED ELLER ATT INGEN BRYR SIG OM DINA INSTAGRAMFÖLJARES REAKTIONER PÅ DINA WHITE FRAMES ELLER DIN SJÄLVFOKUSERADE ANALYSER SOM HAR HJÄLPT CA 2 PERS?????
…Ok. Ni ser ju.
Det värsta av allt?
Jag är på väg till Stockholm nu. Och om en vecka flyttar vi hem på riktigt. Och där emellan är det Way out West och annan skit, som jag i vanliga fall tycker är kul, men som just nu känns så jävla mycket mindre viktigt än något annat.
Förlåt. Tur att jag har er. Här inne är en frizon.
Alltså insikterna är ju både awesome och hemska på samma gång.
Jag vill bara dela med mig av att jag älskade din blogg när du bodde i svallet hanna! Så unik!
Igenkänningsfaktorn är såååå hög! Och ja, att krama mamma (som bor alldeles för långt bort) en gång i veckan skulle verkligen göra livet så mycket bättre. KRAM till dig!
Sveriges barnsligaste 26-åring.
Har inte du kommit till dom insikterna tidigare? Har för mig att jag läst det tidigare i bloggen, men kanske minns fel. Isf kan du ju bara ta och göra nånting åt det, lämna det kändiskåta livet i Stockholm med alkohol och utgångar och flytta närmare dina stamceller? :)
Känner igen mig då jag kommer från en mindre stad och bor i stockholm nu. Men jag måste säga att jag på något sätt ju vill ha båda sidorna (hur nu det ska gå till), annars hade jag nog inte uppskattat att vara ”hemma i byn” så mycket som man gör när man väl är där. Åååh svååååårt!
Åh snälla kolla på Low Roar åt mig på Way out west. Kanske det bästa ”inte-så-kända” bandet i världen som jag i höstas åkte ända till London för att se och nu när de ÄNTLIGEN kommer till Sverige så är jag uppe vid Abisko och vandrar :(:(:(
I feel ya!
Jag har börjat med en riktig töntgrej som mitt vanliga jag skulle hateat på men som faktiskt hjälper. Skriver 5 grejer jag är tacksam över varje dag. Smått och stort – tacksam över att mormor fortfarande lever och att jag har skinkost i kylen. Hjälper iaf mig att hålla lite fokus och *vara i nUet*
KRAM
Kände likadant så lämnade Sthlm och flyttade tillbaka till Gästrikland. Närmare stugan, syskonbarnen och ja skogen.
Från nån som saknar Stockholm ibland men mår bättre i själen nu..
<3
Skickar oändligt med styrkekramar <3 Du är bäst!
Men herregud vilka ”spot-on” punkter du listade. Jag har varit i Nordnorge (Lofoten b.la) och i Västerbotten (där jag växte upp) nu under 2 veckor och har haft exakt samma tankar som du florerandes i huvudet. Åkte tillbaka till Stockholm igår och kände direkt jag klev av på Centralstationen att jag ville åka tillbaka till Norrland, naturen och det själsliga välbefinnande som har präglat mig de senaste veckorna. Har även, under min 2-veckors natursemester, kommit till insikt med att jag vill inrikta mina studier mer mot miljöfrågor. Vill liksom jobba för ett bevarande av de makalösa landskap vår värld består av (exempelvis Lofoten). Ville bara dela med mig av detta som en bekräftelse på att du inte är ensam att tänka/känna som du gör. Heja dig Hanna!
Hej Hanna!
Jag håller med dig helt å hållet. Är hemma i fin-Umeå nu i sommar, och min fina familj och känns ju så onaturligt nu att snart lämna dem. Varför ska jag göra det, när de endast är kärlek och trygghet för mig? Allt annat känns som ytligt och sociala medier-styrt. Låter konstigt och vet inte riktigt vad jag vill ha sagt… Men jag skickar kärlek!
Alltså, ååååh började gråta till det om att krama mamma. Fasiken vad jag saknar min mamma ibland.
Jag kände som du och flyttade hem till Norrland och nu har jag precis fått en liten bebis :) Det jag kan sakna är karriärmöjligheterna som finns i större städer, men nu då vi fått barn så känns der mer värt att ha nära till familjen, även om man ibland kan bli lite avis på er storstadsbor =)
jobbar med sociala medier och tycker också att det SUGER på sätt och vis. Det är så himla oviktigt och hjälper ingen och skapar press och hets och ingenting där är ens på riktigt.
Skriv ett inlägg om detta??? vill inte känna mig ensam med att livnära mig på låtsassaker 24/7.
Otroligt fina reflektioner. <3
Åh gud, känner EXAKT samma, kom hem till Stockholm från Dalarna (där jag är född & uppväxt & ‘måste’ åka till varje semester pga så mysig känsla att komma hem-hem) och sitter nu här så sjukt deppig och tänker precis som dig :( fan va jobbigt! Fast jag vet att det släpper efter några dagar, när en kommer in i Stockholmslivet igen. Men övergången är lika vidrig varje gång :( styrkekramar!
<333 skickar lite löve till dig master!
Kände exakt likadant då vi bodde uppe i Stockholm för ett tag sen och en hade varit hemma och hälsat på i lill-Falköping. Dom sista gångerna innan jag skulle ta tåget tillbaka grät jag varje gång innan jag åkte ner till tågstationen, mådde så jävla dåligt och ville bara stanna kvar. Så till slut fick jag nog och sa till sambon hur det låg till, och i april flyttade vi hem.
Kan ibland känna dåligt samvete då jag vet att sambon trivdes bra i storstan och visst kan jag sakna Stockholmslivet en del här på helgerna när det händer cirka ingenting, men i det stora hela mår jag så jäkla mycket bättre. Känner att det allra viktigaste för mig är att ha min familj nära.
Brukar också ha sådana där moments of clarity när jag påminns om vad det är som är viktigt egentligen. Det som är härligt är att då kan man bara släppa allt det där man är oviktigt, i alla fall rent känslomässigt, sluta oroa sig så mycket för någon grej på jobbet eller småkäbbel mellan vänner. Och så får man komma ihåg att fortsätta ta små andrum och försöka komma närmare det där som är viktigt :)
Brukar också ha sådana där moments of clarity när jag påminns om vad det är som är viktigt egentligen. Det som är härligt är att då kan man bara släppa allt det där man är oviktigt, i alla fall rent känslomässigt, sluta oroa sig så mycket för någon grej på jobbet eller småkäbbel mellan vänner. Och så får man komma ihåg att fortsätta ta små andrum och försöka komma närmare det där som är viktigt :)
Åh, tack för ett fint och ärligt inlägg <3
Dock så vill jag ändå påpeka att jag tycker att ditt jobb visst är viktigt på många sätt! Har exempelvis fått många viktiga insikter och verkligen utvecklats i mitt "genustänk" tack vare din och Martins FÖRTJUSANDE podcast :) Tack för det! <33333 :)